BRA SÅNGRÖSTER FINNS det inte direkt ett överflöd av inom svensk indiepop. De originella är ännu färre, och de rent genialiska kan jag inte ens minnas när jag sist stötte på. Att hitta Taxi Taxis första mp3:a på Internet kändes lite som att vaska fram en diamant i en grådaskig liten å. ”Old Big Trees” på repeat är som ett rent vitt reningsbad från all sjaskig elektropop med taskiga vokaler dränkta i vocoders. Det är något primalt och vilt över låten, samtidigt som den är oerhört restriktiv i sitt tonläge.
När Taxi Taxis sångerska Johanna E. Berhan berättar att hon älskar Patrick Wolf faller allting på plats. Det är något med det otyglat välarrangerade som är en röd tråd mellan Patrick Wolfs ylande vargmetaforscroonerismer och Johannas röst, inträngd i en minimalistisk musikomgivning.
— Patrick Wolf fick mig att köpa min ukulele, berättar Johanna.
Miriam E. Berhan fortsätter.
— Vi inspireras av små detaljer i musiken vi gillar: ett instrument, ett crescendo eller ett snyggt ackordbyte. När vi spelade in vår senaste låt hade Johanna lyssnat på en låt av Ed Harcourt där det finns en körstämma som går ”mau, maumaumau”, och vi ville att det skulle låta lite så. Det blev inte ens likt, men jättebra ändå. Man får idéer från låtar som man sedan omvandlar och utvecklar.

Johanna och Miriam är sjutton år gamla och enäggstvillingar. Jag befinner mig hemma hos dem i en soffa i en sömnig Stockholmsnärförort med en tebricka framför mig. På väggen hänger en violin, som var det första tvillingarnas föräldrar köpte tillsammans.
— Men de lärde sig aldrig spela på den, säger Johanna.
Violin eller ej så har tvillingarna vuxit upp med musik. Deras far är gitarrist, deras mor sångerska, och i det lilla rummet ovanför trappan där deras lillebror just nu sitter och kollar på tv finns också en hemmastudio där Miriam och Johanna spelar in sina låtar. Taxi Taxi har funnits sedan något år tillbaka. Miriam spelar orgel och synt. Johanna skriver låtarna och spelar gitarr och ukulele. De går båda första året på musikgymnasiet Rytmus; Johanna går på singer/songwriter-programmet och Miriam läser musikproduktion.

Taxi Taxi är på ett sätt exakt så mycket duktigpop som man enligt fördomsprofilen kan förvänta sig av välartade musikskoleflickor från ett kulturhem. Men det finns ett oroligt element i deras musik också, något darrigt och skälvande och ofärdigt som blandas med det lillgamla och brådmoget välgjorda. Allt är liksom för stort för sitt format. Johannas röst som knuffar sig ut genom arrangemangens ramar. Låtarna i sig, vars strukturer egentligen är alldeles för snygga och komplexa för att stämma överens med det ganska enkla och naiva uttrycket. När den ödesmättade orgelstämman i ”Old Big Trees” fylls på med den inledande textraden ”bachelor, oh bachelor, I can set you free” känns Taxi Taxi underbart sprängande oförlösta, på ett sätt som får mig att tänka på filmen ”Virgin Suicides”, eller kanske ”Picnic at Hanging Rock”. Pastellfärgade och lyriska skildringar av flicktonår med en underton av katastrofartad undertryckt känslostorm.

— Det är väl en kärlekslåt, antar jag, säger Johanna. Den är nog lite naiv. En liten flicka som går och är kär i någon utan att berätta det.
Innan låtens två minuter och trettiofyra sekunder tonar ut har Johannas röst flutit ut i en sorts alldeles oefterhärmliga primitiva wailingar som kulminerar i ett desperat ”I love you!”. Så simpelt och så stort samtidigt.