DET VAR AXEL WILLNER (Lars Blek, The Field) som först tipsade mig om Ola K. Eftersom jag gillade de fem första släppen i Axels Garmonbozia-serie talade mycket för att jag skulle uppskatta även Olas skiva. Och det gjorde jag. Förra sommaren var jag inne i en intensiv Wolfgang Voigt-period, och gar06 som kom då passade bra in i en Gas-kontext. Det var hypnotiskt, episkt, monotont och fruktansvärt bra — ett av förra årets bästa album. Efter en briljant spelning tidigt i somras stod två saker klart:

1. Ola K har bytt musikalisk inriktning
2. Jag måste prata med honom.

Det senare var lättare sagt än gjort. Någon gång under sommaren försvann Ola, och efter en period med sporadisk mailkontakt hörde jag inte ett knyst från honom. Lars Blek, min räddningsplanka i det här fallet, upplyste mig om att Ola hade flyttat till Holland, och den enda mailadress jag hade till Ola kunde inte nås därifrån. Genom ett icq-nummer lyckades jag till slut, med hjälp av min vän Fredrik Kullman, få tag på Ola och jag fick ställa de frågor som behövdes ställas till en av våra mest lovande electronicaartister.
Hej! Jag hör att du har flyttat till Holland.
— Ja, jag bor i Holland nu; kör utbytesstudier ett år och försöker spela live så mycket jag kan samtidigt. Jag spelade på en ambientfestival i Utrecht för några veckor sedan.
Jag var och såg din spelning på Volupté i början av juni och blev både imponerad och överraskad av din nya musikaliska inriktning. På gar06 spelar du något som i mina öron låter som drone i Wolfgang Voigts fotspår. Jag hör klara ekon från Gas-skivor som Königsforst och Zauberberg, plus Autechres mer episka sidor och något annat, helt eget. De nya låtarna du spelade lät väldigt annorlunda, mycket mer direkta. För det första är ju gar06 helt befriad från rytmer, men det nya materialet var tungt och beatbaserat, det var acid, techno och body och jävligt häftiga trummor. Vad har föranlett denna markanta förändring?
— Det är egentligen inte någon förändring som har ägt rum. Jag har parallellt hållit på med de två olika stilarna som du beskriver ganska länge. Det är just kontrasten som är kul tror jag. Gar06 var ganska experimentell, jag ville göra en egen ljudvärld som inte fanns innan. Med electron/technon är jag på ett sätt mycket mer begränsad. Electro kan ju vara en ganska snäv genre, och det är också något som jag gillar att hålla på med. Begränsningarna gör att jag skapar musik på ett annat sätt.
Hur ställer du dig annars till att spela live? Soloartister som spelar elektronisk musik kritiseras ju ofta för att de är tråkiga att kolla på live.
— Ja, laptopkonserter är inte alltid så kul. Men vissa är ganska bra på det. Andreas Tilliander till exempel. Det är roligast att spela när folk dansar, då blir det mer fokus på musiken istället för mig. Om två veckor ska jag spela här i Rotterdam — hoppas det blir lite dans då! Jag är såklart glad att jag får spela ute överhuvudtaget, men ska jag vara helt ärlig så blir det lite tröttsamt att spela på barer där man får ha synten på bardisken och laptopen bredvid diskhon. Det är inte direkt en miljö som manar till dans.
Vilken är den bästa konsert du någonsin sett?
— Svårt att säga, efter 10 år på Roskilde-festivalen så blandar man ihop en del. Men Stereolab 1996 var riktigt bra, och Daft Punk året därpå var mäktigt. Nu i somras såg jag också några bra konserter, bland annat Autechre och Sonic Youth.
En electronicamusiker som plockar konsertfavoriter från 10 år av rockfestivaler. Vad befriande! Hur ser din egen musikaliska resa ut?
— Jag började med att spela i ett punkband när jag var 12. Då lyssnade jag mest på punk och The Cure. Jag och Axel Willner började med Speedwax någon gång runt 1996. Då fanns det inte någon större scen för alternativ elektronisk musik, ingen som vi kände till i alla fall. Det var inte förrän några år senare som vi började spela ute.
Jag tycker att den svenska musikscenen idag är väldigt intressant, inte minst jämfört med hur det såg ut för 10 år sedan. På 90-talet fanns det inte mycket svensk techno av intresse, trots att bolag som Warp och Plus 8 borde inspirerat till det. Det var mest undermålig indiepop från Norrland. Idag ser det helt annorlunda ut. Vad tror du den utvecklingen beror på?
— Jag vet inte. Jag måste säga att det görs ganska mycket dåligt idag också. Men visst, på electronicafronten har det hänt mycket. Jag är verkligen inte rätt person att säga vad detta beror på, men i Stockholm känns det som att det är några få eldsjälar som har skapat plattformar för annorlunda musik. Christian Pallin, Nursery och Lava har gjort mycket tror jag. Fylkingen är också ett fenomen. Jag tror att det är viktigt att det finns ställen där all sorts musik kan få plats.
Angående din diskografi; jag har Garmonbozia-skivan och Voluptésläppet “Cistern” på cdr. Finns det mer?
— Nej, jag har inte gett ut mer än gar06 och “Cistern”. Du har hela samlingen!
Wow, det innebär att jag har komplett samling med Slowdive, Suredo och Ola K! Men ärligt talat, borde inte något bolag få upp ögonen för dig? Har du varit i kontakt med någon som vill ge ut din musik?
— Jag har inte haft kontakt med något skivbolag, men jag är absolut intresserad av att ge ut något nytt nu. Jag håller på med nya låtar, vi får se om någon vill släppa det i framtiden!