PÅ HULTSFREDSFESTIVALEN 2004 blev Johan Duncanson i det då omåttligt upphaussade Malmöbandet Radio Dept. tillfrågad om vad han skulle ta med sig om han var tvungen att tillbringa ett helt år på festivalen. Lite förvånande var svaret varken bröd eller tak över huvudet. ”Most Valuable Players best of-samling”, svarade Duncanson.
De flesta som läste svaret, som publicerades på det numera utdöda webzinet Samson & Rourke, fattade nog ingenting. Most Valuable Players var långt ifrån Hultsfred. Most Valuable Players hade aldrig släppt några skivor. Most Valuable Players var någonting som stod inpräntat på de svindyra hockeybilderna man köpte på mellanstadiet, om man hade tur alltså.
— Det finns vissa som faktiskt har lyssnat på oss på riktigt, hävdar bandmedlemmen Ivar Lavett när jag träffar bandet på senhösten 2005. Efter vissa betänkligheter räknar han upp fem personer. Om det är något slags självironi är den i såna fall väl dold.
Stockholms popscen har under de senaste fem åren flödat över av tillfälliga hyper. Band har dykt upp, fått diverse indieauktoriteter att utlösa otyglade dominoeffekter och sedan plötsligt upplösts eller ebbat ut i diverse sidospår. Få av banden som det pratades och skrevs om för ett par år sen finns kvar idag. I takt med att skivaffärer som Benno slog igen, Lavas Distroguru Christian Pallin flydde till Göteborg och indiekidsen började lyssna på techno, självdog den lilla skara popband som figurerade i Stockholm under decenniets första år.
Det där bandet som Johan Duncanson pratade om mår emellertid bättre än någonsin. Ingen vet varför. Kanske beror det på att MVP aldrig har varit ett hypat band. De har aldrig stått i händelsernas centrum, aldrig släppt sjutumssinglar på några kreddiga skivbolag eller gjort några mytomspunna konserter på en åker utanför Nynäshamn. De har alltid funnits i bakgrunden och dykt upp när man precis glömt dem. I slutet av januari släpper Friendly Noise deras debutskiva ”You In Honey”, och bandet framstår trots sin ålder som ett av Stockholms mest rutinerade.
— Vi har hållit på i fem år, men jag har aldrig känt att folk verkligen har gillat oss, säger Ivar. Storebror Hugo tar vid:
— Under våra första fyra år var det aldrig någon som kommenterade en låt. Inte en enda gång har vi fått höra någon säga ”bra text”, ”bra sångmelodi” eller ”snygg gitarrslinga”.

Men låt oss ta allting från början. Under millenniets första år dyker MVP upp i Nacka, strax öster om Stockholm. Klasskompisarna Hugo Lavett och Martin Hwasser vill starta ett band och sätter en bas i händerna på kompisen Gunnar Camner. Av bara farten tvingar man med Hugos lillebror Ivar bakom trummorna. Inspirerade av Built to Spill och amerikansk lo-fi-rock börjar den entusiastiska kvartetten med hjälp av en begagnad fyrakanalsporta spela in treminuterslåtar i familjen Lavetts källare. Portans enkelhet ger inspelningarna den karakteristiska skitighet som kunnat höras på kassetterna som bandet släppt under årens lopp. Kassetterna får finurliga namn som ”Iwashigumo”, ”Don’t Cry, Cowboy” och ”Death in Ektorp” och klipps, klistras och kopieras upp i sparsamma utgåvor om runt 50 exemplar.
— Det var på den tiden när det fortfarande fanns en do it yourself-scen i Stockholm, säger Hugo. Jag känner inte av det idag, men då var det ju Distro varje söndag och andra trevliga arrangemang. Idag känns det som allt det där är passerat.
De till sist åtta kassetterna sipprar ut i huvudstaden, och en imponerande del hamnar hemma hos Sonicskribenten Johan Jacobsson, som börjar hylla MVP under okontrollerade former. ”De fem låtarna på kassetten ’Pal Line’ ger mig gåshud — bubbel, vingel, Housemartins, Built to Spill, frenesi, total hängivenhet, egna mogna idéer och kärlek. Så bra att jag utsett den fjärde april i år till Most Valuable Players-dagen”, skriver han under våren 2002 i den första av flera krönikor om den svenska lo-fin där MVP får stå i främsta led.
Ungefär vid samma tidpunkt sitter bandet på Hasses Pizzeria hemma i Ektorp efter en lång session i familjen Lavetts källare. Med sig har de kompisarna Erik Halldén och Erik Ogenstedt. Plötsligt får någon i sällskapet en lika genial som konstig idé.
— Vi bodde i Nacka allihop och spelade musik, berättar Ivar. Så tyckte vi att det vore kul att ha nåt gemensamt. En lo-fi-scen i Nacka liksom.
Resultatet blir Knock Yourself Out, ett påhittat sällskap där MVP och Erik Halldén samsas med mer eller mindre fiktiva projekt som Built to Kill, Halv Ett och Illojal.
— Det skulle verka som om vi hade en scen, säger Hugo. Vi var bara sex personer, men vi ville få det att framstå som, och kanske själva känna, att det var lite större än det verkligen var. Vi gjorde vårt bästa för att hålla uppe att det var en stor grej. Om folk frågade svarade vi nåt undvikande, typ ”ja, det är några av oss”.
Under de följande åren släpper Knock Yourself Out-kollektivet två cdr-samlingar. Skivorna ges ut i ett 80-tal exemplar, och försöket att lura lyssnarna verkar fungera väl. Webzinet Revolution #9 skriver en överlycklig recension om dessa ”himmelskt musiknördiga Nackabor som länge och i varierande konstellationer gjort musik”. Musikaliskt är skivorna en brokig blandning av akustiska stycken, trummaskinspop och den lo-fi som MVP vid det laget gjort till sitt signum. Men bandet är sakta men säkert på väg någon annanstans.

Det första klivet bort från det gamla MVP tas då bandet får tag på en synt och en trummaskin.
— I takt med att vi började lyssna på ny musik och spela nya instrument föddes också nya idéer, berättar Hugo. Jag kände nog att vi inte borde fortsätta att bara spela in med portan.
De nya influenserna och instrumenten banar väg för låtar där gitarrerna inte längre har samma givna plats. MVP:s nya material drar mer åt det elektroniska hållet. Den uppenbara skillnaden mellan kassetternas knastriga hemtrevlighet och de senare mer välpolerade produktionerna lockar onekligen till att dela in bandets karriär i en ”gammal” och en ”ny” period. Men när jag träffar bandet är de tveksamma om de hamnat i någon slutgiltig målfålla.
— Visst kan man kalla det för utveckling, vi låter ju absolut inte likadant som vi gjorde för fem år sen, menar Ivar. Men det är inte så att vi känner att ”nu har vi hittat hem”. Vi får se vad vi kommer att göra framöver.

Den 31 juli 2004 ska MVP spela på festivalen Mitt Sista Liv utanför Kalmar. Det är den första konserten på ett tag, och bandet har fyllt bilen med nya instrument och nya låtar. När de går på scenen framåt eftermiddagen blir det kaotiskt. Instrumentbytena drar ut på tiden och ljudet blir sämre och sämre efter konsertens gång. Hugo Lavett sjunger en halv låt utan att märka att mikrofonen är avstängd. Kaoset når sitt klimax när någon lyckas komma åt snabbspolnings-knappen på portan, där trummaskinsbakgrunderna är inspelade. Bandet får spola tillbaks, och det uppstår en förvirrad tystnad i flera minuter. Uppe på scenen står bandet lutade över portan. Publiken skruvar på sig. Hugo försöker säga något ursäktande i en av de fungerande mikrofonerna.
På gräset nedanför sitter Stefan Zachrisson, en av hjärnorna bakom skivbolaget Friendly Noise. Han skiter fullständigt i det tekniska strulet, och tycker att konserten är bra. Zachrisson har tidigare varit ganska ointresserad av MVP, men märker att bandet nu börjat röra på sig. När han någon månad senare träffar Hugo på en fest i Malmö berättar han, till Hugos förvåning, att han gillade konserten på Mitt Sista Liv. Zachrisson ber om den skiva som MVP börjat snickra på hemma i källaren, och det mynnar ut i det skivsläpp som hela Nacka nu sitter och väntar på.
— När vi började fundera på vilka vi skulle skicka skivan till, så var det egentligen bara Friendly Noise som kändes helt rätt, säger Hugo. Ivar fortsätter:
— Jag tror det kommer att passa oss jättebra, Friendly Noise känns som ett allvarligt skivbolag. De verkar ligga ganska långt fram i tänkandet, och medvetna om vad de håller på med. Jag tror att folk verkligen kommer att lyssna på skivan.
Att MVP inte skulle vara kompatibla med Friendly Noise, som tidigare utmärkt sig med en del glasögon-beprydd elektronika, avfärdar de.
— ”You In Honey” känns som en Friendly Noise-skiva, det har vi också fått höra från folk, hävdar Hugo. Men den kommer samtidigt utmärka sig ganska mycket. Den är poppigare förstås, och kanske lite oproffsigare inspelad.
Medlemmarna är alltså nöjda med att ha slutits till Friendly Noise-familjens trygga famn, och de glider över i en lång diskussion om ett annat svenskt skivbolag som tydligen suger rätt hårt.
Arbetet med skivan har pågått i flera år. Bandet har tillsammans gallrat ur elva osläppta låtar, och utvecklat dem med hjälp av fem olika inspelningsapparater. Att den skiljer sig från kassetterna är de eniga om.
— Vi har försökt att lämna det skitiga soundet, berättar Hugo. Vissa låtar är nästan bara synt och trummaskin och andra är bara akustiska gitarrer och blås.
Förutom bandet har bara sju personer hört ”You in Honey” i sin helhet, och bland dessa utmärker sig mamma Lavett, som enligt egen utsago har lyssnat på skivan två tusen gånger. Hur resten av världen kommer ta emot den är bandet osäkra på.
— Det är ju en ganska spretig skiva, säger Ivar, det kan nog folk ha problem med. Det är många olika typer av låtar. Det är väl fem-sex vers/refräng-låtar som man kan ta till sig ganska lätt, sen finns det några som är lite längre och lite kortare och instrumentala. Gunnar Camner fortsätter:
— Rent tekniskt och ljudmässigt är den mycket mindre proffsig än Differnet och det andra Friendly Noise släppt tidigare, och det kanske folk inte förväntar sig.
I slutet av sommaren dök ett smakprov från skivan upp på MVP:s hemsida. Denna inofficiella singel vid namn ”Stockholm Doesn’t Belong to Me” är en elektronisk pophistoria som bandet ruvat på i snart två år. En trumpetsampling med en jublande publik upprepas gång på gång bakom Hugo Lavetts småmelankoliska sång. ”All this is old to me, I know this, I’ve done that”, sjunger han och beklagar sig över den stad som fick honom att gå i exil i Lund.
— Stockholm kändes lite väl bekvämt, förklarar han. Man visste precis vad man skulle göra, på fredag är det Metropolis, på lördag är det film. Men när jag väl var i Lund kom jag på mig själv med att tänka tillbaks på Stockholm och hade skitroligt när jag kom hem. Det var så jävla ensamt i Lund.
”Stockholm Doesn’t Belong To Me” är i själva verket så briljant att den kandiderar till titeln 2005 års svenska poplåt, och man inser fort hur många bakfulla vintersöndagar den kommer att rädda framöver. Att låten ännu bara har släppts som mp3 har inte hindrat den från att spelas på P3 och bli omnämnd på diverse hemsidor och bloggar.
— Den passar väldigt bra att släppa som singel, säger Gunnar Camner. Den har faktiskt fått mycket mer uppmärksamhet än jag trodde. Vi gjorde ju ingen reklam alls.

I slutet på oktober 2005, nästan exakt femton månader efter den förvirrade konserten på Mitt Sista Liv, spelar MVP för en entusiastisk publik på ett proppfullt Digfi:Mix i Stockholm. Bandet som ingen lyssnade på har överlevt och genomgått en musikalisk metamorfos. Numera snurrar de på radion och har till och med börjat få frågor av intresserade lyssnare. De flesta undrar varifrån samplingen i ”Stockholm Doesn’t Belong To Me” kommer ifrån. Det har bandet glömt bort.