PÅ VINTERNS FÖRSTA RIKTIGT kalla dag sitter jag och översätter och skriver igenom en intervju. Det är som vanligt en ganska tråkig uppgift så jag börjar göra annat. Skummar igenom en massa olika hemsidor, bloggar och så vidare. I detta hamnar jag av en slump på Erik de Vahls hemsida och börjar läsa där. Han nämner Get A Job To Protect Your Work, något han inte utvecklar men som jag tror handlar om att skaffa ett normalt, avlönat jobb för att kvalitetssäkra den kultur man producerar.
Där har vi en idé jag sympatiserar helt och fullt med (och själv praktiserar). Faktiskt tror jag att rätt många av musikbranschens företrädare skulle sluta gnälla om nedladdning och inkomstbortfall om de bara hade ett vårdjobb vid sidan av. Eller körde buss ett par dagar i veckan. Det enda som hindrar dem från att göra det är förstås:
1. De vill inte jobba på Posten/ICA/vårdhemmet Solbacken.
2. De tror att de inte behöver.
3. De tror att summan av punkt 1 och 2 innebär att de har rätt till inkomster från annat håll.

Istället för att konstatera att musik är en väldigt instabil inkomstkälla — även för stora aktörer — talar man alltså om att musikkonsumenterna egentligen vill betala för sig, och att det här med ny teknik är någon sorts hygienproblem som går att prata bort. Och den egentligen ganska tveksamma idén om att man ska kunna leva på sin musik problematiseras inte någonsin utan ses som ett normaltillstånd. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att branschens och musikernas företrädare är så arga på Piratbyrån och — i förlängningen — för att jobba extra inom vården.
Jag antar att det är för mycket att hoppas på att Sveriges kulturarbetare ska ta sig samman och i samlad formation ge sig ut i verkligheten på åkrar, fält och vårdinrättningar. Och det vore kanske inte rimligt heller. Men en liten gnutta självkritik, vågar man kanske hoppas på det?
Fylld av iver och irritation över ämnen som det här struntar jag i den där andra texten och börjar skicka iväg frågor på ämnet till Erik, som alltså vid sidan av att spela in musik arbetar som brevbärare. Eller tvärtom, vilket ni vill.
På vilket sätt påverkar det din musik att du har ett jobb? Gör det det överhuvudtaget?
— Jag tror nog att det gör det. Jag gör musik varje dag efter jobbet, innan jag hunnit ta av mig arbetskläderna och varva ner. Det är som en reningsprocess. Det känns som om man får ur sig allt man känt och tänkt under dagen. Jag vill göra vackra saker som kan ta mig iväg. Jag vill få med mig nåt slags driv in i musiken. Jag har försökt göra musik som känns som att cykla hem en fredag efter en tung avslutad vecka, men jag tror inte jag har lyckats. Det är en känsla som är väldigt svår att göra rättvisa.
Vilket tycker du är det bästa argumentet för att som kulturarbetare ha ett vanligt lönejobb?
— Ska man överleva som kulturarbetare måste man antingen vara kommersiellt konkurrenskraftig eller subventionerad av staten eller EU, alltså av skattebetalarna. Inget av det tror jag ger dig ett bra utgångsläge om du vill ha ett kritiskt förhållningssätt till det politiska system som råder. Självklart finns det ett visst utrymme för kritiskt tänkande inom systemet men jag tror att man oundvikligen begränsas och formas in i sin roll. Jag kan aldrig acceptera att konst skulle vara en profession. Det finns redan så många i vårt samhälle som gör anspråk på makt utifrån sin påstådda expertis. Vårt samhälle saknar progressiva medborgare som tar sig rätten att verka kulturellt, inte avlönade kulturarbetare.

Det tycker jag är en intressant infallsvinkel i en annan diskussion som får desto mer uppmärksamhet, den om fildelning. Hela den etablerade musikbranschen utgår som bekant ifrån att nedladdning skadar deras intäkter. Och det kan ju vara sant, vad vet jag. Men för mig känns inte det som en relevant faktor, det enda förnuftiga reaktionen vore att sluta se sitt kulturskapande som en garanterad inkomstkälla. Att man slutar förutsätta att ens musik ska sätta mat på bordet helt enkelt. Hur ser du på den saken?
— Det är paradoxalt att artister och grupper som ligger på stora bolag anser sig bli bestulna när folk laddar ner deras musik. Samtidigt som dom tycker det är helt OK att stora delar av de pengar som folk betalar för deras skivor går rakt in i skivbolag, reklambyråer, distributörer och liknande. Samtidigt kan jag förstå vissa artisters bitterhet gentemot samhället. Många jobbar säkert hårt med sin musik och lever ganska knapert, samtidigt som kritiker, arrangörer och promotionmänniskor kan leva gott år efter år bara genom att ha rätt informationskanaler och kontaktnät. Det är mycket begärt att man ska göra sig oberoende av alla mellanhänder, men det blir ju mycket enklare med internet och fildelning. Ibland behandlas upphovsrätten och äganderätten som om de vore naturlagar, men när det gäller till exempel skivbranschen är det ju bara ett konstruerat system för att artister ska kunna klara sig trots att pengarna från det de gjort försvinner in i så många andras fickor. Jag tror att det finns betydligt bättre sätt att se till så att folk får pengar så att de klarar sig.
Min personliga erfarenhet är att jag vill ha ett jobb, vid sidan av det att jag skriver i olika forum, därför att det — förutom ger ekonomisk säkerhet — gör att jag slipper ingå fullt ut i någon sorts självfullkomlig kultursfär. Att jag kan delta i den världen ifall jag skulle ha lust med det, men att jag samtidigt inte är utelämnad till den utan har ett vanligt jobb att gå till. Kan du känna igen dig i det?
— Ja. Jag har i och för sig aldrig lyckats behärska nån kultursfär. Jag har aldrig känt mig bekväm i situationer där människor beundrar varandra för mycket. Jag är totalt ointresserad och obegåvad när det kommer till det nätverksbyggande som många musiker, konstnärer och kulturarbetare är utelämnade till. Jag har varken problem med människor i sig eller människor i grupp men jag gillar inte nätverk och de hierarkiska strukturer som alltid uppstår. All makt hamnar hos de starkaste individerna och jag har aldrig varit en stark individ. Att ha ett arbete och en funktion i samhället har gett mig en ärlig utgångspunkt.

Du skriver på din hemsida om Academic Work-personerna som kommer i korta vändor till Posten därför att deras utbildningar inte verkar leda till anställning, och som blir mycket förvånade över att det finns folk som faktiskt vill jobba på Posten. Den texten fick mig att (återigen) känna en stor olust för den akademiska världen. Hur är dina erfarenheter av akademisk utbildning?
— Ingen av mina föräldrar är akademiker så det var till största delen olika syokonsulenter som fick mig att börja läsa vid universitetet. Tyvärr hade jag, trots höga betyg, inte lärt mig särskilt mycket på gymnasiet och jag tappade intresset ganska snabbt när jag märkte var jag hade hamnat. Det som förvånade mig mest var hur fint mina mor- och farföräldrar tyckte det var att jag läste A-kurser på universitetet. Mina föräldrar hade också ända sedan dom övergav socialismen försökt få mig att tro att jag tillhörde nån slags kulturell medelklass. Detta trots att jag varken hade de sociala eller ekonomiska förutsättningarna. Det var oerhört skönt när jag till sist insåg var jag kom från och hör hemma. Jag tror inte på det kunskapssamhälle som politikerna talar om. Vad är denna kunskap egentligen och var kommer den ifrån? Det är jag väldigt intresserad av. Jag tycker att vissa delar av den akademiska världen är ganska intressanta. Jag försöker till exempel läsa och förstå såna som Foucault och Habermas, men det är ganska svårt.
Jag läste just DN:s ”gymnasieguide” som alla som går ut nian läser. Där talar dom hela tiden om hur viktigt det är att gå igenom gymnasiet för att sedan skaffa en akademisk utbildning. Samma sak hela tiden. Men att det faktiskt kan vara bra — utvecklande! — att försörja sig på andra sätt än att ta CSN och utbilda sig — det tycker jag är en verklighet som de flesta delarna av det här samhället har slutat bry sig om.
— Jag tror inte särskilt mycket på att lära sig av äldre eller av människor med mer erfarenhet. Det är mest ett sätt för folk att trycka ner en. Däremot vet jag att alla som tvingas ta t.ex. ett diskjobb snabbt inser att oerhört många människor är väldigt begränsade i dagens samhälle. Har du inte fått lära dig att höja rösten hemifrån, lär du aldrig någonsin lära dig det i någon skola. Mitt jobb har lärt mig att tycka om människor och till viss del också Sverige som land.
Hur trivs du på din arbetsplats?
— Jag kan verkligen inte påstå att mitt jobb är alltigenom trivsamt. Det är ofta stressigt och tungt och ibland långtråkigt. Men jämfört med att vara arbetslös är det fantastiskt. Jag var arbetslös ett halvår och det tärde oerhört på mig. Jag har förståelse för de som vill försöka utnyttja systemet och leva på a-kassa men för mig fungerade det inte. Jag tyckte det var jobbigt att behöva skriva medvetet undermåliga ansökningar till jobb med dåliga villkor och kass lön. Jag har jobbat som brevbärare på olika vikariat i snart två år nu (utan att lyckas få någon tillsvidareanställning). På den tiden har jag utvecklats och stärkts mer än under hela skoltiden. I början var det enbart för att jag behövde pengar till att betala mat och hyra, men nu har jag blivit beroende av känslan av att ha en funktion i samhället.

Berätta lite om skivan som du gav ut i november. Hur ser du på den? Vad ville du åstadkomma?
— ”Friendly Fire” blev till sist en väldigt melodiös och ljus popskiva. Jag ogillade mycket med min första skiva. Det var mycket skådespeleri över den och jag gillar inte sånt. Den här skivan är kort, naiv och hängiven. När jag gör musik vill jag alltid att det ska låta vackert och tufft, men jag är inte så tuff och är oerhört oharmonisk som människa, så i slutändan blir allt bara till ett stort luftslott. Jag tycker om det väldigt mycket för jag tycker om mig själv. Skulle fler börja tycka om det jag gör skulle jag antagligen få odrägligt mycket hybris. Det har ju de flesta som gör musik. Det får helt enkelt inte hända.
I åtminstone mina ögon skiljer sig din musik rätt mycket från det andra som ges ut på Service. Rätta mig om du tycker annorlunda. Hur som helst, min fråga är: tycker du att Service är ett bra bolag för din musik? Hur kommer det sig att du ger ut dina skivor där?
— Människor har hela tiden åsikter om Service och tycker inte att jag passar in, så det gör jag säkert inte då. Kanske är det för att jag inte är som en seriefigur. Sen är jag dålig på att marknadsföra mig själv också. Jag känner inte till hur andra bolag fungerar men Service har alltid prioriterat bra musik och inte brytt sig om att hitta en egen funktionell och likriktad nisch. Mycket med Service passar mig bra. Strävan framåt, den ständiga förändringen och framförallt den väldigt folkliga och inbjudande inställningen. Jag hatar den introverta indiescen som mest av allt vill få vara ifred för att göra sig själv och sin bekantskapskrets mer mystisk och attraktiv.
— Jag har aldrig velat bli lämnad ifred och jag tar mig rätten att kritisera andra. Indiescenen måste sluta tro sig vara oberoende. Det räcker inte att göra det man vill. Man måste faktiskt formulera vad man vill också. Annars blir man bara en del av nån slags socialdemokratisk tanke om kulturen som en social och systembärande inrättning, hur anarkistisk man än anser sig vara.