Så har myndigheterna lurat oss i tio år:

Först slängde man ut musikpubliken från Nalen. Huset skulle rivas sa man. Men Jesus har efterträtt popen på Nalen och kåken har stått i tio år. Vi blev lurade! Gyllene Cirkeln, Gazell, Filips — alltsammans har försvunnit. Konserthuset stoppar rocken liksom numera också Folkets Hus. Byråkraterna i Sveriges huvudstad gör allt för att stoppa pop och jazz. Dom är effektiva i sin nit att hindra oss att höra vår musik under trivsamma former!

Under årens lopp har Stockholms musikställen som Nalen, Gyllene Cirkeln, Filips, Gazell, Star Club med flera försvunnit. Konserthuset visar kalla handen för nästan alla popgrupper och Folkets Hus har följt i deras spår. Musikställena i Gamla Stan (dom som finns kvar) måste nuförtiden stänga tidigare och till och med gatumusikanterna för en ständig dragkamp med myndigheterna. Men för denna sista kategori bör också tilläggas att deras villkor är något lättare. Här gäller det bara att springa fort. För tillstånd får man inte. Dom enda som får det är religiösa musikgrupper och enligt Tillståndsmyndigheten har man inte tänkt ändra denna paragraf. Så var det med det!
Stockholm, Sveriges huvudstad, med teatrar, nattklubbar och restauranger är en metropol för svensk kulturliv. Dvs det borde vara så. Men något stämmer inte i bilden och det är bristen på musikställen. Och dom få som finns för en ständig kamp med myndigheterna. Alla dom som har försvunnit har till största delen fått ge upp just på grund av myndigheternas agerande.

Mönster

När man ser tillbaka ungefär tio år hittar man ett tydligt mönster. Dessa byråkrater vill tydligen inte att det ska finnas några musikställen för pop och jazz. Inte heller är dom intresserade av att det ska finnas möjlighet för folk att lyssna på musik under någorlunda trevliga förhållanden. T ex kunna ta en öl, snacka med varandra mellan låtarna.
Kanske sover sej dessa herrar genom någon operaföreställning nån gång, men där tycks deras musikengagemang ta slut. Dom inser inte att alltsammans leder till hög arbetslöshet bland musiker och en stor brist på samlingslokaler för musikälskare.
För att ge en tydligare bild av hur det kan gå till kan vi ta fallet Nalen, som är ett praktexempel på byråkratins irrgångar. Som alla vet hade Nalen mångåriga traditioner som musikställe. Det var internationellt känt, hade en oersättlig social funktion och var framför allt den största plattformen för oetablerade och etablerade svenska musikartister. Nalen hade öppet dom flesta kvällarna i veckan och där spelades det musik från flera olika scener samtidigt. Det var många musiker som genom åren hade jobb där.
I början av sextiotalet drog popen in på Nalen. För att tillgodose alla smaker var också vissa kvällar i veckan vikta för jazzen. Omkring 1963 började trasslet med myndigheterna. Stockholms Stad meddelade nämligen att huset skulle rivas inom kort. 1964 krävde Nalens chef, Lindblom jr, att myndigheterna skulle ordna nya likvärdiga lokaler i innerstaden, annars vägrade man att flytta. Myndigheterna med Hjalmar Mehr i spetsen var helt överens om att Nalen skulle leva kvar och lovade att ordna likvärdiga lokaler.

Saft och äpplen

I detta sammanhang bör också sägas att popen tillsammans med de låga entréerna gjorde att Nalen vid denna tid hade enormt höga publiksiffror. Folk stod i niodubbla led runt kvarteret, timme efter timme, för att komma in, trots att det bara serverades saft och äpplen. Publiken som var mellan 15 och 20 år drogs dit, dels lockade av musiken och dels av stämningen som kristallkronorna och den övriga inredningen gav.
Under dessa år förde Nalens ledning en ständig kamp med myndigheterna. Löftena om nya lokaler rann alltid ut i sanden, men rivningshotet kvarstod. Lindblom jr fick nu bara hyra på tre månader i taget. Vid flera tillfällen sattes rivningsdag ut men så sköt man på den. 1966 utarbetade dock Fastighetskontoret ett förslag till ersättning för Nalen. Då satte sej en annan myndighet, Barnavårdsförvaltningen, på tvären. Sen följde en period då ingenting hände utom att dessa myndigheter satt och hänvisade till varandra. I mitten av sextiotalet kom ytterligare ett irritationsmoment in i bilden. Mellanölet infördes och en rad mindre musikställen fick tillstånd. Följden blev att Nalen fick vissa svårigheter att konkurrera med saftkobbel och man ansökte ,därför om mellanölstillstånd.
Publiken fanns i stort sett kvar, men dom kvällar man vände sig till äldre var det ojämnt. Nalens ansökan blev naturligtvis avslagen och man försökte igen, men med samma resultat.
Lindblom jr fick inget tillstånd även fast han försökte förklara för myndigheterna värdet av att behålla ett traditionsrikt musikställe av hög klass. Men ingen var intresserad. Dessa avslag varvades med rivningshotet och när slutligen rivningsdatum sattes ut till 1 februari 1968 gav han upp. Han hade då kämpat i fem år med myndigheterna och fick ironiskt nog öltillstånd till sista dagen!

Psalmer, inte rock

Vi vet inte vad Stockholms stad bedriver för kohandel med Pingströrelsen men faktum är att Filadelfia flyttade in i Nalens gamla hus. Faktum är också, skandalöst, att rivningsbeslutet med ens försvann! Huset skulle nu stå kvar minst tio år till. Vi vet inte om det var en ren tillfällighet, men samma byråkrater, som tidigare suttit och skjutit Nalen i sank, var faktiskt med på Filadelfias invigningspartaj! Talet hölls av Hjalmar Mehr. Nu var det psalmsång i stället för rock’n’roll så Nykterhetsnämnden skyndade att bidra med 120 000. Inte nog med det. Nalen brann. Och Filadelfia vägrade betala reparationerna om inte Stockholms Stad gick med på en rejäl hyressänkning. Vilket man gjorde. Och fastighetsborgarrådet P O Hansson höll talet vid återinvigningen.
Nu frågar man sej för det första: Hade det inte varit bättre att sluta trassla och ge Nalen ett mellanölstillstånd. Det hade knappast världen gått under för. Dessutom kunde man också fråga sej om det inte hade varit naturligare att satsa skattebetalarnas pengar på ungdoms- och musikstället Nalen i stället för att stoppa dom i halsen på den redan rika Pingstirörelsen. Vad dessa borgarråd med flera i sitt oförstånd eller sin ovilja då förstörde med sina beslut är oförlåtligt och det går tydligen inte att reparera. Och ännu mer skrämmande är att detta inte är det enda exemplet utan man fortsätter sin förföljelse av musikställena. I samma oförtrutna anda har man bidragit till stängningarna av en rad andra musikställen. Gyllene Cirkeln, med sitt goda rykte, även internationellt, där finns nu nattklubb. Gazell och Star Club har fått stänga och alla andra försök av privatpersoner att driva musikställen har obönhörligt slutat med stängning. Och aldrig har någon statlig myndighet kommit stickande med 120 000 för att stötta ett sådant ställe!