Anders Burman, trummisen som blev bolagsdirektör:

Anders Burman är 45 år och direktör på skivbolaget Metronome. Storproducent i svensk musik, f d jazztrummis som spelat med många storheter som Stan Getz och Bengt Hallberg. Anders är den andra i Ny Musiks serie om Musikens makthavare — fast han själv, förstås, inte säger sej ha någon makt.

Anders Burman är mycket respekterad av dom musiker han producerar.
— Det är märkligt, säger en av Burmans artister till Ny Musik, att det blir en sån försämring när folk lämnar Anders.
Och det finns flera exempel på artister som gått mot nära nog katastrof — både konstnärligt och kommersiellt — efter brytning med Anders Burman och Metronome. Anders Burman, hans bror Lasse och Börje Ekberg startade för 25 år sedan. Jubileum alltså. Han var bara 20 år då. Och orsakerna till att man startade Metronome var till stor del ideella skäl. Man ville ge ut icke-kommersiell musik, främst modern jazz. Musik som dom stora och etablerade bolagen nobbade. Det hela påminde alltså om dom ”progressiva” bolagen Silence och MNW idag.

Vilken utbildning har du?

— Jag slutade skolan månaderna innan jag skulle ta realen. Du förstår, jag började spela trummor som femtonåring, och ett år senare var jag proffs.

Vilket var ditt första jobb?

— Jag fick spela med Charlie Norman, och det tyckte jag var mer spännande än att gå i skolan. Sen spelade jag med Flickery Flies under två år.

Så startades Metronome?

— Ja, min bror Lasse, Börje Ekberg och jag startade bolaget. Det är klart att vi var optimister. Dom etablerade skrattade åt oss blåögda entusiaster. Vi specialiserade oss på svensk jazz, för det tog inte dom andra bolagen upp. Charlie Norman var vår första artist, tätt följd av Alice Babs.

Slutade du helt som trumslagare då?

— Oh nej, jag spelade bl a med Charlie Norman i tio år. Inte förrän för åtta år sedan slutade jag spela vid sidan om mitt arbete på Metronome.

Vad innebär ditt jobb?

— Jag lyssnar på tejper, som grupper och artister skickar in. Det var t ex så vi fick tag i Pugh Rogefeldt. Men största delen av min tid tillbringar jag i studion. Just nu är det Pughs nya som jag producerar.

Styr du artisterna du jobbar med?

— Nej, så kan man inte jobba. En artist behöver diskutera en produkt med någon dom kan lita på, som har juste omdöme. Man behöver faktiskt testa sin egen smak på andra, för det är inte många som törs lita helt och hållet till sin egen.

Vilka är dina egna favoriter?

— Bob Dylan och Stevie Wonder.

Vad gör du om tio år?

— Vet inte alls, men eftersom jag gillar mitt nuvarande jobb, så kanske det är något ditåt. Risken finns att man stelnar, att man inte kan lyssna tillräckligt lyhört på nya trender. Under dom senaste åren har jag dock breddat min musiksmak betydligt. Det är ofta artisterna jag jobbar med som får mig att lyssna på ny musik.

Är den svenska musiken på väg att politiseras?

— Nej, absolut inte. Waxholmsgänget säljer plattor på den politiska trenden, men deras musik är inte progressiv. Det är effektiv musik att förstärka orden med. Pugh är en progressiv musiker. Björn J:son Lind en annan.

Är du en makthavare?

— Nej, inte alls. Bara för att jag säger nej till en kille som skickar in ett band, betyder inte det att hans karriär är stoppad, eftersom vi har fler bolag här i landet. Inte heller när det gäller enskilda artister har jag makt. Vi jobbar gemensamt fram en bra produkt, och det betyder att jag lyssnar lika mycket till andra som dom till mej.