Det kan vara jobbigt med popband som tar för mycket av andra. Istället för att komma på något själva följer de efter favoritbandet från England eller USA. Det är ju enklast. Just därför att det är enklast blir det ofta också väldigt tråkigt och förutsägbart. Man kan musiken utantill eftersom man för det mesta har hört minst 20 band som låter nästan exakt likadant.
Emellanåt händer det dock att något litet popband lyckas göra fantastiska poplåtar trots att de följer favoritbandets formel till 100%. Pinko Pinko från Göteborg är ett ypperligt exempel på att plankningsförsök faktiskt kan lyckas. Men så är det också Blur som plagieras.

— Det första gemensamma intresset vi hade var gin & tonic, berättar sångaren och gitarristen PG Wallnäs för mig när vi sitter på en liten gräsplätt utanför Tantogårdens Värdshus en dag när sommaren håller på att övergå till höst.
— Vi upptäckte att alla älskade gin & tonic, och så bestämde vi oss för att starta ett band.
Det var för två år sedan som PG, brorsan Edvin som spelar bas och sjunger, Svante Sjöstedt som spelar gitarr och Jens Åkesson som slår på trummor lärde känna varandra och sedan dess har en del hänt. De har spelat in fyra demokassetter under namnet Beetroots och kände efter ett tag att de inte ville göra en femte. De ville göra en skiva istället.
Det lilla, men uppåtgående Umeåbolaget North Of No South kom då helt perfekt och erbjöd sig att ge ut debutskivan. Nu är “True Modern Boy”, som den heter, ute och resultatet är strålande. Sju låtar fyllda av sprudlande popmusik med självklara brittiska rötter.
— Det är absolut inte så att vi försöker framhäva eller betona en brittisk sida. Det är helt naturligt eftersom våra hjärtan och våra förebilder finns där, menar Edvin. Ingen av oss har någonsin haft någon amerikansk förebild.
Pinko Pinkos förebilder är uppenbara. Både attitydmässigt och musikaliskt är det Blur som kommer först. Sextiotalsband som Kinks, Who, Small Faces och Herman’s Hermits snurrar också mycket på skivspelarna hemma i Göteborg.
Trots att de följer ett bestämt koncept och inte tillför särskilt mycket originalitet själva känns de mycket vitalare än alla Dinosaur Jr-Ride-Popsicle-efteraparna som utmärker den svenska s k “indie-scenen”. Indie är f ö ett begrepp som de inte har mycket till övers för.
— Det är bara larvigt, tycker Edvin. Musikaliskt påminner vi kanske om många indieband, men indie idag har ingenting med ekonomi att göra. Det är ju självklart att man vill ligga etta på trackslistan och sälja två miljoner skivor. Det är vår dröm.
Ni tycker inte att Brainpool har sålt sig?
— Nej, absolut inte. Vi skulle gjort samma sak, menar Edvin.
— Men vi är väldigt nöjda med NONS, fortsätter PG. De är otroligt ambitiösa och satsar på den musik vi tycker är rätt.

Det vekar som om poplivet i Göteborg är lite halvdött?
— Nej, det är det verkligen inte, tycker PG.
Musikklubben Underground är ett viktigt forum for alla småband och betyder jättemycket. Band som Easy, Ace Of Base och Broder Daniel bor här också.
De sistnämnda har jag mycket svårt för och jag får medhåll av Edvin, som känner dem och säger att han knappast skulle betala för att gå och se dem.
— Jag kommer in på gästlistan, flinar han.

Pinko Pinko har, förutom förträfflig popmusik, något som många andra små svenska band saknar; väldigt utstuderad attityd och image.
— Vi har ett ordspråk, berättar Svante: “Musik ska byggas utav image, av image bygger man musik”
— Vi kör 70% image och 30% musik, fortsätter Edvin.
Tycker ni inte att det kan gå till överdrift ibland, om man är ironisk hela tiden?
— Det är klart att det kan gå till överdrift, anser PG och berättar om en intervju de gjorde för Göteborgs Posten där de var så ironiska att journalisten blev förbannad, kände sig kränkt och knappt skrev ett dugg i tidningen.
— Det viktigaste är ändå att göra klassiska poplåtar, tycker Svante.

“True modern boy” innehåller flera låtar som nästan kan kallas klassiska redan. Raka poplåtar med enkla arrangemang och melodier som gör benen fulla av spring.
“Singing out of key” har en fantastisk refräng som får mig att packa väskan med badbrallor och isglass för en tripp till sommarstranden.
“Elvis” är snarlik med Blurs “Colin Zeal”, och nästan lika fantastiskt medryckande. “Na na na” är en given hit i stil med Brainpools “Everyday”, fast utan sistnämndas töntighet.
Svante berättar att de ratar otroligt många låtar de skriver. Inte en enda av de sex utsökta trudilutter jag hört från demokassetterna är med på plattan vilket tyder på ett mycket högproduktivt och kvalitativt låtskrivande.
Jag tror på Pinko Pinko. De kommer knappast förändra mitt eller någon annans liv, men de gör popmusik man blir glad av. Musik som man kan lyssna på närsomhelst, med vemsomhelst och varsomhelst. De har lyckats hitta just den där popkänslan som saknas hos de hundratals lovande små poporkestrar som aldrig kommer längre än till demosidorna.
Halva nästa platta är redan färdig och när den släpps kanske de får bli förband till återförenade Gyllene Tider när de drar ut på folkparksturné…