Pelle Grumert är vad man brukar kalla en mångsysslare. Mellan elva och sex står han i en liten butik på Ringvägen och försöker sälja skivor. När han får tid över, vanligtvis på den tidiga eftermiddagen, står han och leker med samplers och sequencers med målsättningen att komponera något som svänger.
När han hinner försöker han även jobba så mycket som möjligt med sin nystartade skivetikett, Shwoong, på vilken han någon gång innan nyår ska ge ut en singel med den poppiga stockholmskvartetten The Varlets. Och så snart han hunnit komma hem och äta middag är det dags att springa ner till Hanns Krog, klubben Start! på Studion eller något annat musikmedvetet tillhåll för att spela några av hans favoritskivor.
Men discjockeyjobbet tar han inte så seriöst på. Trots att han ofta spelar ett par tre gånger i veckan kallar han sig aldrig för ”DJ”.
— Ska man spela regelbundet måste man ju springa omkring och leta skivor hela dagarna. Det orkar inte jag. Då försvinner ju det riktiga intresset.

En mörk och kulen oktoberkväll sitter jag, Pelle och Broder Gustav på ett litet café på söder. Det är så kallt ute att ångorna från kaffet och de heta, nybakade kanelbullarna bildar små moln vid ingången.
Pelle dricker café au lait och berättar lite uppgivet om den brist på framtidshopp som präglar de flesta sjuttiotalisters liv.
Pelle själv jobbar ju med musik femton timmar om dygnet. Och visst finns det ett enormt intresse, men om han fick som han ville skulle han hellre föredra något mer varierat.
— Det tråkiga är att jag inte kan någonting. Det enda jag vet något om är musik, så det är det enda jag kan jobba med. Det vore roligare att kunna livnära sig på att spela teater eller något sådant. Bara man slipper arbeta på McDonalds.

Pelles musikaliska arbetserfarenhet sträcker sig ett par år tillbaka då han brukade sälja skivor på Skivfönstret på Norrlandsgatan. När han tröttnade där fick han sig en egen liten ”pop-hörna” på tidigare mest dansinriktade Pitch Control i city.
Det fungerade ganska bra och Pelle fick en mer blandad publik att besöka affären, men skivorna sålde inget vidare så Pelle bestämde sig för att starta eget istället.
I slutet av augusti öppnade han Pelles Skivor på Ringvägen 131 på Södermalm.
I början gick det lite trögt. Allt var dyrare än Pelle förväntat och han hade till en början knappt råd att beställa in nya skivor. Men under hösten har fler och fler hittat dit och nuförtiden är den skokartongsstora butiken sällan folktom. Skivutbudet är väldigt blandat. Pelle tar in allt han gillar och lite till, och det inkluderar allt från Beastie Boys och Pantera till Shampoo eller Kylie Minogue, samt en växande avdelning för återutgåvor där man än så länge mest hittar gamla ska- och reggae-samlingar. Som den vinylälskare han är har han även relativt mycket av den sorten. Mo’Wax-tolvor och trängs med de senaste jungle-importerna och ett par Elastica och Gene-sjuor. Men med så många olika musikstilar i en såpass liten affär borde det vara ganska svårt att profilera sig.
— Jag ser det snarare tvärtom. Det är roligare att få hit några människor av varje sort än att bara få hit exempelvis indiepoppare. I längden når man ju en större kundkrets.

Än så länge är den genomsnittlige kunden kompisar till honom som kommer in för att fråga hur han mår. Men på sistone har en hel del av söders hip hop-kids tagit sig dit och varje vecka innebär nya stamkunder. Den breda och brokiga framtoningen är dessutom ett sätt att klara konkurrensen från indie-veteranen Pet Sounds som bara ligger ett par kvarter bort. Något han dock inte oroar sig så mycket för.
— Vi säljer ju helt olika skivor.

Om man smyger upp för den gräsgröna trappa som gömmer sig bakom kassan hamnar man i Pelles ”kontor”. Där sitter han och funderar på idéer för sitt skivbolag. En av idéerna var att starta en singelklubb.
— Det finns ju inga sådana i Sverige. Jag saknar det. Det är kul om man kan få en trogen kundkrets som prenumererar på skivorna.

Han har dock haft lite problem med att hitta talangfulla artister att ödsla tid och pengar på. Ett band han fastnade för är den poppiga stockholmskvartetten The Varlets.
— Något som är bra med dem är att de har så många bra låtar. De flesta av dagens, svenska popband har en eller två bra låtar och nöjer sig med det. The Varlets har hur många som helst.

The Varlets, som vi skrev om i nummer tre, spelar vacker The Smiths-influerad wimppop och kommer att fylla ut skivspåren på den första singeln. Med en dryg månads regelbundenhet kommer det sedan att dyka upp nya singlar, men vilka som är på gång där vet han inte så mycket om.
— Det finns ett bra ska-band som jag är intresserad av, sedan ska jag försöka pula ihop något själv. Och så ska ju Linus göra ett par låtar också.

Linus är en av Pelles vänner och kommer att stå för det musikaliska bidraget på skivbolagets andra singel. Jag hittar honom på övervåningen av Pelles skivaffär (kontoret) där han står och jammar Kung Fu-soundtracks från 1972 som han hittat på någon japansk affär runt hörnet. Jag gräver lite i de skivbackar som står bredvid skivspelarna och elektroniken han använder. Där står ett par Stax-samlingar, moderna souljazz-tolvor, tunga dubplattor från 70-talet, mystiska soundtracks och en massa obskyra skivor som man knappt kan uttala titeln på.
— Jag använder de där när jag samplar, säger han med ett par stora hörlurar runt halsen.

Han stoppar in en diskett i en liten dator och spelar upp grunderna till några av de låtar han gjort. Det låter coolt, medryckande och ofta ganska kul.
— Jag ska försöka hitta någon tjej som kan sjunga också.

Av den demokassett jag hört att döma kommer det att låta som något mellan Portishead, Mo’ Wax lojaste dubjazz och The Latin Kings.

Linus är en enorm musikfanatiker och brukar turas om med Pelle om att välja skivorna på Start!.
Både Pelle och Linus ser det helt naturligt att bygga sin musik på ett intresse snarare än på teknisk färdighet, vilket givetvis är en positiv framtidsbild för alla med klena fingertoppar. Med dagens elektronik finns det möjligheter för alla med minsta musikaliska gnutta att skapa storverk. På de ”genuina” instrumentens bekostnad, förstås. Jag betvivlar att många kommer att använda sig av tolvsträngande Rickenbackers om tio år.
Men med tanke på att den musikaliska skapelseprocessen förenklas borde det i allmänhet innebära att både intresset och antalet artister växer, och därmed det nyskapande och kreativa.
I framtiden är en bra DJ lika viktig som bandet på scen. Och en stor skivsamling lika viktig som fingerfärdighet. Pelle och Linus är bara två av många exempel.