…både Bob hund och Instant Life handlar ju om den där blomformade pusselbiten som är så konstigt formad att den inte passar in någonstans. Det är därför så många försöker forma om den till en gammal, vanligt, konventionellt formad triangel eller kvadrat, men sanningen är att vissa människor, förmodligen alla, redan har en blomformat lucka som väntar på att fyllas.
Och för de som nonchalerar normer, regler och mallar och struntar i att muren runt omkring dig säger ”Nej, här passar du inte in”, för Er, för Oss, kommer pusselbiten att gå ända in i hjärtat och sjunga sina sånger som är så vackra att hjärtat spricker, så vackra att hela bröstkorgen exploderar. Så vackra att ögonen fuktas, blir alldeles suddiga och börjar rinna.
Förmodligen krävs det en hel del för att kunna ta emot den sortens pusselbitar. I grund och botten är väl egentligen alla lika mottagliga, men i livet möts man ständigt av dessa yttre krafter som säger ”Ät skogaholmslimpa istället för formfranska”, ”Köp Nordman-skivor” osv. Överallt finns dessa påverkningar som väntar på att besätta dig och inbilla dig att du njuter, att du hittat rätt, fast du egentligen bara är lika apatisk som vanligt. I dagens samhälle, i post-ironismen, den försoffade likgiltigheten, nöjer sig majoriteten med att må ”OK”. Man vill inte längre ha livsstilsförändringar, musik som får en att gråta och filmer som får en att hoppa från stadens högsta hus bara för att se efter om man kanske lär sig flyga på vägen ner.
Men jag, och förhoppningsvis många fler, vill gärna ha mer än så.
Det låter säkert patetiskt och förmodligen en smula elitistiskt. Men jag vet att jag funnit rätt.
Visst kan jag aldrig veta hur mycket Culture Beat kan betyda för en disco-fjortis, men jag vet att jag själv inte skulle kunna gå tillbaka till den lättpåverkade kommersialismmentalitet jag praktiserade flitigt som tolvåring. Jag har provat på vardagligheten och tröttnat på den. De är först då man egentligen har rätt att uttala sig om jämförelser.
Bob hund berör på ett sätt som ingen annan kulturform kan göra. Om man skulle göra en grovindelning i social och asocial njutning, d v s njutning med respektive utan närvaron av andra människor, skulle jag tveklöst kunna säga att Bob hund står som ensamma vinnare i den senare kategorin. Jag kan inte må bättre i ensamt tillstånd än när en Bob hund-skiva snurrar i min stereo. ”The most fun you can have with your clothes on” som någon uttryckte det. Egentligen räcker det med att jag nyligen hört en Bob hund-låt som var så bra att mitt huvud inte kan koncentrera sig på något annat.
Men om jag återgår dit jag egentligen böljade.
Visst finns det en ofantlig charm i låtar som Oasis ”Live forever”, i Primal Screams ”Velocity girl”, i The Four Tops ”Bernadette”, i The Smiths ”There’s a light that never goes out”, i The Whos ”Heatwave”, i The Beatles ”A day in the life”. Men där finns inget som verkligen (och då menar jag Verkligen) biter.
Jag förstår om du blir förvånad. För visst älskar jag The Smiths, The Who och Oasis, men inte på samma sätt som jag älskar Bob hund.
The Smiths, The Who och Oasis är min bror, min mor eller min bästa vän. Nära anhöriga, folk jag tycker om, saknar då de är borta och aldrig skulle vilja gå miste om. Bob hund, däremot, är flickan jag varit olyckligt kär i i tre år, men som en dag bara plötsligt kliver fram och kysser mig i oändlighet.
Där finns en kemi, eller kanske en magi, som aldrig kommer att finnas i de andra relationerna. En känsla som kan göra dig så upprymd att du exploderar.
En abstrakt, sned vinkel som passar just dig alldeles förträffligt.
Kort sagt skulle jag väl kunna sammanfatta hela min ideologi med sex små ord: Jag är kär i Bob hund.
Lämna ett svar