På samma gång mörk och ljus, mjuk och hård, ihålig och komprimerad. Instant Lifes musik handlar om de där känslorna som inte går att greppa. De som kretsar någonstans mittemellan de motpoler det svenska språket kan erbjuda. Kanske i en annan dimension, eller åtminstone på en annan nivå, än vad de flesta föredrar. För mig tog det ganska lång tid att förstå dem. Men då jag såg deras hittills enda liveframträdande i somras, kände jag genast att det fanns något att leta efter, något värt att offra timmar, säkert dagar, för att hitta. Instant Life använder färger som inte finns på den palett som majoriteten av dagens musiker använder, och de målar på ett material vars existens ingen annan är medveten om. ”Industrial espionage”, från bandets senaste skiva ”I made arrangements for world peace”, är en av de vackraste låtar jag hört. Den griper tag i de där känslorna som är så… svåra. Som gör att jag inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska reagera. Ska jag skratta eller gråta, skrika eller viska? Allt handlar om en laddning däremellan. En laddning som jag förmodar att de flesta aldrig upptäcker, men för de som lyckas öppnas dörrarna till världar vackrare än i dina vildaste drömmar.
Instant Life ger ordet oförutsägbar en ny innebörd. Just som man tror att allt är lugnt och stilla, kan en explosion fylla hela ditt synfält av eldflammor. Men aldrig på ett övertydligt sätt. Man hör kanske inte ens explosionen de första fem gångerna. Den sjätte gången, däremot, är den så hög att den känns som ett knytnävesslag i magen. Man gömmer, eller snarare väver in, vibrationerna, spänningen och dynamiken i musiken.
De behöver aldrig höja volymen för att man ska höra att de skriker och de behöver aldrig se arga ut för att man ska bli rädda för dem. Det finns därinne någonstans.
— Omslagsbilden till vår skiva hittade vi i en katalog för barnkläder från 50-talet. Vi fastnade för den direkt. Den är så oerhört ond, men samtidigt så vacker. Den där kaninen är ju verkligen… jobbig, den ser inte alls särskilt snäll ut. Och just det faktumet att den funnits i en barnklädeskatalog, att den klassats som helt ofarlig… Den är ju mycket obehagligare än allt Sonic Youth har på sina omslag, och de anstränger sig verkligen efter något som ska se obehagligt ut.

Magnus Boman berättar om Instant Life från andra sidan bordet på ett litet café i Vasastan. Det känns som att jag förstår vad han menar och jag hoppas att han förstår vad jag menar. Instant Life använder inte röd för att illustrera färgen varm. De använder inte en spik för att illustrera ordet farlig och de använder inte ett skrik för att uttrycka ilska. Istället hittar de egna, genomgående betydligt starkare och sällan tidigare använda uttryck.

I ”Industrial espionage” finns inte bara en vacker melodi, en harmonisk stämning. Utan även en vilande spänning, något lite skrämmande. Stundtals gör det nästan ont. ”Burning in your hands” från samma skiva, känns på samma sätt. Det finns en sådan svår melankoli i det ursprungligen ganska glada, att man inte vet vad man ska känna. Kroppen kan på något sätt inte placera känslorna, utan sätter de istället i ett alldeles eget fack som hos vissa hamnar längst ut på örsnibben så att de inte känner någonting, men som hos mig ligger alldeles näpnast hjärtat.

Den andra halvan av Instant Life (som förresten är en vidareutveckling av den experimentella trion Oven & Stove som släppte ett par lätt bisarra skivor kring decennieskiftet) heter Thomas Öberg och är som bekant medlem i Bob hund. Det kanske redan har märkts att det finns en relation mellan de här banden. Thomas själv förnekar det, Magnus tycker inte att det finns många konkreta likheter, vilket är fullt förståeligt eftersom man ofta har svårt att se sig själv och sina kreationer utifrån. Själv vet jag att båda banden till stor del handlar om precis samma sak. Om spänningen som uppstår när man inte kan placera en känsla, uppenbarelse, färg eller någon annan form av intryck. Om att göra det man gör från hjärtat, gärna från själen, och inte från hjärnan eller nästippen. Men givetvis finns det en del skillnader också.
— Instant Life och Bob hund jobbar på helt olika premisser. Bob hund bygger på kraften som kommer ur replokalen. Det är det som gör dem så starka. De är oerhört lyhörda mot varandra. I Instant Life finns inte ens en replokal inblandad. Våra låtar kan komma till genom att Thomas ger mig melodier och samplingar på en kassett och jag skriver texter och sjunger in en sångmelodi på dem.
— Om man är ett replokalsband, som Bob hund är, är det väldigt enkelt att låta aggressivt. Det är bara att skruva upp volymen och disten. När de gör snällare grejer så gör de väldigt konstiga arrangemang som ofta får folk att jämföra dem med barnvisor eller med Philemon Arthur & The Dung. I Instant Life vet vi sällan hur vi ska arrangera en låt när vi skrivit den. Det sker ofta slumpmässigt. Vi vågar vara lite mesiga i arrangemanget, speciellt om vi vet att vi har en riktigt bra låt. Som ”Industrial espionage”. Den är resultatet av en perfekt syntes mellan mig och Thomas. Vi är nog båda överens om att det är skivans bästa låt.
Instant Life och Bob hund skiljer sig alltså ganska stort i sättet att arbeta. Och deras musik låter objektivt sett inte särskilt li. Men det som finns inuti dem ändå samma kärna och även om den färgats annorlunda på mixerbordet eller genom mikrofonsladdarna så finns det samma grund. Samma känsla.
Magnus älskar Bob hunds musik.
— Jag kan inte komma på något band på rak arm som är bättre än dem just nu. Det är en otrolig upplevelse att se dem live. De känns så ömtåliga… som att man måste passa på att fånga dem innan de går sönder.

Instant Life passar inte in någonstans. Och det utgör uppenbarligen en del av min fascination för dem. Lyckligtvis visar sig Magnus och Thomas ha samma vision om sin musik. Att den inte passar in, att de finns något i den som ingen riktigt känner igen och att de tillför något som ingen annan förut haft i åtanke.
— Thomas hade ju en massa idéer på omslaget. En idé var att man skulle ha en bild på Andromedagalaxen, eller något annat väldigt stort och vackert och sedan lägga in en liten, liten bild på något som inte alls passade in… som en såg eller något sådant. Det förklarar ju hans sätt att se på musiken. Det kan vara vacker hissmusik, men då och då bränner det till.

Givetvis innebär detta att vissa slår ifrån sig musiken innan de ens hunnit lyssna.
Magnus berättar om en recension i Helsingborgs dagblad av en recensent som uppenbarligen inte befinner sig på riktigt samma våglängd som bandet.
— Han skrev ”den här musiken är så konstigt att den inte borde få göras. Det går inte att lyssna på den här skivan utan att bli fysiskt illamående”

Magnus har en väldigt stor och varierad skivsamling. Musiksmaken sträcker sig från japansk bossanova-muzak till ny death metal. Med den självklara röda träden: ärlighet och inlevelse.
— Jag har en ganska vågad teori om att all musik antingen är bra eller dålig. När man ”lyssnat in sig” på en genre så kan man genast avgöra om ett band är bra eller dåligt.
— Så om jag hör en skiva inom en genre jag behärskar, exempelvis 60-talsjazz, så hör jag genast om det är bra eller dåligt. Jag låter väl som en besserwisser, men egentligen handlar det om att allt som är ärligt, allt som görs för att man känner att man måste, för att man har något att säga… Den blir bra.

Förr i tiden brukade Magnus låna ut skivor till Thomas och ”utbildade” honom successivt till en allt mer insatt och engagerad musiklyssnare. Idag är de ungefär på samma nivå och har en hel del gemensamma favoriter.
— Det mesta som vi gillar båda två är äldre skivor. En av våra största gemensamma favoriter är Stravinskij. Båda gillar mycket filmmusik, exempelvis Mancini.
— Jag tycker väl mer om en del nya hårdrocksskivor och independentband som Jesus Lizard än Thomas. Hans största favoriter är ju Kraftwerk. De älskar han fullständigt.
— Annars gillar jag Harry Partch, Beach Boys, Suicide, ja… jag har ganska bred musiksmak.
Instant Life är ett av de få band svenska band som skriver betydelsefulla texter idag. Förmodligen är de det enda band som skriver engelska texter med mening. Thomas brukar ju ofta hysa en ganska stor avsky mot klichéfyllda, engelska texter, men Instant Life är aldrig i närheten av klyschor.
— Thomas förutsatte att jag skulle skriva svenska texter när vi började. Men nu tror jag att han får ut allt sitt svenska språk i Bob hund, så vi är helt överens om att vi ska ha engelska texter. I och med att jag använder det engelska språket så mycket i mitt jobb är jag nästan mer van vid engelska än vid svenska, så det känns helt naturligt för mig. Jag börjar behärska språket tillräckligt för att kunna hitta ord och rim som inte är så vanliga. Det känns som att låtarna förtjänar att ha bra texter. Men 99% av alla band idag, både svenska och utländska, har ju helt meningslösa texter. Det är ingen som bryr sig.

I framtiden vill Instant Life gärna få tillfälle att spela mer live tillsammans med Jari från Bear Quartet och Jonas från Bob hund, som hjälpte dem senast. Men närmast till hands ligger planerna för en ny skiva.
— Vi ska snart sätta igång demoinspelningarna. Den här gången hoppas vi att det går lite smidigare än tidigare. Det bästa vore att spela in hela skivan, lyssna på den i två månader och sedan spela in den igen och rätta till allt som blev fel.
Men varje misstag tilltalar ju alltid någon.
— Just det. Det är sant.