— Om man inte vågar skriva en text som man står för, då skriver man på engelska.
Per Idborg är Iller. Han bor i Göteborg sedan ett knappt år tillbaka och har alltid älskat musik som Jakob Hellman, New Order och Pet Shop Boys. Tillsammans med några av hans musiktekniskt kunniga vänner har han spelat ett par demokassetter med fina omslag och ännu finare innehåll. För någon månad sedan damp en av dem ner i min brevlåda. Den hette “Ett steg i taget” och fångade mig redan från första sekund in i en värld av mjuka, smygmelankoliska harmonier detaljerade av sådana där texter som lämnar över lite åt lyssnaren att tänka på.
— Man kan väl säga att temat på den kassetten är hur svårt det är att verkligen göra något. Att ta tag i saker, engagera sig och våga stå för det man gör, berättar Per. Den sammanfattar den situation jag var i när jag spelade in demon. Grunderna var färdiga redan förra hösten, men all tid bara rusade iväg och jag började tappa kollen på var jag var på väg. Det kändes till slut väldigt svårt att få något gjort överhuvudtaget.

Texterna är något som Per, till skillnad från alltför många andra svenska artister, tar på största allvar. Även om själva processen för tillblivandet ofta är ganska komplicerad.
— Det börjar väl med att man vill uttrycka något om sig själv, men sedan måste man ju väva in det i ett större sammanhang så att det bara blir en dagbok. Det är så lätt hänt att man bara sjunger “Hej, här är jag och alla mina problem”. Jag försöker alltid hitta något större som fascinerar.

Musiken är trummaskinsackompanjerad gitarrpop av det snällaste slaget. Här och var klingar det 80-talspop som Beloved och New Order, men även en hel del i den svenska skolan.
— Jag lyssnar mest på svenskspråkig musik som Webstrarna, Bob hund, Jakob Hellman och Ratata. Men idag blir sådana artister väldigt sällan uppmärksammade. Dagens musikpress, med tidningen Pop i spetsen, är ju väldigt dålig på att följa upp svensk pop. De skriver mest några rader om varje nytt band som kommer bara för att försäkra sig om att ha varit “först” om bandet skulle slå igenom. Men de har ju ingen respekt för den svenska popscenen. Framför allt när det gäller sådan musik som jag gör.

Just den “riktiga” popmusiken, den där som inte använder distboxar eller whisky för att göra sin musik bättre, verkar totalt negligerad av hela dagens mediebransch. Det är rock’n roll-klichéer och boogie som gäller vart man än ser, och visst måste väl jag erkänna att det blivit en del sådant för min del också. Men till skillnad från alltför många cyniska journalister innebär inte det att man behöver förkasta alla band där melodier, texter och känslor går i första hand. Trots allt säger ju majoriteten av banden på dagens indie-listor inte mycket mer än att knark är gott och att Morrissey är en tönt.
— Man vet inte mer om personerna i de banden efter att man hört skivan än före. Kanske hur deras skivsamlingar ser ut. Oasis, till exempel. De förkroppsligar ju hela rock’n roll-myten om att man inte ska engagera sig eller bry sig om någonting. Läste du det de sa i Pop om Morrissey?

Jag försöker mig på en liten förklaring. Att det som skiljer Oasis från exempelvis These Animal Men är att låtarna i sig; melodierna, ackordföljderna, själva musiken är tillräcklig för att göra mig förstummad. Komponerar man en refräng som den i “Live forever” krävs helt enkelt inte mer än några simpla textrader om att man bör leva livet innan det tar slut. Men trots allt måste jag erkänna att jag aldrig kommer att ta Oasis till mig på samma sätt som ett band som Bob hund, som verkligen BETYDER något.
Per vet i alla fall vad han tycker och avslöjar att han inte tycker särskilt mycket om Primal Scream heller. Han erkänner även en viss frustration över hur hans musik nonchaleras av skivbolag och tidningar.
— De stora skivbolagen har bara skickat fotostatkopierade “Nej, tack”-brev, men några av de mindre har svarat ganska personligt och sagt att de gillade musiken, men att de inte är intresserade av att ge ut “svensk snällpop”. Helst ska det ju förstås vara lite stökigare och med engelska texter, så att man passar in i storbolagsmallen.

Men Per jobbar vidare med sina trevliga små poplåtar, trots att det sällan är fler än hans tio närmaste vänner som bryr sig. Förr eller senare finns det kanske några som förstår honom.

Vill du skriva till Per? Här är hans adress.
Per Idborg, Risåsgatan 3, 411 22 Göteborg