Det handlar om ord. Att välja rätt ord och att placera dem på rätt ställen. Precis som att musik, i ordets instrumentala betydelse, handlar om att välja noter, ackord, skalor eller rytmer och placera dem på rätt sätt.
Vill man analysera musik ur den verbala aspekten händer det ofta att man, precis som när man analyserar den instrumentala, förtar mystiken, magin och spänningen i låten. Att man istället för att nyfiket och engagerat leta nya fynd i musiken, nöjer sig med fakta och kunskaper. Så när jag träffade Thomas Öberg, som skriver texterna i Bob hund, visste jag att det inte var lönt att fråga vad han menade med just det ordet på just den platsen, utan istället försöka få fram en helhetsbild av ett kreativt geni.
Som bekant har ju Thomas och de övriga fem musikanterna i Bob hund komponerat en del låtar som betyder mer än soluppgången för mig. Texterna har, precis som musiken, bemötts av en ganska delad reaktion. Dels finns det dem som avfärdar allt som oförståelig smörja. De som inte orkar tänka efter. Eller de som skrattar och tycker att texterna är roliga och knasiga. På andra sidan finns de som försöker. Alla kanske inte förstår, själv har jag en hel del kvar, men man har i alla fall försökt, och i de flesta fall hittat en innebörd som, trots att den kanske inte stämmer med författarens grundtanke, betyder något.
När jag träffade Thomas den här gången, var jag alltså inte ute efter några konkreta svar, även om en del små överraskningar angående låtars innebörd dök upp då och då.
Jag ville veta vart allt kom ifrån, varför och hur…
Thomas: När vi började spela fanns ingen fokuserad idé om texterna. De var mer som någon slags dekoration. Jag visste inte riktigt vad jag var ute efter. Men i och med att musiken blev mer och mer angelägen ökade kraven. Vi förstod att vi snart skulle börja spela konserter som folk skulle titta på. Och då står man där med en mikrofon och sjunger ganska högt, de flesta hör ju vad man sjunger. Så, jag tyckte att det behövdes ord som passade ihop med den som framför dem.
Nowhere: Improviserar du texterna i replokalen eller tänker du på dem innan du somnar?
T: Det är olika. En del ord kommer till i replokalen, ord som nästan hör ihop med melodin. Medan en del andra ord är sådana man sitter hemma och tänker på.
N: Händer det aldrig att du och resten av bandet har helt olika uppfattningar om vad låtar handlar om.
T: Vi brukar vara helt överens. Jag brukar skriva ner allt när det börjar bli färdigt, sedan visar jag dem för bandet. Saker som är dåliga faller oftast bort naturligt. Mycket av det jag skriver är ju ett resultat av att vi umgås i bandet.
N: Tycker du att en text bör ha ett givet tema?
T: Nej, det tycker jag inte. Det behöver inte finnas en given handling som börjar vid A, leder fram till B och slutar vid C. Det kan ju räcka med att en sång innehåller ett ord. När man hör det ger ju det associationer. Själv hade jag jättesvårt för sådant när jag gick i skolan. Om jag läste att det gick en man på en väg såg jag framför mig en liten skogsväg med en människa på. Jag förstod inte att det kunde illustrera ett skede, en annan utveckling.
N: Varför tror du att man använder metaforer och liknelser överhuvudtaget?
T: Om man läser en bok och känner hur man blir delaktig i det som står, hur orden föder tankar hos dig, då blir man väldigt sugen på att återkomma till det. Man blir väldigt engagerad. Det är samma sak på en konsert. Om bandet står med ryggen mot publiken uttrycker de ju ingenting. Man måste låta publiken vara delaktig. En persons ryggtavla är ganska tråkig, men ett ansikte uttrycker ju något. På samma sätt kan det skrivna ordet vända ryggen till åt läsaren. Ju mer möjligheter som folk kan väva in i det hela, desto större blir nyfikenheten och entusiasmen. Det är som en karusell. Man vill ju inte bara stå och glo på en tråkig karusell, man vill åka med och känna hur det snurrar i huvudet.
N: Vad har du för textmässiga influenser?
T: Den allra viktigaste influensen är ju de personer man umgås med, personerna i min omgivning. Jag tycker att Kraftwerk har många roliga texter. ”I’m the operator, with my pocket calculator” kan ju vara lika intressant som den mest blödande kärlekshistoria. Philemon Arthur & The Dung har också bra texter. Dels är det en massa skenbart töntiga julklappsrim staplade på varandra, men om man synar från olika vinklar hittar man kritik mot såväl folk de själva inte tycker om, som Sveriges regering. Men allt är så inpackat att man måste skratta de första tio gångerna. Man tycker bara ”vilken knasboll, vilka knasiga rim”. Men så när man minst anar det så inser man att det inte är en knasboll utan någon som är jävligt vass, men som kamouflerar sig så väl att han bara släpper in de som verkligen orkar. Det behöver inte handla om månen, eller himlen runt hörnet… Det är bara påfrestande med så stora grejer. Det riktigt tunga kommer man på den dag skosnöret gick av, eller då man missade bussen. Folk har ju sjungit om månen massor av gånger och ibland är det väl bra gjort. Men det är inte så många som sjungit om att skosnöret gått av. Det är också en inspiration, att hamna på ställen som inte är helt förbrukade. Vill man skriva en text om det här rummet behöver man ju inte skriva om borden och stolarna utan man kan lika gärna skriva om ett litet hål i tapeten. Det är lättare att identifiera sig med något litet än med något stort som man aldrig har haft erfarenhet av.
N: Som en isbit…
T: Ja, precis. Det är ett exempel på en text som jag verkligen planerat, om en isbit som ligger i ett glas och smälter. Jag hade en klar bild av vad jag ville göra och lyckades överföra det.
N: Är det någon särskild bok eller text som influerat dig?
T: Det är svårt att säga något exakt. En del av intresset ligger i att skaka av sig exakta influenser. Är man ledsen och mår dåligt kan man få ut väldigt mycket av att läsa en bok av Dostojevskij, men om man är full eller bara väldigt glad kan man hitta lika mycket i en Kalle Anka-tidning. Det finns textrader av John Cale som är fantastiska…
N: Jag såg en intervju med Per Sunding i Eggstone på TV för ett tag sedan. Han sa att de lugna partierna i er musik fick lyssnaren att sänka garden så att de aggressiva partierna kan smocka en rakt i ansiktet. Jag tycker att det är likadant med dina texter. Det är ganska snälla ord, men de betyder väldigt mycket. Innehållet är ganska svårt…
T: Ja… kan man få till det så är det ju bra. Per lyckades ju förklara delar av en ambition med det. Det är skönt att kunna vara naiv med sina egna avsikter. När man skriver en text planerar man sällan effekten i förväg. Exakt vad det går ut på vill jag aldrig kalkylera i. Det är lika tråkigt som att ha en välplanerad ekonomi eller att veta exakt vad man ska göra hela nästa dag. Det förtar hela spänningen. Även om det finns ett givet schema, man vet var man ska gå och vilka man ska träffa, så kan det hända så mycket däremellan som man är väldigt nyfiken på. Det är likadant med orden. Plundrar man dem för mycket på dess mening finns det inga ställen kvar att gå vilse på, så att det lilla syfte man har missas helt. Just när man är obevakad, när man är omedveten om vad man gör. Det är då man är som mest spontan och når fram bäst. När man själv tycker att man är lite snygg, sitter och kammar sig eller målar naglarna, då tycker andra som ser en att man ser lite löjlig ut.
N: Tror du att ditt språk bara är lämpat för sångtexter. Du har aldrig funderat på att skriva en bok eller något sådant?
T: Nej, det har jag faktiskt inte. Jag hade stora planer på att skriva en bok för länge sedan, då jag inte hade något att säga. Då letade jag efter en åsikt, jag kände mig väldigt snacksugen, men jag visste inte vad jag skulle snacka om. Jag ville brinna för något, men jag visste inte för vad. I och med att jag satt och tänkte ”vad är det jag brinner för” så förlorade jag ju hela poängen. Det går inte att försöka hitta en åsikt. Det kommer av sig självt, eller så kommer det aldrig.
N: Varför gör man en instrumental låt?
T: Det är ju det bästa… När man känner att musiken är så bra att man inte behöver sjunga…
N: Kan en titel sammanfatta allt det?
T: Nej. Titeln är ju bara ett handtag på dörren till ett hus med massor av möjligheter. Antingen kan man stöta bort den och tycka att den bara är dum, eller så tvingar den lyssnaren att utforska det området så att de ser vad vi menar.
N: Har du lust att berätta lite om några titlar?
T: Javisst…
N: ”Öresund”
T: Jag och Jonas kommer ju från Helsingborg. När man står på stranden i Helsingborg så kan man se horisonten. Det kan man sällan göra i Stockholm. Man kan se vatten, men aldrig horisonten. Och vi är ju uppvuxna med att kunna se horisonten, så titeln sitter ihop lite med det. Man kan åka färja över sundet och dricka öl och äta korv. Hela melodin vinglar ju lite, den är full av liv och den längtar nog lite till horisonten. Samtidigt är ju Öresund väldigt mesigt. Det är en sådan gullig handling… Gigantiska färjor som åker över ett litet, litet sund…
N: ”Spelad glädje” (kallades tidigare ”Stryk”)
T: Spelglädje är ju något man ofta upplever som musiker, men spelad glädje är ju något helt annat. Det är när man är glad på ett onaturligt sätt. Det finns en låt med Alex Chilton där han sjunger ”I’m free again, to do what I want again, free again…”. Efter det knarkade han bort tio år av sitt liv, så det visade sig att han inte var så fri. Det är ett typiskt exempel på spelad glädje. Man tror att man är glad fast det är man inte, det finns något väldigt tragikomiskt i det. Det är ett så dumt tillstånd egentligen, att vara teatraliskt glad.
N: Tycker du att det är viktigare vad man sjunger än hur man sjunger?
T: Allt det måste kombineras. Vissa använder ju bara texten som dekoration, som någon slags hårgelé, och det kan ju också vara bra. Har man en extremt övertygande sångröst är texten sekundär, men de gånger det slår riktigt hårt, när de verkligen är som bäst, det är ju när både texten och musiken är bra. Vad tyckte du första gången du såg oss. Jag har för mig att du skrev något i stil med ”Det var synd att de sjöng på svenska, då hör man ju vad de säger”.
N: Jo, men det är väl inget jag direkt skäms för. Ni har väl snarare förändrat det. Men de två, tre första gångerna jag såg er tänkte jag mest ”Vad kul! Nu ska vi kolla på den där killen som hänger sig i kristallkronor”. Men någonstans började man känna att det var mer än så.
T: Ja, det sammanfattar ju en del. Allt är ju ett skämt ända tills man bestämmer sig för att det inte är ett skämt längre. Men den gränsen kan ju vara väldigt svår att dra. Det blir ett slags samarbete mellan den som spelar musiken och den som lyssnar på den, de möts på något sätt. Det är precis samma sak som med Philemon Arthur & The Dung. Först står man och skrattar och pekar fingret, men sedan inser man att det inte går att fly undan eftersom man själv är inblandad. Man pekar lika mycket finger åt sig själv som åt bandet på scen, om man är tillräckligt ärlig.
Orden börjar ta slut, både för mig och Thomas. När vi pratade om instrumentala låtar försökte han förklara hur starkt det kan bli om man lyckas sammanföra alla sångtextens känslor till en melodi. Men han hittade inte riktigt orden.
Förmodligen eftersom han redan använt dem:

En enkel melodi
Omvartannat moll och dur
Kan mer än ord få fram
Någonting mellan skam och tur