”När vi ska göra någonting gemensamt går vi ut och skjuter råttor med luftgevär på allmänna soptippen i Malmö!”

Så deklarerade medlemmarna i gruppen Namelosers sina fritidsintressen i ett uttalande, som publicerades i tidningen Bild-Journalen år 1965 — alla tonåringars husorgan vid denna tid. Av sådant skapas legender och dessa Skånepågars karriär och historien därom har genom åren haft en märklig livskraft. (Expressens Mats Olsson har alltid, med viss stolthet, berättat att den första svenska popgrupp han såg framträda var Namelosers.)
Och att just Namelosers så ofta förekommer i skrönorna från detta så flitigt omtalade decennium är inte så konstigt. Under några år var denna grupp en av landets främsta inom sitt gebit, något som kan intygas av alla dem som såg deras scenframträdanden eller inhandlade någon av deras (märkligt) fåtaliga plattor. Ändå var gruppens karriär relativt kort.

Twist med Tony Lee

Historien börjar år 1962. Då bildades Tony Lee & The Fenders. Medlemmar var gitarristerna Johnny Andersson och Per Arnkull, trumslagaren Bo Ohlsson och sångaren Tommy Hansson. Sina musikaliska förebilder hittade man på plattor med Elvis Presley samt dennes engelske motsvarighet Cliff Richard med kompgruppen The Shadows. Repetitionslokal (samt scenplattform förde första framträdandena) hittade man på ett raggarfik i Arlöv.
Efter en tid utökades gruppen med basisten Kurt Lindberg samt pianisten Christer ”Dino” Olofsson. Den sistnämndes inträde gjorde att repertoaren kunde utökas med flera av Fats Dominos och Jerry Lee Lewis slagnummer, något som verkligen gick hem på de ungdomsgårdar och mindre folkparksscener man nu utökat spelschemat med.
Men under 1963 började popmusiken genomgå en revolution. The Beatles började slå igenom internationellt och besökte under detta år Sverige för en kortare turné samt TV- och radioframträdande. Detta inträffade i oktober månad och faktum är att ingenting blev sig likt efter gruppens framträdande i media. Senare generationer har säkerligen svårt att förstå det enorma genomslag The Beatles hade, men dagen efter deras TV-framträdande var de ett gemensamt samtalsämne på varje skolgård över hela landet. Malmö var inget undantag.
Tony Lee & The Fenders hade alltså under en tid sett sin popularitet öka och engagemangen blev allt fler. Märkligt nog gav detta gruppen dess första bakslag. Både basist och pianist hoppade nämligen av. Visserligen var det kul med popmusik resonerade dessa två, men man fick obehag av föräldrar och arbetsgivare. Speciellt de sistnämnda var irriterade över anställda som föll i sömn på arbetsplatsen till följd av sena spelkvällar.
De lämnade in sina avskedsansökningar och ställde därmed till problem för de kvarvarande medlemmarna. Pianist kunde man till nöds klara sig utan, men det var värre med basgitarristen.

Ny repertoar

I sin nöd vände de sig till den musikaffär där de inhandlat sina instrument. Kände man där till någon lämplig basist? ”Jodå”, blev svaret. ”Vi har en som brukar hjälpa till häri affären, Christer Nilsson, han har t.o.m. beatlesfrisyr!”
Det sistnämnda argumentet bet föga på Fenders-medlemmarna, som fortfarande var storkunder på brylcrememarknaden och dessutom tänkt sig fortsätta med Elvis- och Cliff-tongångarna.
”Men vadå”, resonerade man. ”Vi kan väl testa killen. Det går väl alltid att ändra på frisyren!”
Man kontaktade Christer och denne förklarade sig villig att ställa upp för en provspelning. En lördagseftermiddag träffades man på Stenbocksgatan, där den dåvarande övningslokalen var inrymd. När Christer plockade fram sitt instrument imponerade han ordentligt på de övriga. Christer var nämligen stolt ägare till en Höfner fiolbas, samma modell som Paul McCartney använde.
Man började diskutera repertoarval och unge herr Nilsson sågade obarmhärtigt gruppens tidigare förebilder.
”Ska jag vara med ska vi spela merseybeat”, förklarade Christer.
”Herregud”, tänkte de andra. ”Det går ju inte att få några spelningar med sådana låtar. Och vad ska de säga därhemma? Och på jobbet? Går man ut med en sådan frisyr får man väl på käften!”
Men Christers spelskicklighet (och Höfner-basen) vägde tungt och man hade t o m ett par Beatleslåtar på repertoaren sedan tidigare. Så efter att ha testat de musikaliska färdigheterna tillsammans var man överens. Christer var rätt man som basist. Dessutom kunde han sjunga stämmor.
Dennes åsikter om hur popmusiker skulle se ut blev snart också gängse inom gruppen. Snart hade också övriga gruppmedlemmar tvättat bort hårkrämen och anlagt lugg.
Inför detta dåtida djärva grepp saknades sannerligen inte pikar från omgivningen. Föräldraskapet undrade om mössan var på inomhus och vid ett besök på dansstället hotades man med stryk. Pionjärer har som bekant aldrig haft det lätt.
Varje ledig stund tillbringades nu i repetitionslokalen och en slagkraftig repertoar började växa fram. De största musikaliska inspirationskällorna var vid denna tid The Beatles och The Searchers. Då Tony Lee & The Fenders nu som namn kändes hopplöst passé skaffade man sig ett nytt. Man slog ihop början av Beatles med slutet av Searchers, vilket resulterade i The Beatchers.
Mot slutet av 1963 kändes det rätt att ta steget ur repetitionslokalen till de större sammanhangen. Åtminstone sett ur ett malmöitiskt perspektiv. Frisyrerna hade nu nått rätt längd och musikaliskt kände man sig säkra för åtminstone ett halvtimmeslångt framträdande. Platsen blev jazzklubben KS College i centrala Malmö. Nu hade man också inhandlat ny förstärkaranläggning där ”back-linen” bestod av engelska VOX AC30, vilka var så nya i den svenska förstärkarfloran att de ännu inte hunnit S-märkas (nog så sympatiskt för en beatgrupp eftersom uteffekten då inte strypts).
När The Beatchers rivit av ”Roll Over Beethoven”, ”Money” samt ”Twist & Shout” visste jublet inga gränser. Halvtimmesshowen utsträcktes till halva natten och man fick köra sin repertoar gång på gång. Publiken var vild och ville minst av allt höra någon tradjazz. Kvällens huvudattraktion fick packa ihop sina lurar utan att ha blåst en ton. The Beatchers hade slagit igenom rejält — i alla fall på hemmaplan.

Genombrott

Stärkta av framgångarna skaffade sig gruppen nu de första scenkostymerna: svarta skinnvästar, specialsydda skjortor med tolv centimeter långa kragsnibbar, svarta skinnslipsar, smalrandiga byxor och högklackade chelseaboots.
Jörgen Viking, ägare av lundaföretaget Star Time Production, blev nu intresserad av det nya stjärnskottet från Malmö och började boka spelningar år gruppen. Företaget Artisttjänst, som arrangerade popgalor bokade också upp The Beatchers flitigt. Inför en sådan uppbackning tog nu medlemmarna det djärva steget att bli musiker på heltid.
The Beatchers totala genombrott hos Malmöpubliken kom den 7 maj då piratradiostationen Radio Syd anordnade en popgala i stadens Folkets Park. Publikantalet låg runt 5000 personer, vilkas entusiasm över The Beatchers framträdande höll på att lägga parken i ruiner.
Kvällsposten och några andra Skånetidningar uppmärksammade evenemanget och gruppmedlemmarna kunde nu börja fylla sitt pressklippalbum. Ungefär samtidigt blev de också avvisade på en av stadens restauranger på grund av sitt kontroversiella utseende — ett tacksamt ämne som tidningarna skrev flitigt om.
På tröskeln till det stora genombrottet skedde första medlemsbytet. Trumslagaren Bosse Ohlsson hade nämligen ett stort handikapp i det rådande modeklimatet: han var krullhårig.
Inför ett framträdande i Törringelund tog övriga gruppmedlemmar till ett radikalt grepp. Med Bosses medgivande tog man till mängder av hårspray för att få ordning på lockarna. Till slut såg det hela tillfredsställande ut och man gick in på scenen. Men trumslagare svettas av förklarliga skäl kraftigt, och efter några låtar började Bosses hårsvall att leva ett eget liv.
Bosses musikaliska meriter var det inget fel på, men i likhet med Bibelns Simson blev håret hans fall. Dessbättre(!) skulle Bosse i den vevan rycka in i lumpen och han kunde därför lämna gruppen med hedern i behåll.
Ersättare blev Anders Lagerlöv, en ung och talangfylld trummis som The Beatchers hörde repetera med ett annat band på en av stadens ungdomsgårdar. ”Let’s give him an offer he can’t refuse”, resonerade man och Anders hade heller ingenting emot att rekryteras till stadens populäraste grupp.

Kaos i parkerna

Ett av gruppens framgångsrikaste engagemang under sommaren ägde rum i Malmös Pildammspark. Här arrangerade den lokale jazzkändisen ”Kometen” Kronqvist en pop/jazzgala, där startfältet inkluderade flera kända skånska grupper. Föreställningens höjdpunkt skulle vara ett framträdande av jazzmusikern Gunnar ”Siljabloo” Nilsson. Så var det i alla fall tänkt.
Organisationsansvariga lät nämligen The Beatchers inleda konserten och det var just de grabbarna den 3000-hövdade publiken kommit för att se. Gruppen drog igång med ”Long Tall Sally” och därefter var paniken ett faktum. Efter tre takter stormade publiken scenen och gruppmedlemmarna fick fly. I täten rusade Per Arnkull som nyligen inhandlat en splitter ny Gretch-gitarr, vilken han gärna ville behålla i ett stycke.
En yngling vid namn Urban Larsson fanns i publikhavet. Han hade tidigare bl. a. arbetat på Radio Syd och även gjort skivinspelningar på etiketten Viking. Nu kände Urban vart popularitetsvindarna blåste och instinkten ledde honom till Pildammsparken sommaren 1964. När han hörde The Beatchers och såg den publikrespons de fick visste han vad nästa inspelningsprojekt skulle bli.
Innan The Beatchers turnébuss förde dem från den tumultartade konserten hade han ett muntligt avtal med gruppen om ett framtida samarbete på skivinspelningsfronten.
Inom The Beatchers visste man att enda vägen till framgång låg i en platta som hamnade högt på Tio i topp-listan. Genom radiospelningar kunde man bli kända i hela Sverige och inte bara i Skåne. När man nu fick möjlighet till en skivinspelning så gällde det att hitta rätt låtmaterial. Detta hände ett tag innan svenska grupper komponerade eget material i någon större utsträckning. I stället gällde det att hitta en bra engelsk eller amerikansk låt som den svenska publiken ännu inte hört.

Snabbt och rått

Tommy Hanssons granne löste problemet. Denne brukade lyssna till Radio Luxemburgs nattliga sändningar och hörde här en singel, ”New Orleans”, med amerikanen Gary US Bonds och han tipsade Tommy om låten. Plattan specialbeställdes och genomlyssnades av samtliga gruppmedlemmar och Urban Larsson. Alla var överens, skivdebuten skulle bestå av en EP och här hade man hittat den perfekta draglåten.
Urban bokade studiotid i Köpenhamn och snart gick färden över sundet. Väl inne i studion handlade det om raska tag. Som uppvärmning fäste man scenfavoriterna ”Money” samt ”You Can’t Do That” på band, och därefter gick man raskt på det material som var ämnat för vinyl. Rått och rakt utan hjälp av sequensers, överdubbningar eller annat sentida tjafs spelade gruppen in fyra låtar, ”New Orleans”, ”Bama Lama Bama Lou”, ”Around And Around” samt ”What’d I Say”. Resultatet skulle snart ligga på skivaffärernas försäljningsdiskar med katalognumret Viking Records VREP 204.
Inför skivdebuten var gruppens popularitet i Malmö så stor att man inte längre kunde gå ofredade på gatan. Men läget var inte riktigt detsamma på andra ställen. Vid en spelning på Österlen fällde en folkparkschef följande kommentar om gruppens utseende:
— Ni är trevliga pågar, men fy faen vad ni ser ut! Som ett gäng horor från Malmö! Högklackade kärringskor har ni på er också!
Men nu skulle The Beatchers erövra resten av Sverige, och Urban Larsson begav sig till Stockholm med det nyinspelade masterbandet för att se om något av de stora skivbolagen var intresserade. Slutligen nappade EMI och detta resulterade i att The Beatchers debut-EP kom ut på marknaden.

Bråk om namn

Lördagen den 6 februari testades ”New Orleans” till den så viktiga Tio i topp-listan. Men plötsligt hamnade ett brev från göteborgsgruppen The Beachers i brevlådan. Rättare sagt var brevet undertecknat av dessa herrars advokat och korrespondensen tillhörde inte det trevligare slaget. Göteborgarna hade inregistrerat sitt namn hos Kungliga Patentverket och man krävde nu att The Beatchers skulle byta namn.
Detta hade Malmös popstoltheter föga förståelse för. Man anförde argument som att namnet var mycket välkänt på den danska marknaden. Man hade dessutom spelat in en platta, något som The Beachers ännu inte klarat av. Namnen betydde inte heller samma sak. Men göteborgarna var obevekliga och dessutom hade man Patentverkets bestämmelser på sin sida. Dessa sade att minst två bokstäver måste skilja namnen åt och här handlade det bara om en.
Det var bara för The Beatchers att bita i det sura äpplet. Nu kom det första, ordentliga törnet på framgångens väg. Och vad i herrans namn skulle man kalla sig nu?
Gruppen fick hjälp av den sympatiska damen Britt Wadner, chef för Radio Syd. Hon utlyste en tävling i etern där lyssnarna skulle föreslå ett nytt gruppnamn. Vinnare blev den då tolvåriga Sara Nilsson, som föreslog det enda rätta — Namelosers!
Därmed var svensk 60-talspops fräckaste gruppnamn verklighet. Men namnbytet innebar problem, speciellt på den lukrativa danska marknaden där man på detta sätt hamnade i en identitetskris.
Men ännu var de långt ifrån slagna. EMI pressade raskt upp en ny upplaga av debutplattan med namnet Namelosers (och ordnade oavsiktligt till en samlarraritet av rang i form av den gamla upplagan) och lördagen den 13 februari fick de en ny chans på Tio i topp. Den chansen hade man aldrig fått utan namnbytet.
Den här gången hade jurymedlemmarna åsikter i Namelosers smak. ”New Orleans” gick direkt upp till en tredjeplats på listan och jublet genljöd över Malmö med omnejd. Genombrottet var ett faktum.
En Tio i topp-placering var vid denna tid en säker biljett till de stora sammanhangen och Namelosers var inget undantag. De stora promotionfirmorna stod i kö och den första turnén genomfördes i Danmark. Här delade man scen med The Kinks samt Cliff Richard & The Shadows.
TV-debuten avklarades genom medverkan i programmet Drop-In och väl i Stockholm gjorde man de första framträdandena på prestigeladdade arenor som Nalen, Kingside och Jump-In.
Under ett stockholmsbesök i mars 1965 spelade man också in uppföljaren till ”New Orleans” (vilken genom listframgången också brutits ut från EP:n och givits ut som singel) i EMI:s inspelningsstudio ute i Solna.

Desperados i Norrland

Vid inspelningstillfället fäste man tre melodier på band, två Rufus Thomas-kompositioner i form av ”Walking The Dog” samt ”The Dog”. Att släppa en singel som textmässigt skulle bli en mindre kennel var dock inget klokt drag. I stället skrev Urban Larsson en text och gruppmedlemmarna stod tillsammans för musiken till ”But I’m So Blue”, en melodi så ratad av gruppen att man valde att aldrig framföra den på scenen. Dessa känslor delades dock inte av den amerikanska gruppen Chesterfield Kings som spelade in den på platta på 80-talet.
”The Dog” kopplad med ”But I’m So Blue” tillhör inte någon av gruppens höjdarinspelningar. Om det beror på studioteknikerna på EMI må vara osagt, men misstanken finns där. Det klös som Namelosers modell 1965 hade på scenen lyser sannerligen med sin frånvaro på dessa inspelningar. På Tio i topp-listan hamnade inte plattan heller och den gick ganska så spårlöst förbi.
Men långa och hårda turnéer genomfördes under denna tid. I ingressen har nämnts gruppens förkärlek för att skjuta råttor, men hur kom man egentligen på idén att inhandla skjutvapen? Tommy Hansson minns.
— Vi var ute på turné i Norrland och jobbade oss sakta uppför kusten. Körsträckorna mellan spelställena var astronomiska för oss skånebor, och det blev ganska tråkigt att bara sitta i bussen hela dagen. När vi hade spelat i ett medelstort norrländskt samhälle, jag vill minnas att det var Örnsköldsvik, hade vi på morgonen återigen sisådär 40-50 mil att köra. Då kom någon på iden att ha tävling i bussen. Vi skulle skjuta kråkor och den som vid målet skjutit flest hade vunnit en back öl. För detta ändamål inhandlade vi var sitt luftgevär i en lokal sportaffär. När bussen sedan rullade genom det norrländska landskapet hängde vi ut ur var sitt fönster med skjutklart vapen. Vi hann med att nedlägga ett och annat flygfä innan vi efter några mil stoppades av en polisspärr. Bakom bilarna hukade ett antal poliser med skjutfärdiga tjänstevapen, och en modig man med stoppspade vinkade in oss till vägkanten. Det var bara att kliva ur bilen för identifikation. Mötande trafikanter hade ringt polisen och berättat om ett gäng desperados i buss, som vinkade med skjutklara gevär. Det blev till att förklara att vi bara var ett popband från Skåne på turné. Man skulle ju kunna tro att de såg det hela från den skämtsamma sidan men så var inte fallet. Men vi klarade oss från böter, och bössorna fick vi behålla. Men det blev inte fler kråkor skjutna — i alla fall inte den dagen!
Under senare delen av 1965 stack Johnny och Christer till London för att få nya musikaliska influenser. På The Marquee såg man flera gånger The Who framträda. Fascinerade upplevde Namelosers-medlemmarna The Whos instrumentkrossande och tordönliknande volym på scenen. Pete Townshend & Co. blev nu den grupp som mer än någon annan skulle inspirera Namelosers i framtiden.
Väl hemkomna började Johnny och Christer övertyga sina kollegor att vägen till framgång var samma väg som The Who trampat upp. Den som var mest svår att övertyga var Per Arnkull. Instrumentkrossande låg inte för honom. Innan året var till ända hade han lämnat gruppen.

Engelsk import

Johnny och Christer kontaktade då en engelsk musiker vars bekantskap man gjort i London. Dennes namn var Jeff Baker. Men Jeff, befriad från Londons popskimmer, blev inte riktigt vad man tänkt sig. För det första var Jeff kortklippt och gick gärna omkring i kostym och slips. Dessutom var han mycket noggrann med bokföring och annat. Något som inte passade in i de övriga medlemmarnas bohemiska livsföring.
Efter några korta repetitionspass var Baker inkörd i gruppen och turnerandet fortsatte. Under våren 1966 var Namelosers ombokade för en helkvällsspelning på S2-salen, belägen i skuggan av Karlsborgs fästning i Västergötland.
Till S2-salen hade hundratals mods från landsdelen flockats tillsammans med ännu fler raggare, vars sysselsättning då var att spöa upp de förstnämnda. Stämningen inne i danslokalen var synnerligen hätsk och raggarna samlades framför scenkanten för att häckla Namelosers-medlemmarna. Så länge detta höll sig till muntliga vedermälen var allt lugnt, men efter några låtar fick en raggare för sig att rycka ur Christer Nilssons gitarrsladd. Denne kontrade med en kraftig spark och klacken på dennes chelseaboots skickade raggaren ut i publikhavet. Flera liknande incidenter inträffade under kvällens gång, men då Namelosers-medlemmarna var lika händiga med knytnävarna som instrumenten insåg snart de stökiga elementen att man givit sig på mer än vad man kunde klara av. Till och med när instrumenten skulle lastas av scenen efter genomförd spelning utbröt handgemäng, men till slut kunde gruppen ge sig av.
Den gode Jeff Baker fick sannerligen uppleva ett och annat på dessa nordliga breddgrader och hans intrumentella skicklighet var det inget fel på. Problemet var att personkemin inte stämde. När Jeffs arbetstillstånd gick ut sparkade de övriga ut honom en tidig morgon i närheten av Linköpings centralstation. Jeff lämnades att ta sig hem till England bäst han kunde.
I stället för att leta upp en ny gitarrist beslöt man sig för att fortsätta på fyra man. Johnnys gitarrspel gick nu efter samma mallar som förebilden Pete Townshend, och i likhet med denne skapade han mera larm än ett helt batteri gitarrister i konventionell mening.
Johnny hade nu också fått ett välkommet tekniskt tillskott i arsenalen. En kompis till gruppen arbetade som ingenjör på televerket och denne hade med enkla medel tillverkat en fuzzbox. Denna gav Johnnys gitarr samma sound som Keith Richards i ”Satisfaction”
På Namelosers motsvarighet fanns endast en kontrollratt, för mer eller mindre fuzz, och denna stod mestadels i botten. Tonförvrängare fanns inte att köpa för pengar i Sverige vid denna tid och för Namelosers var den värd sin vikt i guld.
Trots att man tappat popularitet i Danmark på grund av namnbytet spelade man fortfarande flitigt där. På KB-Hallens scen i Köpenhamn hade man nöjet att öppna innan favoritgruppen The Who. Man kom väl överens med de engelska kollegorna, och Pete Townshend var så imponerad av Namelosers att han sade sig vara villig att producera en LP med dem, ett löfte som dessvärre aldrig infriades.

Ny trummis

Dessvärre var det nu dags för nästa medlemsbyte i gruppen. Ett högst ofrivilligt sådant. Trumslagare Anders Lagerlövs föräldrar visade föga förståelse för sonens intresse av en musikkarriär. Efter starka påtryckningar hemifrån lämnade Anders gruppen för att påbörja en säkrare bana.
Nu var det verkligen kris och Namelosers fick i all hast skaffa fram en ersättare. Denne hittades i en grupp vilken också fick engagemang via Jörgen Viking och Star Time Production, stockholmaren Göran Fridh med ett förflutet i Girlsboys.
Göran accepterade med kort varsel att hoppa in i Namelosers och upptäckte med en gång att arbetssättet här skilde sig betydligt emot vad han tidigare varit van. På en stilla förfrågan om det inte var dags för repetitioner fick han svaret: ”Stilla dig nu! Det fixar sig! Repeterade gjorde vi för flera år sedan!” Efter detta besked vände man turnébussen mot Köpenhamn där det var dags för ny skivinspelning.
Nu skulle karriären rulla in i en ny fas. Man hade under en längre tid arbetat på två melodier som skulle kunna passa som ny singel, den egna ”On Top Of The World” samt Chris Kenners ”Land Of 1000 Dances”. Valet föll slutligen på den sistnämnda. Man hade arrangerat om melodin för att den skulle passa gruppen och därigenom åstadkom man det kraftfullaste en svensk grupp någonsin åstadkommit.
Med självförtroendet på topp klev Namelosers in i studion. Under en dags arbete spelade man sedan in den yppersta power pop-singel som någonsin gjorts på de här breddgraderna. Göran Fridh må inte ha repeterat tillsammans med de andra i den utsträckning han önskat, men hans muskulösa spel tillsammans med Christer Nilssons snärtiga basspel ger de övriga den musikaliska plattform de behöver för sina individuella stordåd.
Johnny Anderssons gitarr ömsom vrålar och väser bakom Tommy Hanssons i det närmaste hotfulla sång. Den som inte ger sig i kast med de dansstilar han beskriver kommer han att vrida nacken av. Det intrycket får jag fortfarande av den här låten när jag spelar den i dag.
Nästa dag satte man B-sidan. Man hade varit så inne i A-sidan att man inte ens tänkt på att man behövde ytterligare en låt, men efter en kort diskussion spelade man in standardlåten ”Susie Q”, detta med en minst lika kraftig gitarrslinga.
Efter ett väl förrättat värv kunde nu mastertejperna överlämnas till EMI för vidare behandling.
Den lördag plattan testades för Tio i topp satt gruppmedlemmarna framför radion i spänd förväntan. Det enda man internt diskuterat var vilken plats låten skulle hamna på. Att den skulle hamna utanför listan var något rent otänkbart. Men då avsignaturen spelades hade det otänkbara inträffat. ”Land Of 1000 Dances” hamnade på elfte plats — precis utanför listan. ”Luften gick ur oss totalt”, erinrar sig Tommy Hansson.

Olater i studion

Ett mycket vanligt, sentida omdöme om Namelosers var att ambitionsnivån inom gruppen var för låg. Man ville hellre partaja än arbeta i inspelningsstudion. Detta har en viss grund, men man får heller inte förglömma att gruppen hade oerhört svårt att få gehör för sina idéer hos sitt skivbolag. Otaliga var de gånger när man sökte upp Anders ”Henkan” Henriksson för att spela upp låtar som man ville fästa på vinyl. ”Skitbra grejor”, sade Henkan. ”Dessvärre är de osäljbara.”
För att få studiotid påstod man sig våren -66 vilja spela in en version av James Browns ”I Don’t Mind”, vilken tidigare också gjorts av The Who. Så skedde och man lade ner sin själ i stämsången för att verkligen visa att man kunde vara polerade om man så ville.
Vad man undanhöll bolagsledningen var att den inspelade B-sidan egentligen var tänkt som A-sida. Här gjorde man Junior Parkers ”That’s All Right” i en av de värsta rockrökare som någonsin tillverkats i EMI:s studio.
När uppsåtet avslöjades för bolagsledningen blev det dessvärre tummen ner för hela projektet. A-sidan hade visserligen alla kvalifikationer för att bli en klassiker i ett sentida heavy metal-fack, men att tro på en Tio i topp-placering för ”That’s All Right” år 1966 var en ren utopi. Dessa inspelningar blev också de sista som Göran Fridh medverkade på. Återigen var Namelosers utan trummis.
Ungefär samtidigt fick man erbjudande om ytterligare ett utlandsframträdande — detta på spanska Palma de Mallorca. Engagemanget skulle genomföras på klubben Toltec, ägd av engelsmannen (och Animals-manager) Mike Jeffries.
Visst ville Namelosers gärna spela i Spanien, problemet var bara det här med trummisen. Man kontaktade malmögrabben Thomas Prahl som spelade i lokala band. Denne var villig men problemet var bara att Thomas i vardagslag på Kockums. Namelosers skulle påbörja sitt engagemang på fredagen, och Thomas kunde tidigast vara nere i Spanien på måndagen. ”Det är lugnt”, tyckte Namelosers och gav sig iväg. Väl på plats fick Tommy Hansson sköta trummorna de första kvällarna och Christer Nilsson ta solosången. Snart dök Thomas upp och Tommy kunde återvända till sin ursprungliga plats bakom mikrofonen.

Flexi-larm

Åter i Sverige blev man uppringda av Pekka Langer. Denne ville att Namelosers skulle medverka på en av tidningen Bild-Journalens flexiskivor vilka som bilaga skänktes till läsarna. Tidningen skulle stå för alla inspelningskostnader. Förfrågan kom i god tid, alltför god tid skulle det visa sig; när inspelningsdatumet närmade sig hade medlemmarna glömt bort hela saken.
När man satt sig på tåget upp till Stockholm plockade Johnny fram sin gitarr, och inne i kupén improviserade man sedan fram en låt vars text skulle handla om en dansstil — ett kärt tema. Såväl ”The Dog” som ”Land Of 1000 Dances” hade ju behandlat modedanser. Innan tåget rullat in på Stockholms Central var man klara. Den här gången gav man sitt epos titeln ”Do-Ao”.
I studion förstärktes man nu av Sleepstones-trummisen Pelle Alm, som lovat att hjälpa till under inspelningen. Pelle visade sig också vara en trollkarl inom elektronikens värld och hjälpte Johnny att seriekoppla inte mindre än fyra fuzzboxar, för att gitarrljudet skulle bli rätt.
Efter någon timmes jobb var de färdiga och gick iväg till Nalen för att koppla av några timmar. Då kom plötsligt inspelningens producent springande. Något tekniskt fel hade inträffat och inspelningen gick inte att använda. Det blev bara till att traska tillbaka och göra om.
Ingen utom gruppen har förmodligen hört den första tagningen, men om det är irritation och ilska som gör den färdiga ”Do-Ao”-produkten till den klassiker den är så är det bara att tacka. Över en saftig rytmsektion och motorsågsliknande gitarrer ligger Tommy Hanssons röst i sin uppmaning, ”Do-Ao”! Återigen visade gruppen att den stod i en klass för sig i den svenska popvärlden.
Trots bristen på hitlisteplacerade plattor hade man fortfarande gott om scenjobb. Problemet var dock att musikbranschen inte trodde på gruppen. Utan någon form av ekonomisk uppbackning fanns helt enkelt inte möjlighet att fortsätta, och dessutom väntade något som var förödande för svenska popmusiker vi den här tiden: värnplikten.
Efter ett stort antal uppskov vägrade man nu att vänta längre på Tommy Hanssons tjänster, och denne tvingades rycka in i den förhatliga lumpen.
Under sensommaren diskuterade man igenom saken och kom fram till att allting dessvärre har ett slut. Måndagen den 29 augusti toppade Skånska Dagbladet sin löpsedel med nyheten: ”Popsensation — Namelosers spricker!” Tommy Hansson lär ha sagt att den dagen var den svartaste i hans liv.
Så redan i slutet av 1966 var historien om Namelosers — Skånes (och förmodligen Sveriges) mest hårdsvängande popgrupp — slut.

Först nu i tiden

Gruppens originalplattor betingade genom åren rena fantasisummor på samlarmarknaden, och när skivbolagen började släppa samlingsplattor, typ Swedish Graffiti under 70-talets andra hälft, dök inspelningarna med Namelosers upp igen. När Lennart Persson sammanställde en samlingsplatta med sina favoritlåtar från det svenska 60-talet, fanns självfallet Namelosers med.
Till slut gjorde stockholmsfirman Got To Hurry det enda rätta och med full assistans. Såväl från gruppmedlemmar som gamle managern Urban Larsson, sammanställde man samlingsplattan Namelosers — Fabulous Sounds From Southern Sweden 1989. Denna har också givits ut på CD. Här inkluderas alla existerande inspelningar med gruppen — såväl live- som outgivna studioinspelningar.
När de gäller svenska popgrupper under 60-talet stod Namelosers i en division helt för sig själva. Precis som många utländska storheter, typ Creation, Action eller Johnny Kidd & The Pirates, tvingades man under hela karriären desperat söka efter hitlåtar, i stället för att utvecklas i egen takt. Detta skedde ju långt innan grupper av denna typ kunde försörja sig på LP-försäljning och konsertturnéer.
Ingen yngling bör plocka upp en elektrisk gitarr i syfte att ställa till ett jäkla oväsen utan att först ordentligt lyssna igenom plattan Namelosers — Fabulous Sounds From Southern Sweden. Här finns nämligen all den blood, guts & rock ’n’ roll kommande generationer kan behöva som inspiration.