Varför Sven Ingvars?

Det måste ha varit julen 1966 och det var kanske då som det började gå snett. Det var nämligen den julen som jag fick min första Sven Ingvars-skiva, en EP, där några gubbar (jo, som liten knatte tyckte man det) satt vid en björk.
Det gick även snett i början av 70-talet när Gilbert O’Sullivan och Cat Stevens dominerade skivsamlingen, men det har nog trots allt aldrig gått så galet som den där julen för ungefär 25 år sedan.
Men varför sitter jag fortfarande med mitt första snedsteg framför skivspelaren? Varför fascineras jag av denna värmländska variant av dansbandsmusik? Som vanligt är svaret inte så enkelt.
Peter LeMarc (ni vet han som gjorde Orup-musik redan 1982, innan han började lägga sömnmedel i vinylblandningen) sade i någon intervju strax efter sin skivdebut att Tages och Sven Ingvars var de bästa grupper som Sverige någonsin haft. De senares storhet motiverade han med att det var en av de första grupperna som vågade sjunga på egen dialekt och att de, precis som Chuck Berry, inte var rädd att sjunga om sin hemtrakt.
Men det som frapperade mig mest med LeMarcs uttalande var nog hans kommentar angående Sven Ingvars-låten “Min gitarr”: “I den låten sjunger de om gitarren som en manbarhetssymbol”, påstod LeMarc och visst hade karln rätt.
“Säj inte nej, säj kanske” och “Börja om från början” är egentligen perfekta poplåtar, och precis som alla smarta popmakare låter de bli godiset till en början för att istället spara det till slutet. Jag tänker då på hur handklappningarna sparas till sista refrängen och på så sätt höjer låtarnas kvaliteter ytterligare.
“Ett litet rött paket” är egentligen för gullig, men så hickar herr Magnusson till precis så där som Buddy Holly kunde göra, och har ni hört inledningen på “Å jänta å ja”? Det vete fan om de inte kopplade saxofonen till fuzzboxen, istället för gitarren. Magnusson berättade själv att influenserna var Little Richard, Cliff Richard, Buddy Holly m fl — sedan gjorde man sin egen knätofspopvariant.
Bäst är naturligtvis “Någon att hålla i hand”, där Sven-Erik Magnusson vänder ut och in på sin röst. För många är det säkert svårt att erkänna det, men håll med om att det är svårt att hitta svenska sångare med större känslomässigt register än Sven-Erik Magnusson. Och i en del av låtarna finns det så mycket tamburin att till och med Gene Clark i Byrds skulle blivit avundsjuk.
Man måste också beakta situationen i Sverige vid tiden för 60-talets början. Som Lennart Johansson påpekar i sin artikel fanns ingen egentlig uppdelning i musikstilar. Grupper som hade elektrisk sättning kallades helt enkelt för ungdomsgrupper. Sven Ingvars kallades ömsom dansorkester, ömsom rockgrupp. Efter Beatles genombrott 1963 fick de även benämningen popgrupp. Och musikaliskt sätt var skillnaden mellan till exempel “Börja om från början” och “Can’t Buy Me Love” inte så stor.
Men texterna då, de är väl i alla fall ganska löjliga, tänker skeptikern. Men handen på hjärtat: Sätt er ner med merparten av Beatles texter från 1962-64, översätt dem och ni har garanterat en rolig kväll.
Läsare som upptäckte NOW & THEN i och med förra numrets artiklar om U2 och Sisters Of Mercy undrar kanske fortfarande vad fan jag tänker på, men det behöver ni inte göra: Ni var ju där allesammans i somras på Hultsfredsfestivalen, framför scenen tillsammans med Rut Svensson (48), Dirty Klyvers-Ronny (35), Sisters Of Mercy-Jenny (20), Black Army-Bosse (18) m fl och nynnade på låtarna.
Och om man nu tvunget måste ta Sven Ingvars musik med en klackspark så återstår trots allt den bistra sanningen, nämligen att de under några år på 60-talet var fan så mycket mer rock’n’roll än Eric Clapton har varit de senaste 15 åren och vad Dire Straits någonsin har varit eller någonsin kommer att bli.

Hans Olofsson

Fem decennier med Sven Ingvars

1956 var året då Urho Kekkonen blev Finlands president, regalskeppet Vasa hittades i Stockholms ström och skidåkaren Sixten Jernberg tog både guld och silvermedalj i OS. Samma år föddes också Ingmar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson.
Då startades också i den värmländska metropolen Karlstad en trio med den instrumentella sättningen dragspel, klarinett och trummor. På repertoaren hade man swingmelodier, sydamerikanska rytmer samt gammaldanslåtar. Medlemmarna var trumslagaren och kapellmästaren Sven Svärd, Ingvar Karlsson på dragspel och Sven-Erik Magnusson som trakterade klarinetten.
Då som nu var det svårt att hitta ett tillräckligt klatschigt orkesternamn, men till slut enades man om en kombination av medlemsförnamnen. Sven Ingvars Trio var född.
Första engagemanget fick man i Segmons Folkets Park. Det första gaget blev 172 kronor. Trots denna furstliga summa blev det dessvärre minus i gruppens eventuella kassabok. Man tvingades nämligen hämta Sven-Erik Magnusson med taxi efter att han hade avslutat en bandymatch.
Unge herr Magnusson spelade nämligen även bandy vid denna tid. Han var dessutom ganska duktig när det gällde sportsliga bravader. 1956 utnämndes han till bäste spelare i Slottsbron och man kan här ana ett visst bryderi hos Sven-Erik vilken fritidssysselsättning som skulle få inta förstaplatsen i tillvaron.
Musiken skulle dock snart ta överhanden. Sven-Eriks färdigheter på klarinetten hade givit honom smeknamnet “Slottsbrons Benny Goodman” och Sven Svärd tyckte till och med att Sven-Eriks kunskaper var större än Bennys. “Men Svens perspektiv kanske inte var så vida vid den tiden”, har Sven-Erik senare förklarat.
I gruppen var dock Sven Svärds ord lag vid denna tid eftersom hans musikaliska erfarenhet var längst. Han hade debuterat offentligt bakom trummorna redan 1950. Då i pappa Tores gammeldansorkester. Till denna grupp hade också Ingvar Karlsson värvats år 1954, men för att kunna starta eget anslöt man alltså Sven-Erik 1956.

Nya inspirationskällor

Trions repertoar skulle snart utökas med helt andra tongångar än de som tidigare nämnts. I mitten av 50-talet började rock’n’roll-vågen välla fram över västvärlden och snart skulle dess efterdyningar nå Värmland. Den första artisten inom denna genre som skulle sätta Värmland i gungning var Bill Haley & The Comets.
“Rock Around The Clock” lät dock inte så imponerande på trions dåvarande instrumentella sättning, så både Sven-Erik och Ingvar Karlsson dubblerade snart på gitarr. Man inhandlade också en bärbar högtalaranläggning. Denna bestod av två högtalarlådor med tillhörande förstärkare och telefon. Uteffekten var förmodligen mindre än det är på en vanlig hemmastereo idag. Orkesterns första elgitarr inhandlades nu av Ingvar Karlsson och Sven-Erik började traktera altsaxofon.
Ryktet om orkestern spred sig och evenemangslistan blev mer och mer fulltecknad. Mera krut i förstärkeriet behövde man ha och detta byggdes snart ut med hjälp av en arbetskamrat till Sven-Erik och Ingvar. Båda var i vardagslag sysselsatta på Slottsbrons sulfitfabrik, Sven-Erik som industrimålare och Ingvar som elektrikerlärling. Det var på elverkstaden man experimenterade med lödkolv och rör och till slut hade man färdigställt en gitarrförstärkare, vilken ursprungligen varit en radioapparat av fabrikatet Luxor. Effekten var på imponerande 30 watt.
1958 tillkom orkesterns fjärde medlem och då fick man följaktligen byta namn till Sven Ingvars Kvartett. Han hette Rune Bergman och var en avlägsen släkting till Sven Svärd. Orkestern behövde en elbasist och Rune beordrades iväg till Hagströms Musik i Karlstad för att inhandla sitt instrument. Snart behärskade han grunderna på basgitarren och Sven Ingvars-soundet började ta form.
Nya musikaliska framgångar började komma så smått för gruppen, främst på hemmaplan. 1958 utnämndes Sven-Erik Magnusson till Värmlands ungdomsartist nummer ett, och året därpå kröntes han till Värmlands rockkung.
Att Sven-Erik var gruppens oomtvistade vokalist står numera ställt utom alla tvivel, men så var långt ifrån fallet vid den här tiden. Man skulle ha vokalissa för att slå var det allmänna omdömet och Sven Ingvars prövade flera stycken. Dessa kunde dock aldrig sjunga som Sven-Erik ansåg de skulle göra, så till slut lade man projektet på hyllan för en tid. Herr Magnusson fick behålla solistmikrofonen för eget bruk.

Jakt på skivkontrakt

Men det som nu behövde åstadkommas var en grammofonskiva. Visst var det bra att vara störst i Värmland, men utan en hitplatta skulle man inte kunna erövra resten av landet. Alla värmlänningar vet visserligen att allt som behövs för livets nödtorft finns hemma i Värmland, men dessvärre var det under 50-talets slutskede brist på inspelningsstudior och skivbolag.
Men säg den värmlänning som är rådlös. Hemma i Sven Svärds vardagsrum riggade man upp en Philips rullbandspelare och sedan trängde man in sig med den elektriska utrustningen så gott det gick. Tre melodier fästes på band komplett med kapellmästarens introduktion. “Diana”, “Buona Sera” och “Let’s Have A Party” var de nummer ur gruppens repertoar som nu skulle övertyga branschens moguler om vilken tillgång Sven Ingvars skulle vara för bolaget. Kopior tillverkades och postades till skivbolagen i den kungliga huvudstaden.
En av dessa hamnade hos dåvarande bolaget Philips/Sonoras inspelningschef Göte Wilhelmson. Efter en tid ringde Sven Svärd upp densamme och förklarade att Sven Ingvars var det hetaste namn som någonsin förekommit i värmländsk underhållningshistoria. Om bara orkestern fick göra en platta så lovade Sven att egenhändigt inköpa 3 000 exemplar. Göte kanske inte var så imponerad av vad han hört på gruppens demoinspelning men misstänkte ändå att här fanns viss potential. Sven Ingvars fick äntligen sin efterlängtade inspelningschans.
Man packade in sig i turnébilen och for iväg den långa vägen till Stockholm. Väl på plats i inspelningsstudion, vars tekniska faciliteter för medlemmarnas oerfarna ögon mest verkade hämtade från det amerikanska rymdprogrammet, sattes fyra låtar på band.
Snart hade dessa pressats upp som gruppens debut-EP. Här återfanns instrumentala “Guitar Boogie” samt “Let’s Think About Living”, “Billy Boy” och “Down By The Riverside”. På de sistnämnda fick Sven-Erik Magnusson för första gången lufta stämbanden på skiva.

Succé, åtminstone i Värmland

I övriga Sverige gick skivdebuten ganska obemärkt förbi, men i Värmland orsakade den folkvandring till skivbutikerna. Ingmar Skoglund, då kringresande försäljare på Philips/Sonora erinrar sig:
— På den tiden pratade man om stororder när en butik beställde 20 exemplar av en ny platta. När jag klev in i Hagströms musikaffär i Karlstad behandlades jag som en sedan länge förlorad broder. Affärsföreståndaren förklarade att han omgående behövde 300 exemplar av Sven Ingvars platta. Herregud! Jag stod som ett frågetecken! Sådana stororder brukade man fira med en fyrarätters middag på stadshotellet, men här fanns det sannerligen inte tid till något firande. På Hagströms berättade man att det kommit telefonförfrågningar från hela Värmland när jag kunde vara på ingående, så det blev till att sätta sig bakom ratten igen för en oförglömlig odyssé på den värmländska landsbygden. I Torsby skulle radioaffären ha 180 exemplar och Karlskoga cykelaffär skulle ha 250 — bara för att nämna några i raden. Det var med ett fulltecknat orderblock jag återvände till Stockholm, fullt och fast förvissad om att bolaget skrivit kontrakt med något stort!
Här kan det vara på sin plats att erinra om att i början på 60-talet existerade inte dagens uppdelning mellan dansorkestrar, svensktoppsartister, pop, rock, hip hop mm. Grupper med elektrisk utrustning var ungdomsartister och sin repertoar plockade man från olika håll.
Ett tidstypiskt fenomen var att plocka upp gamla folkmelodier och göra om dem till instrumentallåtar (i vissa fall), där melodislingan spelades av en ekobemängd sologitarr.
I Stockholm fanns exempelvis The Violents, vilka arbetade på detta sätt och på landets motsatta sida, i Göteborg, verkade The Spotnicks.
Sven Ingvars var inte heller ensamma i Värmlandsområdet när det gällde den här sortens musik. Här fanns namn som The Flintstones, Ji-Coos, Ticky-Show Quintet samt Vikings (sedermera riksbekanta som dansbandet Vikingarna). Ett annat dansband som startades upp på detta sätt var Sten & Stanley. Gemensamt för alla dessa grupper var att dess utländska förebilder var grupper som amerikanska The Ventures och engelska The Shadows.

Lyckat spionförsök

The Shadows sologitarrist Hank B. Marvin hade en stor beundrare i Ingvar Karlsson och gissa om det var en högtidsstund när Cliff Richard & The Shadows i april 1961 gästade Mariebergsskogens Folkpark i Karlstad. För dansmusiken denna kväll svarade dessutom Sven Ingvars själva tillsammans med Ji-Coos. I annonsen talades det om “fri modern dans på två rockbanor”.
Ingvar berättar själv om denna minnesvärda kväll:
— Jag tyckte Hank B. Marvins gitarrljud var väldigt häftigt och jag försökte själv få fram ett liknande men utan större framgång. Men jag hade en släkting här i Karlstad som alltid varit mycket intresserad av elektronik. Han heter Leif Wilde och driver förresten Wildes elektronik här hemma numera. Under The Shadows framträdande låg han och kröp bakom Marvins förstärkare och undersökte den (kallas sånt inte industrispionage numera?). Sedan byggde han om ett Dynacordeko åt mig så det faktiskt lät väldigt likt Marvins gitarrljud. Leif fick fram de där intervallerna som finns i Voxekot som Hank hade så ljudet liksom rullade ur förstärkarna.
Trots att det alltså fanns gott om konkurrenter inom dåvarande värmländska popvärlden var Sven Ingvars obestridligen den populäraste gruppen och i mars 1961 återvände man till skivstudion för att spela in en ny EP.
Titelmelodin handlade om en modedans kallad “Pony Time” (finns det någon som kommer ihåg hur den gick till?) och ytterligare tre engelskspråkiga melodier spelades in, “Calendar Girl”, “Corinna, Corinna” samt “Somebody To Love”. (“Pony Time” gjordes också med ett svenskt sångpålägg, vilken kom ut i en betydligt mindre upplaga och idag är ett eftertraktat samlarobjekt. Samma sak gäller den EP med fyra instrumentallåtar som gavs ut i Holland — för övrigt gruppens internationella debut.)
Att gruppens popularitet höll i sig på hemmaplan fick Göte Wilhelmson klart för sig på ett mycket handfast sätt när denne själv turnerade i Värmland som orkesterledare åt hustrun Lily Berglund (en mycket populär schlagersångerska under 50-talet). När turnésällskapet körde in på kvällens spelplats, en folkpark någonstans i Värmlandsskogarna konstaterade Göte belåtet till föreståndaren att det var mycket folk på plats. “Inte så farligt med tanke på att Sven Ingvars spelar dansmusiken”, replikerade denne på trygg värmländska.

Genombrott i övriga Sverige

År 1961 kom det stora genombrottet för gruppen hos den breda publiken i Sverige. “Te dans mä Karlstatöserna”, ursprungligen en schottis skriven av Erik Uppström och Rune Lindström. Gruppen tog helt sonika och halverade tempot och lät sedan Ingvar Karlsson fläska på i bakgrunden med en ekobemängd sologitarr modell The Shadows. Ingvar påstår själv att han plockat den från kollegornas hitlåt “FBI”.
Melodin har en verklig hitkänsla, men det som verkligen slog an hos publiken var att Sven-Erik Magnusson sjöng på Värmlandsdialekt. Från början fanns ingen som helst kommersiell avsikt bakom detta, det bara blev så, men det visade sig vara ett lyckokast.
“Te dans mä Karlstatöserna” var även titelspåret på en EP och då Sverige ännu inte begåvats med några hitlistor vid denna tid finns av förklarliga skäl ingen sådan statistik som bevisar framgången, men försäljningssiffrorna var imponerande och Sven Ingvars började nu bli ett välkänt riksfenomen.
Turnésträckorna blev längre och man spelade fortfarande dansmusik under helkvällsengagemang. Under en kortare tid utökades gruppen med sångerskan Marianne Nilsson, men hennes tid i gruppen blev kort.
1962 utökades dock kvartetten till kvintett. Den femte medlemmen blev Sven-Olof Pettersson (gemenligen kallad SOP) som anslöt sig på saxofon.
Receptet till framgång på skivförsäljningsfronten blev nu att hitta gamla folkmelodier som sedan poppades upp. Det gick till och med så långt att författaren till spalten “Ung -62” i Nya Wermlandstidningen efterlyste melodier som Sven Ingvars sedan skulle sätta moderna rytmer till.
Nu hade också svensk radio vaknat till i kampen om de unga lyssnarna. Därtill nödd och tvungen då piratradiostationen Radio Nord dök upp i början av 60-talet. Den tystades efter en tid genom den så kallade piratradiolagen vilken röstades igenom i riksdagen våren 1962. Radio Nord hade dock redan infört topplistan i svensk massmedia genom programmet Topp-20 Timmen, där lyssnarna rangordnade spelade melodier genom att rösta via vykort.
Den nystartade svenska melodiradion hängde på trenden genom att i oktober 1961 starta Tio I Topp, där melodierna röstades fram av två jurygrupper, en i Stockholm och en i landsorten.

Enda Tio I Topp-låten

Sommaren 1962 var det premiär för Sommartoppen, där programledaren Pekka Langer åkte ut i sommar-Sverige för att på olika orter arrangera omröstningen. Att rekrytera en lokal jury tillgick så att Pekka åkte till någon välkänd plats på orten. Därefter basunerades det ut i etern var Pekka befann sig, och sedan gällde det för presumtiva jurymedlemmar att snabbast möjligt bege sig dit för att få en biljett.
Den 23 juni 1962 befann sig Pekka Langer i Karlstad och fick här handgripligen göra bekantskap med den popintresserade ungdomen. Pekka hade ställt sig på trappan till Karlstad museum, och när de entusiastiska ungdomarna stormade fram sköljdes Pekka in i lokalen och fastnade slutligen i en monter föreställande ett uppstoppat Fryksdalsbröllop från 1700-talet — en nog så uppskakande upplevelse.
Att Karlstadungdomen dessutom var sina hemmafavoriter trogna visade man genom att rösta upp Sven Ingvars ny platta “Luffarevisa” till listans förstaplats. En inspelning där gruppen återigen poppat upp en gammal folklåt.
Följande vecka var dock Sommartoppen i Umeå och där delade inte publiken värmlänningarnas kärlek till Sven Ingvars och låten åkte omedelbart ut från listan. Detta var enda gången som gruppen låg på Tio I Topp, men trots det magra listresultatet blev plattan en storsäljare.
De ansvariga för gruppens skivproduktion torde nu ha plöjt igenom folkskolans sångbok för att hitta nya melodier lämpliga för inspelning. Annat som befanns lämpligt för skivfronten under denna tid var bland andra “Jämtlandsjazzen”, “E fin vise” samt “Kväsarvalsen” (som tidstypiskt gjordes om till twist).
Detta arbetsätt gjorde att Sven Ingvars musik i tidningarna benämndes “kultispop”, “knätofspop” eller “folkvisepop”.

Lavinartad popularitetskarusell

För nu hade tidningarnas nöjesredaktioner upptäckt värmlänningarna. Speciellt gruppens häpnadsväckande (!) inkomster behandlades grundligt i spalterna. Rubriker som “Varsin bil”, “Instrument för 40 000 kronor och engagemang till 1962” eller “De spelade ihop till egna bilar”, valsade genom kvällspressen detta år.
Framgången hade dock sitt pris och kapellmästare Svärd kunde, efter en kollaps, kontra från sjuksängen med uttalandet: “Vore det en sådan dans på rosor skulle jag inte ligga här.”
Och man kan förstå att turnerandet innebar stora påfrestningar för gruppmedlemmarna när man läser ett arbetsschema från denna tid. En turné kunde vara upplagd så att man startade i Skåne och sedan spelade sig uppför västkusten under en fyraveckorsperiod. Ändhållplatsen kunde exempelvis bli Strömstad. Hela tiden handlade det om helkvällsspelningar med dansmusik. Runt fyra timmars spelande plus upp- och nerpackning av instrument.
1963 var det dags för gruppens LP-debut. Denna medförde inte något merarbete i skivstudion, eftersom man helt sonika gjorde en LP av redan inspelat EP-material.
Ny storsäljare för gruppen på skivfronten blev en melodi som hängt med på repertoaren under flera år, Owe Törnqvist-kompositionen “Ett litet rött paket”, där Sven-Erik Magnussons Buddy Holly-hickande sånginsats gav svenska tonårsdamer något nytt att tråna över.
Sven-Eriks status som ungkarl gav inte heller den svenska dam- och idolpressen någon ro för åtskilliga år framöver. Det är få showbusinesskollegor av den kvinnliga sorten som han inte sammankopplats med i spalterna genom åren. I Min Värld 1963 deklarerade han att “jag trivs bäst hemma hos mamma!”, men hur det egentligen var med den saken får ni fråga honom själva om.
Under året filmdebuterade också Sven Ingvars i militärfarsen “Tre da’r i buren”, där Thore Skogman försåg dem med ett inspelningsobjekt vilket hade klar militäranknytning, “Ärter och fläsk”. Denna låg på skivdiskarna som titellåt på ytterligare en EP under årets sista månader. Den egna militära erfarenheten, som också avslutades under 1963, medförde nog också att Sven-Erik Magnusson kunde lägga extra stor känsla i sångpålägget. Han fullgjorde då sin värnpliktstjänstgöring på I2 hemma i Karlstad.
1964 skulle bli det år då guldåren började för Sven Ingvars. En viktig orsak till detta var det av Sveriges Radio nystartade programmet Svensktoppen, där gruppen snart blev lika hemtam som i Värmlandsbygden. Under slutet av året toppade man listan vid två tillfällen. Den första etablerade sig som en av gruppens verkliga landsplågor, “Fröken Fräken”, komponerad av Thore Skogman. Han var inblandad även i nästa listframgång, som sedermera skulle bli något av gruppens signatur, “Min gitarr”, en gammal religiös melodi som fått ny text av herr Skogman.

Sneglingar på internationella marknader

Gruppens popularitet i hela Sverige började nu ta sig smått hysteriska former och även i vårt grannland Norge började saker hända. “Fröken Fräken” blev guldplatta i vårt broderland (plattan nådde samma ädla valör även i Sverige) och såväl norsk som svensk press tog nu rutinmässigt fram de största typerna när det skulle sättas rubriker om Sven Ingvars. Vår gamle boxningsvärldsmästare Ingemar Johansson sade sig vilja lansera gruppen i USA, ett projekt som dock inte materialiserades i något påtagligt.
Dessutom började Sven Ingvars nosa på en annan lukrativ marknad, nämligen den västtyska. Här nere hade en rad svenska sångerskor gjort stor karriär under slutet av 50- och början av 60-talet. Månntro det fanns plats för ett gäng värmlänningar därnere.
Under de följande åren gjorde Sven-Erik Magnusson tyska sångpålägg till en rad av gruppens hits, men trots att man till och med pluggade produkterna på plats, bland annat genom scenframträdanden i Dortmund, uteblev framgångarna.
Nåväl, “you can’t win them all”, resonerade man då och fortsatte inriktningen på den skandinaviska marknaden. Och här fortsatte framgångarna med stort F. Varhelst gruppen drog fram i Sverige så slogs publikrekorden i en rasande fart.
Personligen kommer undertecknad ihåg när gruppen spelade upp till nyårsdans i Karlsborg (världens ände, belägen i centrala Västergötland). Trots att danstillställningen inrymdes i signaltruppernas gymnastiksal, där en ranglig scen byggts upp mot ena långväggen och serveringsfaciliteterna inskränkte sig till godis och läskedrycker, kom det gladeligen 2 500 personer för att dansa till Sven Ingvars.

Dödsrykten

Sven Ingvars popularitet i Sverige började även ta sig andra uttryck. 1965 slog rubrikmakarna till med att Sven-Erik Magnusson var död. Man stödde dock inte sina rön på eventuella omslagsfoton, som i fallet Paul McCartney, utan det hela utlöstes efter att en släkting till Sven Svärd tragiskt avlidit. Namnet Sven och sammanhanget Sven Ingvars gav vissa skrupelfria journalister ett samband och vips var fjädern en höna.
Under år 1965 eskalerade Svensktoppsframgångarna. Ettor blev “Det var i vår ungdoms fagraste vår” samt “Börja om från början”. “Någon att hålla i hand” nådde som bäst en fjärdeplats, men den låg å andra sidan på listan i tolv veckor.
Nu hade man börjat att under sommarsäsongen göra scenshower i folkparkerna och spara helkvällsspelningarna till resten av året. Man drog fulla hus, men gagekraven fick folkparkscheferna att resa ragg.
Framgångarna uteblev inte när man började skriva 1966 i almanackan — tvärtom! Detta år hade man flest svensktoppsframgångar under hela karriären. På listan låg “Säj inte nej, säj kanske”, “En prästkrage i min hand”, “Kristina från Vilhelmina”, “Det tror jag inte på”, “Vid din sida” samt “Å jänta å ja”. Under året vädjade man till och med till Svensktoppsjuryn att rösta bort en långliggare från listan. Vid den här tiden fick en grupp endast finnas representerad med två melodier på listan, och just då ville man ha in nya singelplattan — tala om angenäma problem när sammanlagt tre låtar var listaspiranter.
Guldepoken innebar också att man bytte skivbolag. Man skrev kontrakt med etiketten SvenskAmerican, vilken startades av den amerikanske sångaren Larry Finnegan (med dunderhiten “Dear One”) och före detta Violentsmedlemmen Rune Wallebom. Den sistnämnde bidrog verksamt till gruppens framgångar i egenskap av kompositör och skivproducent.
“Kristina från Vilhelmina” sålde under detta år över 100 000-strecket och gav gruppen ytterligare en guldplatta. Nu blev rubriksättarna överentusiastiska och drog till med “Sven Ingvars — rikast i Sverige!”. Men att det rullade in pengar, det kunde ingen neka till.
Det talades till och med att gruppen eventuellt skulle bosätta sig i södra Sverige, där en folkpark skulle inköpas. Detta projekt iscensattes dock aldrig.

Stort tioårsjubileum

Lagom till tioårsjubileet bildade man aktiebolag och benämndes i affärssammanhang fortsättningsvis Sven Ingvars AB. Bolaget sades årsomsätta en miljon kronor och det var storkovan år 1966. Nu skaffade man flott representationsvåning (där guld- och silverskivorna flockades på väggarna) i centrala Karlstad. Gruppmedlemmarna investerade i bilar i de högre prisklasserna och familjeförsörjarna inhandlade villor.
Tioårsjubileet firades på restaurang Sandgrund i Karlstad, där jubilarerna själva spelade dansmusik för de inbjudna gästerna. För att bandmedlemmarna själva skulle kunna deltaga i festligheterna fanns ytterligare några orkestrar på plats, däribland Hootenanny Singers, Trio Me’ Bumba och Hep Stars.
Detta år slutade man också att spela helkvällsdansmusik för att istället enbart satsa på scenshower. Ofta gjorde man upp till tre framträdanden per kväll för att kunna tillfredsställa efterfrågan. Folkparkschefer och andra kvirrade fortfarande över gruppens gagekrav men faktum kvarstod: Publikrekorden rök all världens väg överallt.
Följande år fortsatte man sin inmutning av Svensktoppslistan. “Du ska tro på mej”, “Jag ringer på fredag” samt “Önskebrunnen” var de melodier som svenska folket tog till sitt hjärta under år 1967. Samtidigt fortsatte man att fullgöra sitt turnéschema, vilket kunde knäcka den starkaste.
Under året tvingades man dock inställa en Norgeturné, vilket fick arrangörerna att hota med domstol och jättelika skadestånd. Den norska populariteten höll dock i sig, även om man inte hann framträda där alltför ofta.

Filmfiasko

1968 blev dessvärre det år som man tog sig vatten över huvudet, detta i likhet med The Hep Stars, genom ett filmprojekt. Tanken var i och för sig god; efterfrågan på gruppen var större än möjligheterna till framträdanden. Därför skulle en spelfilm möjliggöra för flera att få se sina idoler. Det hela skulle efter en tid utveckla sig till en mardröm för Sven Ingvars-medlemmarna personligen.
Man vände sig till ett av landets större filmbolag och presenterade idén. “Det ställer vi upp på”, tyckte vederbörande bolagschefer, “men ni får faktiskt vara så vänliga att finansiera det hela själva”. Den ursprungliga budgeten belöpte sig till 600 000 kronor och det tyckte Sven Ingvars-medlemmarna var helt i sin ordning.
Filmnamnet blev “Under ditt parasoll” och skulle utspelas i sekelskiftesmiljö. Vissa delar av filmen spelades in i Jugoslavien och den anslagna budgeten visade sig snart vara lika hållbar som den svenska statsditon. Pengarna rullade iväg åt alla håll och när slutnotan äntligen presenterades stannade denna på en miljon tre hundra tusen riksdaler.
Ingen rolig överraskning, men kontoret för Sven Ingvars AB visade inte några sura miner för det. “Det spelar vi snart in”, var det allmänna omdömet. En i överkant optimistisk kalkyl visade det sig snart.
Urpremiär på verket skedde självfallet hemma i Karlstad, Solsta’n som samtidigt firade utnämningen till “Årets stad”. Det var jippon över hela staden och en filmbal där 700 speciellt inbjudna personer förlustade sig natten lång.
Men som Björn Bjärenäs (i Stockholmsgruppen VAT 66) en gång skaldade: “Morning comes after night” och partystämningen i Sven Ingvars-lägret svalkades betydligt av morgontidningarnas skribenter. “Tungfotad och trög”, “Nå’t mer segdraget får man leta efter”, “Sämre svensk komedi modell Åsa-Nisse” samt “En bedrövlig soppa”, är några rubriker som kunde saxas ur pressen.
I Sven Ingvars höll man masken, ännu så länge. “Vi tar inte tidningsrecensenterna på allvar för vi vet att publik och skribenter sällan har samma smak”, var en kommentar från dem. Sven-Eriks mamma tyckte i sin tur att tidningarna minsann var orättvisa och att filmen var riktigt fin. Dessvärre ansåg nog den svenska allmänheten att hon möjligtvis var något partisk.
För att ytterligare jäklas så hängde filmcensuren upp sig på några slagsmålsscener och insisterade på att förbjuda visning för barn under elva år. Efter några klipp i de omdebatterade scenerna kunde dessbättre filmen visas för alla åldrar.
Med obehagliga föraningar åkte Sven Ingvars på turné till Norge där populariteten fortfarande stod på topp. Men på hemmaplan var skadan redan skedd när det gällde “Under ditt parasoll”. Få personer ville se filmen och nu dök plötsligt Jantelaganhängarna upp ur sina mörka hål. Här skulle minsann inga träd tillåtas växa upp i himlen och plötsligt började Sven Ingvars samtliga aktiviteter skärskådas ur en minst sagt negativ synvinkel.

Fler motgångar

Årets folkparksturné sågades jäms med knäskålarna och gruppens plattor nådde inte ens Svensktoppens lägre regioner, något som de senaste åren varit mer eller mindre obligatoriskt.
Som om allt detta inte var nog fick man också problem med sitt skivbolag. Larry Finnegans vana att ta ut svängarna i sina affärsangelägenheter började nu bli lite för utsträckta i Sven Ingvars tycke, och nu bröt man sitt kontrakt med SvenskAmerican-etiketten. Detta kostade gruppen (enligt tidningen Expressen) ett sexsiffrigt belopp i skadestånd. Nu började AB Sven Ingvars att få allvarliga likviditetsproblem.
Problemen tornade upp sig. Publiken gick inte och såg “Under ditt parasoll” och inte heller köpte de gruppens nya plattor. Svensktoppsjuryn vände tummen ner och folkparksturnén gick inte hem. Visserligen gick det betydligt bättre i Norge, där filmen fick insläppens vändkors att snurra lite grann och även de nya plattorna sålde hyfsat, men trots att man till och med utnämndes till årets popgrupp i vårt broderland 1968 såg det mörkt ut.
Hemma granskade bankkamrererna med rynkade ögonbryn årsredovisningen för AB Sven Ingvars. Gruppen hade själv gått i borgen för miljonlånet till filmen och nu ville banken se amorteringar.
Så fallet från framgångens tinnar blev både stort och hårt. Nu var guldåren definitivt slut och räkningarna skulle betalas. Gruppmedlemmarnas bilar fick säljas och företagskontoret hemma i Karlstad överlåtas. Det blev slut med flotta middagar och andra utsvävningar på de bästa hotellen. Man fick inteckna sina hus över skorstenen och lönerna fick hållas så låga som möjligt.

Medlemsavhopp

Prövningarna gjorde att gruppen nu tappade två medlemmar. Sven Svärd lade trumstockarna på hyllan och ersattes av engelsmannen Robin Bailey. Denne hade ett förflutet i gruppen Ken Levy & The Phantoms, en grupp som i början av 60-talet kom till Sverige som bytesband för The Spotnicks och sedan stannade här. Innan 70-talet annonserade sin ankomst hade också Rune Bergman slutat för att ersättas av Hasse Svensson.
Nu övergick man återigen till att spela dansmusik och turnéschemat var fortfarande fulltecknat. Sven Ingvars var alltjämt ett etablerat namn och några problem att få jobb hade man inte.
Utvecklingen under det sena 60-talet gick också därhän att många popgrupper mer och mer blev rena dansorkestrar och ersatte den tidigare engelskspråkiga repertoaren med en svenskspråkig sådan. Låtmaterialet var i många fall detsamma, märkligt nog. Någon gång runt decennieskiftet började dessa grupper benämnas dansband och fram till 1975 fick dessa, oftast habila, grupper en riktig glansperiod. Deras LP sålde i ofantliga upplagor och namn som Thor-Leifs, Flamingokvintetten m fl blev mer eller mindre idoler i vissa tonårskretsar.
Och dansmusiken blev, som sagt, räddningen för Sven Ingvars. Efter några års harvande med svältlöner var skulderna betalda och lagom till 15-årsjubilet kunde man andas ut. Då hade man betalat in, i runda tal, en och en halv miljon till kreditorerna och krisen var över.
Vi svenskar har också den benägenheten att vi, trots Jantelagens upphöjning till religion i vissa kretsar, älskar vinnare och nu tog kvällspressen fram de stora bokstäverna igen: “Sven Ingvars klarade krisen”, var en rubrik.

Nya kulturella hjältar

1971 blev man till och med rumsrena. Då gjorde LPn I Frödingland, med tonsättningar av Gustav Frödings dikter, Sven Ingvars till favoriter i det så kallade finkulturlägret.
Året därpå anställdes man till och med av Skolöverstyrelsen för att under en månad turnera på högstadieskolorna och visa hur man “tolkade Fröding på vårt sätt”. Detta projekt lär ha satt så outplånliga spår i Värmland att när en lärare frågade en elev vem Gustav Fröding var svarade denne: “Det är han som skriver texterna åt Sven Ingvars.”
Skivförsäljningen tog åter fart och år 1972 hade den sammanlagda försäljningssiffran genom åren passerat tvåmiljonstrecket. 70-talet gjorde också att Sven Ingvars musikaliska inriktning delvis förändrades. Visserligen behöll man de populära 60-talsmelodierna på repertoaren men övergick annars till att mer och mer sjunga på engelska. En förklaring till detta var att den nya trumslagaren Robin Bailey, förutom att han är en mer än överkompetent trummis, också är en mycket duktig sångare. Nu plockade man upp melodier från Chicago och Blood Sweat & Tears på repertoaren, och när Robin sjöng förstärkte Sven-Erik blåssektionen genom att plocka fram sin gamla altsaxofon.
Under 70-talet hamnade man också på Svensktoppslistan igen med jämna mellanrum. Två av de populäraste låtarna var “Farväl till sommaren” och “Jag vill resa bort”.
Man firade både 20-, 25- och 30-årsjubileum och fann sig vara mer efterfrågade än någonsin. Genom åren skedde flera medlemsbyten. Den trogne saxofonisten Sven-Olof Pettersson drog sig tillbaka och så även Hasse Svensson. Nya medlemmar har Tommy Gustavsson och Patrik Karlsson blivit.

Kultgruppsstämpel

I slutet av 80-talet märkte man en nytändning hos publiken när det gällde de gamla 60-talshitsen, och man tuffade till dessa gamla örhängen i en helt ny rockförklädnad. Man fick också en ny, yngre publik, och började benämnas kultgrupp.
1989 betydde en ny inriktning i Sven Ingvars karriär. Efter så många års turnerande började rutinen bli mer en belastning än en tillgång och för att behålla spelglädjen valde man att dra ner på engagemangen. Istället valde man att, vid sidan av orkestern, arbeta som musikledare för förståndshandikappade, golfinstruktörer och musikkonsulenter.
När det handlade om fortsättningen av Sven Ingvars satsade man istället på kortare dansspelningar tillsammans med andra orkestrar. Härigenom fortsatte man turnerandet i Sverige, och i Norge, där idolstatusen hängt kvar genom åren. På spelplanen började också rockklubbar, studentnationer och liknande ställen dyka upp och gruppens kultstatus har blivit mer profilerad.
I fjol spelade gruppen in sina gamla 60-talshits på nytt, vilket inte bara renderade dem en storsäljare utan också en utnämning till “Årets dansband”. De föreföll lika överraskade själva som vissa delar av kvällspressen över denna minst sagt sena men ändå välförtjänta utnämning. Sven-Eriks kommentar: “Dä ä inte lätt å göre kövers på sej själver!”, har redan blivit en klassiker.
Och pricken över i kom självfallet när gruppen engagerades till Hultsfredsfestivalen i somras. Här bevisades att det som gick hem 1961 fortfarande är gångbart. När Sven Ingvars drog igång med “Te dans mä Karlstatöserna” trängdes runt 10 000 personer och då var ändå inte gratislyssnarna utanför området inräknade.
Gruppen har gått en lång och krokig väg för att komma dit man är idag. Även om kultstämpeln flagnar om några år så har man för alltid placerat Sven Ingvars, och Värmlands, namn i svensk pophistorias uppslagsböcker. Gruppens gamla hits har etsat sig fast i den svenska folksjälen och blivit en del av vår allsångsrepertoar. Det är sannerligen inget dåligt facit.

Lennart Johansson

Fotnot: Stort tack till Ingvar Karlsson (Sven Ingvars) och Sture Hallberg (Rainbow Music) för att de hjälpt till med faktaunderlaget till denna artikel.