PÅ KELTISKA betyder Ceilidh byfest, men egentligen har ordet fått så många fler betydelser de senaste åren — åtminstone för oss som fortfarande går i taket av lycka när vi hör ännu en bra poplåt. Prenumeranter som inte visste var Sonic Surf City och Persuaders kom från, lär få många frågor besvarade här.

Ceilidh är något så ovanligt som ett svenskt skivbolag, vars utgåvor ofta framkallar lite extra kittlingar. Egentligen borde bolaget för länge sedan ståtat med egen fastighet, ett antal filialer och hela baletten, men enligt skivbolagsdirektören Ola Hermanson är inte ambitionerna av det storskaliga slaget. Bolag som 2-Tone, F-Beat och Stiff har varit Olas förebilder.
— Jag kör bolaget för att jag vill nå ut till dem som är intresserade av musik; de som köper mycket plattor, spelar själva och läser musiktidningar. Det är den publiken jag är intresserad av och jag är fullkomligt nöjd med att bli uppskattad i de kretsarna. Kan jag bara glädja dem och få bolaget att gå runt är jag fullt nöjd.

Advokat Hermanson

Med tanke på att några av banden har blivit tämligen uppmärksammade undrar man vad som skulle hända om något av dem slog igenom. Kommer Ceilidh att kliva upp ett par divisioner i storlek?
— Nej, då får jag gå till något stort bolag. Min tanke är att i så fall sälja iväg bandet. Ceilidh vill jag ha kvar på den här låga, fattiga nivån.
— Det var också därför som jag tog ett steg tillbaka i fjol. 1990 trodde alla att jag skulle satsa vidare på band som Cod Lovers, men istället försökte jag ge ut skivor med andra nya band. Betygen i tidningarna blev kanske inte lika lysande, men jag tror att det är denna filosofi som får ett bolag att leva längre — att presentera nya grupper hela tiden. Den där idén har jag tagit från australiensiska Citadel och tidiga Slash, som för varje ny skivutgivning kom med nya band.
Vi fortsätter prata om småbolag kontra storbolag och jag undrar huruvida Ola Hermanson har lyckats skriva slavkontrakt med sina adepter:
— Jag är inte så noga med sånt, tyvärr. Jag är alldeles för snäll. Eftersom jag spelar själv och vet hur det är, vill jag ju inte lägga mig i vägen för banden. Däremot har jag kontrakt med band som jag tror kan bli något och som jag är rädd om. Är det då något stort bolag som pockar, så får jag inte dåligt samvete för att ta ut de pengar som jag lagt ut.
Hermanson är, som ni säkert redan förstått, en man med många åsikter och välsmort munläder. Direktör är kanske en något malplacerad titel, men det är ju egentligen precis vad Hermanson är — plus talangscout, jurist, revisor (”när det är tvunget”), marknadsförare mm. Detta enmansföretag har ändå nått en bra bit på väg sedan starten i slutet av 1985.

Entreprenör Hermanson

Det var närmare bestämt på årsdagen (nio år) efter inspelningen av Buzzcocks klassiska ”Spiral Scratch”-EP som Ceilidh grundades. Platsen var en lokal i Norrköping där man hade ordnat konsert. Trots arrangörernas egen spritkonsumtion gav festen ett överskott. Man beslöt att använda överskottet till att ge ut en samlingsskiva med lokala Norrköpingsgrupper, något som Ola Hermanson nästan ångrar idag. Faktum är att han nästan inte ens vill erkänna att plattan finns:
— Ja, den är gräslig — vi har faktiskt en massa ex kvar som vi bränner upp nu i dagarna. Ljudet är fruktansvärt risigt och låtarna glöms bäst bort så snabbt som möjligt. Mitt eget band Dr Zoraks Vaxkabinett (blivande Persuaders) låter som om det bara var knark och Velvet Underground som gällde.
Den dåliga produktionen kännetecknade även Ceilidhs övriga tidiga utgåvor och det var väl först på Persuaders-singeln ”Needyounear’s Disease” (CEI 006) som det äntligen började fungera. Det skadar ju inte heller att låten är en poppärla av sällan skådat slag med enkla men ack så effektiva ackordsskiftningar. Till och med Hermanson är nöjd:
— Med den singeln gjorde vi något slags ryck. Vi blev recenserade överallt, från minsta tidning till Expressen och blev t o m recenserade i några utländska tidningar. Av de andra tidiga utgåvorna är jag nog ändå mest nöjd med Sister James ”This Current Doom”. Okej, det är ingen poplåt, men fortfarande strömmar det in brev som nämner den.
I början var det uteslutande Norrköpingsband som lade beslag på utgivningsnumren. Nu har dock bolaget breddat sig både musikaliskt och geografiskt och har band från Lund (Thee Expression), Stockholm (Happydeadmen) m fl. Den närmaste framtiden kan vi dessutom vänta oss utgåvor från bl a Sonic Surf City med tiotummaren ”Sun Sex ’n Fun” (det har vi hört länge), fyrspårs-CD med Happydeadmen och något från Suredo, det nyaste och kanske mest lovande bandet.

Ekonomichef Hermanson

Att driva ett litet svenskt skivbolag kan få den mest härdade att tappa lusten. Förutom alla kostnader i initialskedet ska man hela tiden ligga ute med pengar.
— Jag ligger inte helt bra till hos tingsrätten, skojar han. Det är mycket svårt att ge ut singlar med liten upplaga eftersom kostnaden per ex blir väldigt hög. De första försäljningsintäkterna täcker inte på långt när kostnaderna. Jag får faktiskt inte igen mer än högst en tredjedel av kostnaden på kort sikt och då är inte kostnaden för annonsering inräknad. Det tar lång tid innan en singel börjar bli slutsåld och först då kan man räkna med att i bästa fall gå jämnt ut. Men jag ska inte klaga för mycket. Surfarna och Happydeadmen har gått mycket bra och i mångt och mycket betalat bolaget.
— Nu träder jag dock in i CD-singelns förlovade land och då ser läget betydligt ljusare ut. Det kostar inte mer att tillverka en CD-singel — man slipper t ex kostnaden för etiketten, och man får dubbelt så mycket tillbaks per ex — så det blir kanske t o m pengar över i framtiden.
När sedan inspelningskostnaden läggs på det redan höga berget borde väl t o m ekonomichefen slita sitt hår i förtvivlan.
— Nja, så farligt är det faktiskt inte. En del band betalar allt själva, men i vissa fall har jag faktiskt betalt allt.

Marknadschef Hermanson

För att få ekvationen smart marknadsföring och höga försäljningssiffror att gå jämnt ut krävs det dock nästan alltid pengar. Men om nu inte marknadschef Hermanson får pengar till en marknadskampanj av ekonomichef Hermanson, hur ska då bolagets produkter kunna spridas?
— Jag har faktiskt något av en marknadsplan. Under 1991 gällde det mest att hitta nya band. Under 1992 ska jag satsa hårt på de bästa banden och ge ut jävligt bra grejor. Vi ska ta steget upp och framför allt utomlands bli ett etablerat bolag. Jag tror att vi redan har nått det rykte i Sverige som jag vill ha, men nu det är dags att gå utomlands för att få lite kultrykte.
Hermanson är en modig kille i ett allt hårdare klimat, och rådande lågkonjunktur gör inte situationen bättre. Det är under sådana perioder som folk t ex drar sig för att gå på konserter, men det finns även andra problem:
— Det är nästan komiskt, men under lågkonjunktur är inköp av svensk indie-musik något som folk verkar dra in på först. Folk vågar inte lika mycket, märker Ola Hermanson.
— Det värsta är nog att storbolagen inte vågar satsa något på okända band. Jag begriper inte att de lägger ner pengar på massiva reklamkampanjer för de stora artisterna — de säljer ändå! Hade de minskat sina marknadskostnader med t o m upp till 75 procent skulle försäljningssiffrorna ändå bara minska marginellt. Se på okända namn som Creeps eller Magnus Johansson. Skivbolaget satsade stort och genombrottet lät inte vänta på sig.
Jag kan bara hålla med. Det verkar även som om recensioner och radiospelningar har förlorat något av sin genomslagskraft. Det är nästan bara TV och video som gäller. Men Ceilidh hänger förstås med i tidens strömningar?
— Vi har faktiskt gjort en utmärkt video med Happydeadmen, men den ska ju visas också. Sverige är ju en så oerhört liten marknad och videon lär väl knappast bli testad till listan. Det är naturligtvis skitjobbigt; man får gå bakvägar hela tiden.
— Jag försöker dock annonsera i olika rocktidningar. Problemet är väl att vägarna ur har blivit så oerhört mycket smalare, tänk bara på när Bommen lades ner. Det är egentligen bara Sound Affects som har lyckats bli stora och det är kul att de orkar hålla på, men det är trist att de är så ensamma. Jag är i och för sig en stor fanzinedyrkare och försöker annonsera i alla de tidningarna.
— Slitz senaste kampanj att försöka ta tag i den svenska indie-popen är dock bara pinsam. De sätter dit en kille som tidigare nästan enbart skrivit om barnleksaker, och han har skrivit två totalt debila inlägg i debatten, som gör att han i alla fall aldrig kommer att få en platta av mig.
Men den svenska indie-scenen har ju fått en stämpel på sig som tråkig:
— Jo, men hela debatten är så snedvriden. Istället för att som i England ständigt vara nyfiken och positiv, hackar man och klagar på hur dålig den svenska scenen är. Det är alltid Lee Harvey Oswald Ensemble och några till som dras fram. Ta och beröm det som verkligen är bra istället för att bara gnälla. Det finns trots allt många bra band — Plain Good, My Favourite Martians, Seashells, Pleasurehouse m fl.

Polischef Hermanson

Det är inte bara det ekonomiska klimatet som är hårt, det finns en mängd andra faktorer som en optimistisk skivbolagsdirektör inte hade räknat med, t ex band som inte vill turnera eller orkar göra reklam för sin skiva. Ola Hermanson har vissa erfarenheter:
— Det känns hopplöst när man satsat mycket på ett band, som sedan tror att allt ska sköta sig självt. Den största kritiken jag får är att alla utgåvor blir försenade, men herregud, folk skulle bara veta. Det är enormt jobbigt att arbeta med speciellt debutband; vill man ha en grej från dem dagen efter kan man räkna med att det tar minst tre veckor.
Men Ceilidh har ju faktiskt blivit berömt för sina försenade utgåvor. I annonserna gör bolaget reklam för skivor som inte finns ute:
— Jag får så oerhört mycket skäll både från annonsörer och tidningar för att skivorna inte kommer ut i tid, men man måste komma ihåg att Ceilidh inte är ett vanligt bolag. Man hamnar inte här för att tro att allt är fixat. Ceilidh är en väg ut för nya band som jag tycker är intressanta. Det värsta är när man får ut en skiva ett par månader för sent fast man har jobbat som ett svin med den, och bandet sedan inte orkar ordna spelningar. Det är oundvikligt att man blir lite polis, tyvärr.
— Sedan har jag inte riktigt förstått kravet på att man måste komma i tid. Vi är ett litet bolag, vi är inga Warner Brothers. Vi har inte några reklamkampanjer som måste hållas, videor som måste vara klara mm. Vi konkurrerar inte direkt med U2 och Springsteen. Problemet är som sagt att många band inte förstår vad det innebär att arbeta på ett litet bolag, som faktiskt sköts på fritiden.

A&R-man Hermanson

Ceilidhs utgåvor har hittills (med några undantag) hållit mycket hög klass. Hermanson verkar ha extra känslig näsa för talanger. Nu ska det i ärlighetens namn sägas att nästan alla de bästa skivorna kommer från hans egna grupper Persuaders och Sonic Surf City (hans tredje grupp, Sister James, höll väl inte riktigt samma klass). Det stora undantaget heter fortfarande Happydeadmen (mer om dem senare). Här följer presentationer av de olika grupperna med Ola Hermansons kommentarer inlagda då och då.

Dr Zoraks Vaxkabinett

Vaxkabinettet var en förlaga till Persuaders fast de spelade en helt annan musik. Gruppen finns representerad på Ceilidhs båda samlingsplattor.

Sister James

Den tunga, mörka sidan av Hermanson. Efter två fina singlar debuterade man i det större formatet med den halvmisslyckade mini-LPn About Simple Joys. Min favoritlåt med gruppen är ”Bangkok Girl”, som enbart finns på en flexi från tidningen Sound Affects.
— Efter mini-LPn gled gruppen mer eller mindre isär och helt plötsligt var vi inget band längre. Jag funderar på att göra några inspelningar med sångaren, men bandet som sådant är nedlagt.

Bad Bones

— Var en förlaga till Great Gypsy Rockers (de bytte bara basist) och den gruppen lever nu vidare i Sonic Surf City och Downbound Train. Den ena gick åt pop och den andra gick åt, eh hårdrock.
Gruppen finns enbart representerad på båda samlingsplattorna.

23 Till

Med på båda samlingsplattorna. Försvann rätt tidigt till Studio Otukt.

Le Circle Rouge

— Är faktiskt ett enmansband bestående av ”Kapsylen”, en kille som håller på med lite olika grejor. Han gör fortfarande en del konserter. Rullar in sig i folie och kör med verktygsborrar å sånt — lite galen. Sist var han faktiskt uppe i vår lokal och spelade gitarr till vår stora förvåning.

Persuaders

Persuaders representerar den poppigare sidan av Hermanson. Trespårs-EPn ”First Date 3P” från -89 är lysande. Tyvärr har Ola svårt att samla medlemmarna och gruppens framtida existens är något svävande. Gruppen samlade dock ihop styrkorna och spelade in den utmärkta flexilåten ”The Chop Chop Song” till, just det, Now & Thens prenumeranter.
— Gruppen lever sitt liv som den alltid gjort. Folk förväntar sig att vi ska höja tempot, men det gör vi aldrig. Vi har faktiskt precis spelat in två låtar och den där utlovade LPn kanske kan bli verklighet en dag. Jag vill så gärna ha en fast trummis — när vi får det kommer LPn fullkomligen att spottas ut.
— Persuaders är ett riktigt gubbaband — det minst hippa bandet i Sverige — så vi kan säkert hålla på tills vi är 55 år och ge ut LPn då istället…

The Great Gypsy Rockers

Precis som namnet antyder gjorde de redig gammaldags rock, men försvann redan på ett tidigt stadium.

Sista Vintern

Förlaga till Cod Lovers.

Sonic Surf City

Finns det något att tillägga om denna geniala grupp. Tyvärr är debut-EPn ”Let’s Go Surfin'” utgången, men ni kan fortfarande hitta mini-LPn Beach Bop! och den utmärkta julsingeln ”Surfin’ Santa”. Men gör det snabbt!

Cod Lovers

Cod Lovers spåddes en god framtid efter debutsingeln ”Best Friend” och LPn French Plums. Numera har bandet bytt stil och gått till Skellefteåbolaget A West Side Fabrication. Ola Hermanson sörjer dock inte:
— Vi skildes åt utan sura miner. Cod Lovers ville ändra sin stil och jag tyckte helt enkelt inte att de passade på Ceilidh då.

Happydeadmen

Denna grupp har kämpat i många år, men publiken har hela tiden blivit större. Debutsingeln ”Silent Sigh City” är nog den bästa Sarah / Morrissey-mutation som gjorts. Även Sound Affects-flexin ”Heaven No!” är fin. Båda finns i nya (och sämre) versioner på debut-LPn Eleven Pop Songs, som efter mycket om och men kom hösten -90.
— Anders Jönsson på LaMent i Klippan hade kört fast och jag frågade helt enkelt om jag kunde få ”överta” LPn.
Förväntningarna var höga, men produktionen passade inte gruppen, menar många. Hermanson tycker dock att kritiken var orättvis:
— Många klagade på producenten Micke Gustafsson och menade att trummorna låg alldeles för långt fram i ljudbilden, men det var faktiskt gruppen själv som ville ha ett tuffare sound. Jag tycker själv att LPn är suverän. Den tar fem lyssningar att komma in i, men medlemmarna är fruktansvärt bra låtskrivare.

Drug

— Ett band som jag tycker fick orättvist dålig kritik. Jag tror mycket på dem i framtiden.
— Ett underligt fenomen med recensionerna av bolagets senaste plattor är att kritiken har varit väldigt ojämn. Antingen är det skitbra eller så blir det sågningar. Själv anser jag faktiskt att utgåvorna har hållit en jämn standard. Jag hänger inte med på skillnaderna. Möjligtvis var förväntningarna för stora inför 1991. En del av utgåvorna från 1991 var kanske inte så omedelbara hits, men så här i efterhand har de nog fått upprättelse. Drug har t ex sålt mycket bra. Det verkar nu som om folk nästan tittar lite extra på Ceilidh-utgåvorna.

Thee Expression

Att klä sig och låta som en variant på de sena 60-talsgrupperna MC 5, Blue Cheer m fl är alltid känsligt. Gruppens debutsingel ”Feel It” har både geniförklarats och sågats. Ola tror dock stenhårt på gruppen:
— Det är en sådan grupp som jag skulle vilja ha jättemycket pengar till innan de går in i inspelningsstudion. Singeln har givit dem mycket uppmärksamhet utomlands. Om folk fick se dem och om de kunde göra en ashäftig video skulle de bli megastora. För h-e, de är ju mycket häftigare än Nirvana.

Dream

— Jag vet inte om de kommer att vara kvar på bolaget. De har tillräckligt med kvalitet för att snart få ett ”riktigt” kontrakt.

Lunchroom Manners

— Också ett band som jag hoppas mycket på i år. De har precis spelat in nya låtar och vi får väl se vad det kan bli.

Hermanson och svensk pophistoria

Som skivbolagsmogul måste Ola Hermanson ständigt hålla sig à jour med vad som händer på den svenska popfronten. Men hur väl har han satt sig in i den svenska musikhistorien? Now & Then beslöt sig för att sätta honom på det hala. För att om möjligt göra det lättare tog vi låtarna i kronologisk ordning.

Mascots: ”Words Enough To Tell You” (1965)
(2 sek.) ”Tur att du spelade just den låten, den har jag nämligen hört på den fantastiska samlingsplattan Searchin’ For Shakes. Min favorit från den plattan är annars Steampacket II:s ”Take Her Anytime”. Vilken chock jag fick när jag såg att låtskrivaren hette Ramel!”
En bra start alltså. Hermansons kommentar inför nästa låt är dock bättre: ”Du har förstås med Tages — jag kan ingenting om Tages.”

Tages: ”Treat Her Like A Lady” (1967)
(Kunde ej) ”Ah, shit! Den här har jag inspelad. Nej, det här går inte. Tages säger du, det borde jag ha fattat.”

John Holm: ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” (1972)
(23 sek.) ”Vad är det här, Lalla Hansson? Bernt Staf? Nej, det är ju John Holm. Det här skulle jag klarat direkt — jag ber om ursäkt. Mina gamla proggvänner kommer att bli skitsura.”

Traste & Superstararna: ”Pengar” (1979)
(Kunde ej). ”Hade du spelat baksidan ”Traktor” hade jag tagit den på två sekunder.”

Reeperbahn: ”Inget” (1980)
(22 sek.) ”Nej, nej jag känner så väl igen den. Den här kommer jag att klara, bara den kommer igång. F-n att jag inte svarade tidigare. Jag borde ha chansat.”

Danielsson & Pekkanini: ”Ishockey & fotboll” (1982)
(33 sek.) ”Ahh, f-n vad pinsamt! Det är otroligt dåligt! Varför spelade du inte ”Som sommaren” istället? Den hade jag klarat på en och en halv sekund. Du får absolut inte trycka detta! Jag kommer att bli dödad!”

Back Door Men: ”Out Of My Mind” (1985)
(37 sek.) ”Wylde Mammoths? Jag har hört den några gånger, men det är ju alltid svårt när man ställs mot väggen.”

Pontus & Amerikanerna: ”Gonna See ’Bout My Baby” (1989)
(42 sek.) ”Neeej, den spelade de ju på radio många gånger. Usch vad det står still. Det är hemskt, nu kommer jag inte att kunna somna!”

Icke något resultat av yvas över, alltså. Till Olas försvar ska dock sägas att han fick höra låtarna på telefon.
Vi ser istället fram emot nya utgåvor på Ceilidh. Bolaget kommer aldrig att bli stort, men vi kommer säkert att få mycket mer bra musik. Det räcker långt.