”60-talspop i Göteborg”
av Hans Sidén
(Tre Böckers Förlag AB)

Den som gör en resa har alltid något att berätta, säger ett gammalt ordspråk. Man kan ha en hiskeligt intressant historia att berätta även om man stannar på hemmaplan, vilket bevisas av Göteborgsjournalisten Hans Sidéns nyutkomna bok ”60-talspop i Göteborg” med underrubriken ”Tages, Cue och jag och du”.
Man bör då också ha i åtanke att Hans Sidén mer än andra är den journalist som från insidan sett hur popmusiken växte fram i hemstaden under slutet av 50- samt hela 60-talet. Än mer intressant är också att märka hur intresset för detta decennium nu återigen börjar ta fart. Detta i takt med att den svenska tokvänstern från 70-talet och dess megafoner i massmedia tappar fotfästet.
En anledning till det är den publikation du just nu håller i handen. En annan är den digra volym som Hans Sidén nu begåvat bokhandelsdiskarna med. Alltför länge har svenska 60-talsband avfärdats som en rad långhåriga dumskallar, vilka gjorde usla covers på engelska och amerikanska original. För även om långtifrån all svensk 60-talspop håller en standard som gör den lyssningsvärd så var det under detta decennium som grundstenarna lades till bl a ABBA och Roxette.
Hans Sidén tar i sin bok läsaren med på en hisnande färd genom Göteborgs musikvärld. Han börjar i det sena 50-talet när bland annat Sveriges Elvis Presley skulle koras på Lorensbergs Cirkus. Efter detta får vi besöka repetitionslokalerna på Burås ungdomsgård, där hundratals förhoppningsfulla popgrupper från Göteborg tränade.
Från början var de stora förebilderna instrumental-gäng som The Shadows och Ventures. Några som själva tog steget från kopior till förebild var The Spotnicks vars karriär startade redan under slutet av 50-talet. Bosse Winberg och hans grabbar låg på Englands-listan och turnerade världen runt medan ABBA fortfarande inte var något annat än en fiskkonservsfabrik.
Alla grupper från Göteborg som slog igenom har fått en noggrann dokumentation. Då handlar det om gruppnamn som Streaplers, Jackpots, Shakers m fl. Men Hans ska ha en extra eloge för att han så noggrant även dokumenterar karriären för de grupper som inte blev så kända utanför Göteborgs popklubbar. Här handlar det om Beachers, Paces, Supermen (sedermera Why Not), Apaches m fl. Att Tages får ett eget kapitel är ju bara att se som självklart.
Visste ni att gruppen Perhaps (där numera TV-kändisen Janne Jingryd ingick) gjorde en LP i USA som endast existerar i acetatformat eller att Lasse Brandeby (Kurtan) spelade saxofon i High Notes? Sådana oumbärliga upplysningar, och många, många fler, hittar man i Sidéns bok.
Genom Hans Sidéns försorg får man också besöka Göteborgs alla popklubbar, Cue, Globe, Just Me, Hvita Dufvan samt gå på konserter på Lorensbergs Cirkus och Liseberg. Listan på alla utländska digniteter som besökte Göteborg under dessa år är lång.
Boken avslutas med ett speciellt appendix över alla Göteborgsgrupper från A till Å.
Denna volym kan självklart rekommenderas alla som var med, vilka nu i läsfåtöljen kan minnas de tider som en gång var. Men den kan också med stor behållning läsas av yngre generationer.
Hans Sidén har gjort ett fantastiskt jobb genom denna dokumentation. Dessutom innehåller boken mängder av unika bilder. Personligen kan jag bara säga: KÖP DEN!

LENNART JOHANSSON

”Musik för Musikens skull”
av Kaj Karlson
(Älvsborgs Länsmuseum)

Under 70-talet banade den svenska musikrörelsen vägen för olika musikföreningar runt om i landet. Mottot var ofta att arrangera konserter på icke kommersiell basis. Man engagerade huvudsakligen band från den svenska musikrörelsen. Att det ständigt rådde bråk och att det gick en strikt gräns mellan vad som betraktades som kommersiell och icke kommersiell (läs ”riktig” musik) ter sig tämligen lustigt idag.
Denna bok, som egentligen är en 60-poängsuppsats i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, handlar om en av föreningarna, Musik för Musikens skull (MfMs) i Vänersborg. Författaren Kaj Karlson (till vardags bibliotekarie i Vänersborg och en av grundarna av MfMs) ger oss en inblick i föreningen, dess start och fortsatta kamp för att ge Vänersborgs ungdomar meningsfylld fritid. Föreningen är faktiskt en av de äldsta nu existerande i Sverige.
Kaj Karlson har grävt djupt i tidningsarkiven och intervjuat gamla medlemmar i föreningen. Vi får en inblick i hur både föreningen fungerat och hur musikklimatet förändrats i Sverige under dessa snart 20 år. Boken avslutas med en sammanställning över alla arrangemang, vilka som uppträdde, uppgifter om inträdesavgifter och publikupp-sluttning.
Problemet med en bok av denna typ är att den egentligen bara intresserar en rätt liten skara. Visst behöver den så kallade ”Musikrörelsen” under 1970-talet dokumenteras, men i det här formatet blir det en ganska svårtillgänglig skildring.
För visst fanns det roliga band mitt i allt ABBA-hatandet och klyschskrikandet. Dessutom hade den svenska musikscenen säkert sett annorlunda ut utan dessa emellanåt så rabiata idealister!

HANS OLOFSSON

”Heartland”
Av Andrew Pinnell
(2 North Row, Warminster, Wiltshire, DA12 9AD, England)

Andrew Pinnell har nu kommit fram till den fjärde volymen i sitt Sisters Of Mercy-fanzine. Egentligen är det fel att kalla Heartland för fanzine, för det är faktiskt en mycket påkostad bok som köparen får. Det förklarar också varför priset ligger så högt som det gör. (Närmare 100 kr.)
Sedan starten 1989 har Pinnell i varje volym berättat om Sisters förehavanden under den aktuella perioden. Men det är inte nog med det. Vi har också fått välmatade diskografier och uppgifter om vilka bootleg som finns. De två första böckerna är tyvärr slutsålda, men nummer tre finns fortfarande tillgänglig.
Varje volym har haft ett speciellt tema, och denna gång har Pinnell tagit upp studio-outtakes från åren 1981-84. Vi får även veta vad som har hänt under 1990 och 1991.
Att få djupa intervjuer med ledaren Andrew Eldritch är ju inte så lätt, men i denna bok får vi lära känna honom lite bättre.
Boken innehåller ett flertal unika bilder, många i färg, och för ett Sisters-fans är nog boken en nödvändighet. Ska man rikta någon kritik skulle det möjligtvis vara att den har för lite distans till favoriterna, men vilket fanzine har inte det?

HANS OLOFSSON