EFTER DEN LÅNGA TYSTNADEN från The Creeps väntade vi väl knappast oss att en annan grupp från IKEA-land skulle komma och höja kvaliteten i svenskt musikliv. Om det finns plats för ännu en Älmhultsgrupp i skivköparnas hjärtan återstår dock att se.

Det finns egentligen två sorters debutalbum. Vi har dels det klassiska exemplet med att så snabbt som möjligt fl. ut ett album i anslutning till en hit, och vi behöver väl inte dra upp några namn. Men det finns också de som har låtit soundet och låtskrivartalangen växa under flera års tid, för att sedan låta det blomma ut för fullt på debutalbumet.
I den senare kategorin finns det dock gott om exempel på artister som gett allt på debuten men där också tömt alla reservförråd, och sedan aldrig nått samma höjder igen. Marshall Crenshaw, nästan hela Paisley Underground och antagligen Stone Roses är bara några exempel. Låt oss hoppas att detta inte gäller Daffodils debut

Sensationell debut

För sällan har väl Sverige drabbats av en så mogen, proffsig och genomarbetad debutplatta. Evergreen var namnet och det borde redan nu stå med guldbokstäver.
I och för sig är den på intet sätt nyskapande, vilket för många recensenter verkar vara det viktigaste numera. Men ni som istället kan tänka er en svensk variant av, säg Creedence, Long Ryders, Byrds, Tom Petty eller Green On Red (och kanske till och med en bättre variant av de två sistnämnda idag) bör snarast inhandla plattan.
Daffodils rör sig obekymrat mellan rena poppärlor som ”Days Without You” och ”My Kind Of Girl”, till melodiösa, känslofyllda ballader som ”I Go Crazy (Without Your Love)” och ”The Crying Angels”. Bland det lite mer rockiga materialet sticker ”The Ride” och ”Fire And Rain” ut och den förstnämnda sitter direkt med den frihetskänsla som musiken ger. Ni som har hört Green On Reds ”Time Ain’t Nothing” känner säkert igen känslan.
En skiva av denna dignitet kräver en pratstund med mannen bakom sången, texterna och merparten av musiken — och mannen i fråga, Hans Nilsson, tog sig till NOW & THENs högkvarter.
Albumet kom i början av oktober. Hittills har det inte sålt i några större mängder, och man undrar om det verkligen finns plats för ett band som Daffodils i Sverige, men Hans Nilsson är optimist:
— Det tar tid att slå igenom i Sverige med den musik vi spelar, men jag är inte så orolig. Så länge det finns människor av kött och blod kommer det alltid att finnas plats för melodier och riktiga låtar. Se på John Mellencamp, Springsteen och R.E.M. Just R.E.M. är ett typexempel. Det ligger oerhört mycket jobb bakom deras musik. Det är hög kvalitet på den och till slut kan inte folk värja sig. Det känns även jävligt skönt när äldre lyssnare kommer med beröm. Men det är klart, Sound Affects-publiken kommer vi aldrig att nå — men jag vill verkligen inte att de ska köpa våra plattor.
— Där handlar det mycket om engelska mangelband, och jag måste erkänna att de tröttar ut mig enormt. Sanningen är att musiken egentligen inte heller betyder så mycket för deras så kallade fans — det är mer en image, ett sätt att leva. Jag retar mig också på deras inskränkthet i musiksmak, en inskränkthet som, precis som rasism, beror på okunskap. Kalla det gärna musikalisk rasism. De verkar till stor del vara en samling neurotiska gymnasister.

Bestämda åsikter

Jag glömde kanske att nämna att Hans Nilsson är en man med mycket bestämda åsikter och han tvekar inte att sticka ut hakan, särskilt inte när det gäller dagens musikscen:
— Just nu är det faktiskt inte mycket som fångar mig. Mycket haussas på kort tid. Manchesterscenen är bara ett exempel. Många av de som lyssnar på det verkar inte ha hört musik tidigare. Stone Roses och i viss mån Happy Mondays är dock okej. R.E.M. är som sagt ett annat band som jag hyser en oerhörd respekt för, även om det kanske inte märks så mycket i vår musik.
Det är dock väldigt svårt att peka på varför de är så bra. De är tidlösa men gör ändå något eget i 80- och 90-talet.
Det råder heller ingen tvekan om vilket land inspirationskällorna kommer ifrån:
— Jag skäms inte för att erkänna att jag alltid lyssnat mycket på klassisk amerikansk rockmusik, men även Elvis Costello och Lloyd Cole får mina öron att må bra. Och jag kan ju inte undgå att nämna gammal soul, typ Stax.
Även sångaren Hans Nilsson låter amerikansk — ungefär som ett mellanting av Tom Petty och Green On Reds Dan Stuart, och hans uttal är nog det bästa den här sidan Mikael Rickfors. En del retar sig säkert på hans konstruerade amerikanska uttal, men ska det sjungas på engelska av en svensk ska det banne mig vara med fonetiktecknen och diftongerna inpräntade i hjärnan (hej på er, Jonas Almqvist och Thåström). Det handlar som så mycket annat om talang, eller?
— Jag har mina hemliga knep. Skämt åsido, jag har lyssnat väldigt mycket på engelsk och amerikansk musik, och framför allt har jag sjungit till plattor sedan jag var liten.

Fulländad produktion

Och produktionen, signerad Martin Hennel! Herregud! På plattan finns Hammondorglar, elpianon, steel, mandoliner, blås och stråkar så det står härliga till. Och gitarrljudet är ofta detsamma som i redaktörens instruktionsbok:
— Martin Hennel var en av de första som fick vår demotejp. Han har en ganska brokig bakgrund; producerade bland annat Lolita Pops senaste LP och har jobbat en del som ljudtekniker åt Lustans Lakejer m fl. Han var även en gång i tiden medlem i den svenska ”västkustgruppen” Florida Fun. Därifrån kom också Hasse Nordin som spelar steel på LP-spåret ”Fire & Rain”.
Han använder sig av småtricks på varje spår, alltifrån stämsången på ”Days Without You” till trumpeten på ”The Crying Angels”. I ”The Crying Angels” finner vi det tydligaste exemplet. Det är när startknappen trycks in för elpianot och blåset samtidigt som Hans Nilsson kommer in i refrängen. I andra versen svävar så en naken trumpet över kompet — och det är bara för mycket. Hans Nilsson instämmer:
— Jo, vi förstod varandra direkt och jag kan inte annat än vara nöjd. På ”The Crying Angels” spelar Roy Wall från Tolvan Big Band trumpet och Martin använder till och med stråkar på ett perfekt sätt.

Släktskap med Creeps

Men Daffodils är definitivt inga nykomlingar utan har som så många andra band upplevt några tunga år.
Därför måste vi dra upp rötterna till Älmhultsträdet. Inte helt överraskande finns det nämligen vissa gemensamma drag med det som senare skulle bli The Creeps. Daffodils basist Stefan Nilsson var nämligen medlem i Back Door Men, där även Creeps-medlemmarna Robert Jelinek och Hans Ingemansson huserade. (Jelinek var också redan på den tiden medlem i The Creeps medan Ingemansson väntade ett tag.)
Back Door Mens debutsingel från sommaren 1985, ”Out Of My Mind”, är en milstolpe inom svensk garagerock, som fortfarande slår undan fötterna på mig varje gång. Uppföljaren ”Going Her Own Way” från våren -86 är ingen oäven låt, men tyvärr är produktionen på tok för tunn om man jämför med debuten (som Stry Terrarie var ansvarig för).
En kort tid före The Creeps debutalbum Enjoy The Creeps upplöstes Back Door Men. Stefan Nilsson började spela tillsammans med Hans Nilsson och gitarristen Dino Viscovi. Det skulle dock dröja ett tag innan de hittade rätt sologitarrist och trummis:
— Vår förste gitarrist lyssnade nästan bara på hårdrock; Bad Company var ungefär det enda lyssningsbara bandet av hans favoriter, berättar Hans. Än värre var att han alltid förkastade mina låtar, vilken knappast stärkte mitt självförtroende som nykläckt låtskrivare.

Debut i liten skala

Så småningom fick de i alla fall chansen att göra en singel. Och som för så många andra svenska band blev det på ett litet bolag:
— Vi tog kontakt med Per Faeltenborg (skivaffärsinnehavare och skivbolags-ägare i Älmhult) när han startade sitt skivbolag Hot Stuff.
Resultatet blev en trespårssingel med låtarna ”Words Of Sorrow”, ”On The Road” och ”In My Dreams”. Låtarna är i och för sig inte så dumma, men produktionen blev på tok för tunn. Man medverkade också på en samlings-LP tillsammans med andra Älmhultsgrupper.
Året efter började saker hända. Man hade äntligen funnit en trummis i Lasse Olofsson och skulle iväg och göra en demo på Radio Kronoberg (som var så gentila att de erbjöd gratis studiotid). Då hoppade gitarristen av. Men en Älmhultsveteran vid namn Perra Andersson dök upp, först bara som en nödlösning, men han blev snabbt permanent medlem:
— Perras kunnande och rutin betydde oerhört mycket för oss. Han såg snabbt alla svagheter i materialet och kunde med små medel höja kvaliteten på låtarna betydligt. Eftersom vi slapp stressa i studion fick vi nog också en ovanligt proffsig demotejp.
Demotejpen medförde vidare att gruppen fick många spelningar och att några bolag hörde av sig. Anders Jönsson på LaMent fick licensavtal med Sonet och framtiden såg ljus ut. Men tiden gick utan att något hände. Hans Nilsson insåg att det hela var på väg att rinna ut i sanden:
— Våren -90 började jag på allvar misstänka att det inte skulle bli något och satte mig ner med en diger lista på namn. Jag skickade demotejpen och skrev personliga brev till alla bolag samt till musiker och journalister som kunde tänkas vara intresserade.
Svaret lät inte vänta på sig för länge, utan under sommaren hade bland annat EMI men framför allt BMG börjat visa intresse. Den slutliga kontakten med BMG knöts efter en spelning i december samma år.
I april spelade Daffodils in singeln ”My Kind Of Girl”. Till den inspelningen hade man gjort ännu ett medlemsbyte, då Lasse Olofsson ersatts av Anders Levén. Denna lättnynnade poplåt spelades en hel del på både svensk och norsk (!) radio, men har ändå inte sålt i några större upplagor. Uppföljaren ”Saving My Tears” är också en mycket stark låt men tyvärr inte lika omedelbar, och den var nog inte helt lyckad som singelval.

De uttjatade engelska texterna

Detta är alltså läget idag och egentligen är det bara skivköparna som ska vakna till. De engelska texterna kan dock ställa till problem, men Hans Nilsson är inte mannen som kan tänka sig byta språk:
— Jag har faktiskt jävligt svårt att tänka mig sjunga på svenska; det blir en helt annan stil. Det är helt enkelt så att det inte heller finns några svenska sångare som kan förmedla den kraft och intensitet som det engelska språket medgör. Man vill ju inte låta som Eva Dahlgren…
Och undertecknad kan inte göra annat än hålla med. Egentligen är det väl bara Docenterna som kan låta helt trovärdiga när det gäller att sjunga pop på svenska, en åsikt som Hans Nilsson delar:
— Ja, det finns inte många. Jag har i och för sig alltid gillat Cornelis, men han var ju inte popsångare precis…
Men det finns ju också otaliga exempel på misslyckade engelska texter i svenskt musikliv. Hans Nilssons texter handlar mycket om känslor, kärlek och sökande, men är han verkligen en sån obotlig romantiker som texterna ger sken av?
— Det är viktigt att de går direkt in i hjärtat. ”The Ride” skrevs när jag var inne i en sökande period, vilket kanske märks i både text och musik. En del texter skrevs under en hemsk period på en studentkorridor. Att skriva texter är ofta ett sätt att skriva av sig. Men det finns en konflikt mellan att å ena sidan spela enkel pop och å andra sidan känna kravet att man måste uttrycka något i texterna. Jag ser inte texterna som enormt viktiga, men för att vara ärliga så tryckte vi upp dem på konvolutet.
Men tillbaka till musiken och framtiden. På plattan är alla tolv låtarna (13 på CD-versionen) skrivna inom gruppen. De har också hängt med länge, och det finns kanske vissa risker att Daffodils kommer att göra en Stone Roses och nu inte har så mycket mer att komma med:
— Det är stor fara, men det sätter å andra sidan press på oss. Och vi har faktiskt nya, bra låtar på gång.
Jo, det har man hört förr. Daffodils kanske får göra som så många andra: leta i pophistorien och i hemlighet låna lite här och där. ”My Kind Of Girl” är ett exempel där många menade att stölderna varför uppenbara:
— Vi blev anklagade för att ha lånat refrängen från ”Favourite Waste Of Time”, men tycker man det är man nog en aning omusikalisk. Däremot påminner den en del om Sinners ”Love You More Than This”.

Intressanta coverval

På platta förekommer alltså bara eget material, men live blir det andra tongångar och som ni förstår har Daffodils ett utsökt val av covers:
— Vi kör bland annat ”Venus”. Inget ovanligt val precis, men det är en kul låt att sjunga och vi gör en helt egen version, olik både Shocking Blue och Bananarama. Sedan har vi några helt andra låtar bland annat ”Mustang Sally”, ”Mystery Train”, ”If You Gotta Go, Go Now” och The Brogues garagerockklassiker ”Miracle Worker”. Det känns inte som om jag utnyttjar rösten för fullt på skivan, men det kan man göra på exempelvis gamla soullåtar.
Det kanske roligaste covervalet hämtade man från R.E.M:s album Life’s Rich Pageant. Låten heter ”Superman”, men tyvärr spelar man inte den numera:
— Det var vår nye trummis som inte gillade den, tyvärr.
Här lyckas undertecknad överraska till och med Hans Nilsson genom att hämta fram originalet med den amerikanska 60-talsgruppen The Clique ur skivsamlingen. Häpnaden är stor. Hans Nilsson lovar att ställa trummisen Anders Levén mot väggen.
Den största uppmärksamheten hittills har dock Hans Nilssons ”scenshow” fått. Den bestod förr mest av förvirrade monologer, där den röda tråden gick ut på att berätta om sin egen förträfflighet. När undertecknad fick Daffodils demotejper skickades omgående ett svar tillbaka till Hans Nilsson: ”Musiken är helt OK, och om du bara ändrar din scenshow ska det nog fixa sig”:
— Eh… ja, folk förstod inte riktigt scenshowen. Jag gjorde det nog mycket för att få uppmärksamhet — det behövdes ju på den tiden. De andra medlemmarna var dock inte så förtjusta, men efter ett tag började faktiskt publiken gilla det. Men jag älskar fortfarande att kommunicera med publiken. Det är faktiskt skitkul att stå på scen; det känns som en jättelik fest.

Framtiden

Det återstår trots allt att se hur Daffodils debutalbum kommer att sälja. Än är det väl för tidigt att avfärda dem. Låt oss bara hoppas att BMG inte ger upp. Faran verkar trots allt inte överhängande:
— Vi har optionskontrakt på tre plattor på fem år, så det får vi verkligen hoppas. Tyvärr verkar inte radiospelningar ge så mycket. Folk har svårt att koppla ihop singlarna med namnet Daffodils. Det är tydligen bara TV som gäller nu. Vi håller faktiskt på att planera en video på låten ”Days Without You”. Det är kanske den mest kommersiella låten så vi får väl se.
Recensionerna har i alla fall över lag varit mycket positiva; det är väl bara Borås Tidning som inte var helt nöjd. ”Åsa Nisse-rockers”, kunde man även läsa i Sound Affects (annars var betyget hyfsat), men Hans Nilsson bryr sig inte:
— Jag har aldrig känt att jag behöver någon bekräftelse. Det är vi som har kontraktet, rösten, låtarna — sedan får de tycka vad de vill.

FOTNOT.

Under intervjun spelades följande plattor:
Paul Kelly: ”Under The Sun” — ”Vem är det?”
Johnny Rivers: ”Road” — ”Härlig sångare?”
Rodney Crowell: ”Keys To The Highway” — ”Soul Searchin’ är fantastisk?”
Sonic Surf City: blandad kompott — ”Vilka låtar, men byt ut sångaren!”