“Dom har tre stycken gatukök med korv och pannbiff och pommes frites”, sjöng Torsson, Wilmer X berättade om hur man tog sig dit och NOW & THEN ska försöka besvara återstående eventuella frågor och reda ut oklarheter.

I två delar (fortsättning lär följa i nummer fem) ska NOW & THEN täcka upp den skånska new wave-perioden från slutet av 70-talet och framåt en bra bit in på 80-talet. Varför just den skånska delen, frågar sig säkert många. En dröm är givetvis att täcka upp hela den svenska skivutgivningen av new wave-plattor från denna period. Problemet är bara att det är en så gott som omöjlig uppgift; det lär åtminstone ta något år.

Jag anser dessutom att mycket faktiskt var rent skräp redan på den tiden och de tio senaste åren har väl knappast varit mer barmhärtiga mot skräpet. Många grupper var usla och förblir usla, trots att de numera betingar ett ganska högt pris på samlarmarknaden. Vi har dock fått många förfrågningar angående artiklar om svenska new wave-grupper och kommer givetvis att ta upp guldkornen från övriga Sverige. Längre fram lär det till exempel bli en artikel om Reeperbahn.

Det är dock inte enbart av lokalpatriotiska skäl som vi har valt att täcka in den skånska delen (bara en av NOW & THENs fasta skribenter är för övrigt född och uppvuxen i Skåne). Nej, det handlar än en gång om musikaliska kvaliteter. I Skåne gjordes helt enkelt mycket förbaskat bra musik.

Del 1 har jag faktiskt tänkt att ägna helt åt Klippan. Klippanmusiken symboliserar kanske inte new wave-musiken, men för mig har aldrig begreppet New Wave stått så mycket för arga unga män som spelar vild musik. Istället symboliserar uttrycket mer det här med att man plötsligt kunde börja spela utan kunskaper, att man kunde börja ordna egna konserter och framför allt att man förde tillbaka musiken till ett mer mänskligt plan igen. Och Klippan stod verkligen i hög grad för detta.

Hur det började

Det är svårt att peka på faktorer som gjort just Klippan så mytomgärdat. Den gängse uppfattningen (i mångt och mycket skapad av pressen) var att det i Klippan i slutet av 70-talet plötsligt dök upp en hel rad talangfulla grupper. Enligt tidningarna spelade alla dessutom ungefär samma musik. Men var det verkligen så?

För att få fram en sanningsenlig version får vi gå tillbaka ännu några år och nämna en person som nästan alltid glöms bort, men som var tämligen viktig för Klippanscenens tillkomst.

I mitten av 70-talet arbetade musikläraren Bo-Ingvar Olsson på Klippans gymnasieskola. Hans idé att införa frivillig musik efter skoltid medförde att dåvarande gymnasieelever fick lära sig musik på ett helt annat sätt. I början fanns bara en moog-syntheziser att tillgå, men -76 köptes en fyrkanalsbandspelare. Genom denna förbättrades elevernas möjligheter att skapa egna verk och även att lära sig inspelningsteknik. Eleverna fick på detta sätt en bra grund för att arbeta med inspelningar.

I början av -77 bildades en musikförening som fick namnet Bombadill. Medlemmarna var skolelever men även folk som hade slutat skolan. För att bli medlem krävdes i princip bara att man hade lite hum om hur fyrkanalsbandspelaren fungerade.

I juni -77 anordnade Bombadill den första musikfesten i Klippan. Detta var något unikt för ett så litet ställe som Klippan. Man visade att det gick att anordna konserter på egen hand — utan några större organisationsmässiga kunskaper. Musikfester var ju i och för sig något som hade funnits sedan musikrörelsens dagar, men kanske medförde den engelska punkscenens uppdykande att det blev ännu lättare att anordna evenemang av denna typ.

Man började nu också så smått tänka på möjligheterna att ge ut en skiva. En av de största entusiasterna var Anders Sjöholm (mer känd under namnet Stry Terrarie). Han tog tidigt intryck från den engelska punkscenen och startade bandet Kriminella Gitarrer hösten -77. I bandet ingick bland andra Sticky Bomb (som ju skulle bli betydligt mer känd senare) samt Mats Pettersson (som blev husproducent på många av Klippaninspelningarna). Mats Pettersson (ofta förkortat Mats P.) hade blivit inspirerad av Charlie Gilletts bok “The Sound Of The City”, där författaren redogör för de små oberoende bolagens betydelse för “The rise of rock’n roll”.

Med från starten var även Anders Pålsson, vars speciella idéer om hur skivinspelningar skulle gå till snart skulle bära frukt. Han tog namnet Pål Spektrum, titel: demonproducent.

Kort sagt kan man säga att följande faktorer gjorde att Klippanscenen kom till: punken, intresse både från publiken och massmedia, det fanns en studio och framför allt att det fanns ett antal grupper som förmådde utnyttja studion.

I mars -78 förelåg det första resultatet i form av Kriminella Gitarrers debutsingel “Vårdad Klädsel”. Den utkom på KLOAAK, vilket från början var en grupp bestående av Terrarie, Spektrum och Pettersson. Skivinspelningarna innan samlingsplattan Svensk Pop (sex singlar) bekostades av respektive grupp. Samlingsplattan bekostades av den förening som då bildades — Det Fria Skivbolaget KLOAAK. Även etiketten Vulcaan dök upp, men alla utgivningar hörde hemma under det gemensamma skivbolaget Kloaak.

Klippan har emellertid blivit mest känt för etiketten Svensk Pop eller Svenska Popfabriken. Den var helt enkelt en syskonförening till Bombadill. Våren -80 ändrades namnet för övrigt från Kloaak till Svenska Popfabriken. Som framgår av diskografin i slutet av artikeln har Kloaak och Svensk Pop olika etiketter, men skivnumren följer varandra i kronologisk ordning.

Att hålla reda på alla skivor som tillhör etiketterna är i och för sig inte så svårt. Problemet kommer när man vill försöka ange vad som ska räknas till Klippanpopen. Jag har i första hand begränsat mig till tidigare nämnda etiketter och då borde problemet vara ur vägen, men icke. En grupp som Wilmer X gjorde till exempel två skivor på Svensk Pop, men dem nämner jag bara i diskografin. Etiketten Skånska Popcentralen ligger lite i utkanten, men bör ändå räknas med. La Ment är ju i och för sig ett Klippanbolag, men har givit ut plattor med artister från övriga Sverige. Man är då en mycket lång väg från Skånsk New Wave…

Sedan finns det ju Klippangrupper som har givit ut skivor på andra etiketter. Det sista steget skulle vara att ange allt som är inspelat i Klippan, men då är vi till och med inne på Creeps och en del av Norrköpingsbolagets Ceilidhs utgåvor.

Vad är sanning?

I de föregående styckena har jag redogjort för hur Klippanpopen fick sin start, men det har som sagt skrivits så mycket och en hel del är både överdrivet och felaktigt. Ett av de mest förekommande missförstånden är att det fanns en mängd (nåja, ett tiotal) grupper från Klippan och att de skapade ett speciellt sound, ofta tack vare Pål Spektrum. Sanningen är istället den att det egentligen bara fanns fem, möjligtvis sex riktiga grupper.

Klippansoundet är väl också det något av en myt. Kriminella Gitarrer och Torsson låter till exempel inte helt lika, för att använda ett understatement. En likhet får man dock inte glömma. Det var med vilken humor och självdistans man närmade sig inspelningarna. Skrattet fanns hela tiden i bakgrunden. Det har ofta talats om den lantliga prägeln och många vill gärna avfärda det med någon sorts lantlig efterblivenhet. Ingenting kan dock vara felaktigare.

Många av texterna var ofta vardagsbetraktelser, skrivna med mycket humor och självdistans. Man var också stolt över sin hembygd och hur många kan sjunga om detta tema utan att bli patetiska? Med tanke på alla texter om taxi till citys ljus och tomma flaskor och separationsångest och kärlekens pris och änglar i regnet* framstår Klippangruppernas texter i ännu bättre dager.

Grupperna

Redan nu måste jag poängtera att det är svårt att presentera varje grupp för sig. Anledningen är att många grupper bildades ur de första grupperna. En del gruppers skivproduktion inskränker sig till en singel eller till och med bara ett bidrag på någon av samlingsplattorna. Jag har därför utgått från vad jag betraktar som de fem stora grupperna. De kallas inte stora enbart på grund av att deras skivor håller hög klass, utan mer på grund av att vi som sagt hittar grunden här och att dessa grupper dessutom gjorde flera skivor.

Kriminella Gitarrer
Torsson
The Push
Noise
Kommissarie Roy

Efterföljarna

Johnny & Dom Andra
Friends Inside
Legendary Lovers

Övriga utgåvor

Efter att ha benat upp de fem ursprungsgrupperna kanske det är dags att avrunda skivgenomgången med att ta upp några besläktade utgåvor. I Klippan fanns också Sven Talls bolag Skånska Popcentralen. Antalet utgåvor stannade dock på tre.

Den mest legendariska är säkert Bo & Holgers “Ambulansen Kommer” / “Köra Grus”. Sällan har väl gränsen mellan genialitet och skräp varit så svår att definiera. “Ambulansen Kommer” är skräp, men kul skräp och är det då skräp?! “Köra Grus” är mer traditionell (hmm) rock. Vi känner också igen melodin som “Oh What A Garderob” på Kommissarie Roys LP. Gästbatterist är en kille vid namn Per Åke Holmberg. Undrar vad det blev av honom?

Legendarisk är också Playwood Brothers “Jobba På Bruged”, en alldeles förtjusande danslåt.

Tredje utgåvan var Klippans 60-talsstoltheter Empty Hearts “comeback-singel” “Don’t Be Afraid” / “Tears Hide In My Eyes”. Beskrivs bäst som svensk 60-talspop, division 2.

Det finns naturligtvis en mängd inspelningar som ligger i utkanten, men då är det knappast vare sig Klippan eller New Wave längre och jag väljer därför att sätta punkt för skivgenomgången här.

Framtiden?

Det har nu gått drygt 13 år sedan Klippan drabbade oss första gången. Det är väl ingen överdrift att konstatera att Klippan som popmetropol har fört en tynande tillvaro under de senaste fyra-fem åren. Legendary Lovers debut-LP är den sista riktiga utgåvan på Svenska Pop-etiketten och återväxten är oroväckande dålig. Svenska Popfabrikens studio är dock igång och används ganska flitigt.

Det är dock i Studio Bombadill (ska alltså ej förväxlas) som de flesta klassiska inspelningarna har gjorts. Tyvärr är den numera mer eller mindre nerlagd och det verkar inte finnas någon som orkar ta tag i en eventuell restauration. Vemodigheten kommer över en vid vårt besök en tidig aprildag. Det är nästan så att man kan känna doften av alla klassiska låtar som har spelats in här och alla som har vistats här. Till och med Robert Jelinek sov över här inför inspelningarna av Creeps första LP och lyckades med bedriften att sätta på tjuvlarmet.

Idag finns det väl egentligen bara ett nytt ungt band av rang och det är Southern Kings. Jag har tyvärr inte hört dem, men de ska vara utmärkta. Vi ska dock kanske inte gråta för många tårar över spilld mjölk.

Det går dock inte att bara klaga på Klippansituationen idag. Man måste tänka på att situationen har förändrats mycket sedan slutet av 70-talet, något som Mats P. kan konstatera:

— Samtliga nuvarande Klippanband går — tycks det i alla fall mig — på tåspetsarna vid gravens rand. På precis samma sätt var det för tio-tolv år sedan, men det var ju bara det att då hade banden och POP-Fabriken tidsandan och skivmarknaden med sig. Varför bytte Johnny & Co namn till Friends Inside och började sjunga på engelska? Varför gjorde Holst sina låtar i She Said Yeah på engelska och varför spelar inte någon av medlemmarna i Noise (förutom Kristian Ask)?

Men Mats P. anser också att man inte heller kan komma ifrån att det fanns vissa lyckliga omständigheter:

— När man ser tillbaka på Svenska POP-Fabriken och även ser framåt får man inte glömma tillfälligheternas spel. Kombinationen Bo-Ingvar / Pål Spektrum / Mats P. lade grunden för studion och skivproduktionen och inom studions “upptagningsområde” fanns sådana talanger som fjortonåringarna i Noise, Stry, Bo Åkerström, Hans Dalen och lite senare dyker även Thomas Holst och Michael Nemeti upp. Och trummisarna! Ja, när band från Malmö och Lund har haft problem med att hitta rocktrummisar (Problem och Wilmer X omskolade ju gitarrister till trumslagare) så fanns i Klippan såväl Sticky som Kiddie.

Avslutningsvis undrar jag trots allt en sak när det gäller Klippans misslyckade generationsväxling (gäller även mycket övrigt):

Är det inte trots allt barndagshemssyndromet (“Vi har blivit aktiverade sedan spädbarnsåldern och har därför inte begåvats med någon egen initiativförmåga”) som delvis även har drabbat Klippanscenen?

Ett stort tack till Mats Pettersson, Hans Dalén, Thomas Holst, Michael Nemeti och Anders Jönsson.
Ett stort tack även till Stefan Larsson för utlåning av skivomslag och Per Drejare för utlåning av bilder.
Vissa uppgifter är hämtade från Ditte Nielsens specialarbete “Klippans rockliv med början 1977 — musiken, människorna, uttrycken”, 1990.

* Mats Olssons klassiska Ulf Lodin-recension i Slitz Nr 3/1988.

“…men Pålles gatukök är bäst, för där jobbar morsan till Sven Tall…” (Torsson: Klippans Centrum)