Det finns väl inte mer att tillägga om denna geniala grupp. Dess skivsläpp kan ni säkert och jag ska inte gå in på dem närmare. Låt mig bara få säga att ni som uppfattar gruppen som en samling glada amatörer, vars låtar skulle vara något dåligt surrogat för svensktoppen — ni har inte fattat någonting!

Gruppens produktion är alltså alltför känd för att behöva analyseras ännu en gång. Numera finns ju dessutom gruppens alla skivsläpp tillgängliga på CD.

Vad som dock definitivt inte får glömmas är det lilla hobbyprojektet Hugh Scott Band. Hugh Scott bestod av Bo Åkerström och Ulf Bäckman. Bandet bestod av Torsson-medlemmar. De gjorde singeln ”Vagabond”, som helt enkelt är förträfflig Torssonpop och det är bara att ge sig ut och leta.

För att få extra knorr på Torssonhistorien får vi istället gå köksvägen och låta en av originalmedlemmarna, Hans Dalén, få berätta sin version av hur det var i början. Han är inte längre medlem men har hela tiden funnits i bakgrunden. En varning måste dock utfärdas: gruppen har drivit med pressen förr.

Jag var med i Torsson

mellan 1976 och 1981 och har sedan dess till och från jobbat som låtskrivare åt gruppen. Detta, eller vad det nu kan vara, har fått den ärade redaktören för N & T att tro att jag är rätt man att skriva om Torsson, Klippan och Svenska Popfabriken.
Problemet är bara min konsekventa förmåga att komma ihåg fel saker. Som att det fanns en varmkorvautomat vid Gulmacken i Marieholm. I många jämförbara skånska samhällen är korvkiosken den givna samlingspunkten för ungdom i mopedåldern. Men vad gör man när kiosken är utbytt mot en automat?
Jag bodde efter min tid i Torsson ett tag granne med en tjej som kom från just Marieholm. Tyvärr tänkte jag aldrig på att fråga henne om hon tillbringade sina tidiga tonår med att hänga vid varmkorvautomaten. Fast det är ju å andra sidan en rätt konstig fråga att ställa till någon.
Varje intresserad utomstående måste naturligtvis undra vad varmkorvautomaten i Marieholm alls har med Torsson att göra. Svaret är väg 108. Kör man 108:n norrifrån tar man till höger i Marieholm. Strax efter korsningen stod automaten (den togs ner någon gång under åttiotalet).
Det var med Torsson som med flera andra Klippanband. Medlemmarna kom från andra ställen än just Klippan. I Torssons fall var vi spridda i Stidsvig, Ljungbyhed och Lund. Eftersom jag i början var den enda i sällskapet som hade körkort och tillgång till bil blev jag efter hand väl förtrogen med sträckan Ljungbyhed-Stidsvig-Lund-Stidsvig-Ljungbyhed, en sträcka som till stor del sammanfaller med väg 108.
Våren 1977 hade Torsson börjat repa på allvar. Vi höll till på Kemicentrum i Lund*. Första spelningen under namnet Torsson hade vi samma vår på Studioteatern i Malmö. Det jag minns av den är att jag körde grejorna i en blå Ford Transit och att Christer Lundahl av någon anledning framhärdade i att spela såg. I början på sommaren uppträdde vi på den första parkfesten i Klippan.
Framträdandet i Klippan var ett slags genombrott. För första gången mötte vi en publik som inte avvek från platsen. Det var ett gott förebud, och Torsson skulle längre fram komma att återvända till Klippan.
Historien om Torsson och Klippan handlar inte så mycket om hur vi söp, slogs och spelade rock med samma varma själ — inte vad jag kan komma ihåg i varje fall. Möjligen handlar den om hur vi fick chansen att använda Studio Bombadill, om hur vi var med och bildade Popfabriken och om en lång räcka av veckoslut hösten 1979 och våren därpå, då vi spelade in och mixade Att Kunna Men Inte Vilja. Den plattans tillkomst präglades faktiskt mer av systematik, målmedvetenhet och envishet än vad slutresultatet kanske vittnar om. Visst hade vi kul medan vi höll på, men det roliga låg just i att hålla på.
Att vi sedan var totalt okunniga om de oskrivna lagar som styr musikbranschen och släppte plattan mitt i sommaren hör på något sätt till bilden.
Klippan och Popfabriken har kommit i bakgrunden för Torssons del. Numera är det mest Lund som gäller. Igen, kan man tillägga, för det var i Lund Torsson såg dagens ljus, och det var som sagt där vi repade den första tiden. Lunds universitets dragningskraft bär stor skuld till denna utveckling. Utflykter längs 108:n sker inte så ofta och korvkioskdieten har till största delen fått ge vika för sundare vanor.
Själv ångrar jag lite att jag aldrig stannade till och köpte korv ur den där automaten i Marieholm. När den ändå fanns där.

*. Repetitionerna på Kemicentrum varade i regel 6-7 timmar. Efteråt brukade vi åka till Bertils gatukök för att äta. En gång när vi stod utanför kiosken och käkade gick en man fram till luckan och frågade:
— Har Fittan vatt här ida?
— Nä, ja har inte sett honom, kom svaret från kiosken.
— Aja. Ja ska ha en Fittan special i alla fall.
Beställningen väckte viss nyfikenhet. Den visade sig bestå av två tjocka grillade med pommes frites.

Hans Dalén