Klippan verkar ha varit något av en plantskola för Wilmer X och med Sticky Bomb från Kriminella Gitarrer skrev man livstidskontrakt (!?), nyårsafton -82. Sticky hade dock gjort ett mellanspel i Torsson innan han upptogs i Wilmer-klanen. Han hade träffat Wilmer X tidigare, då Malmös stoltheter gjorde skivinspelningar i Klippan.
Men efter denna lilla parentes går vi tillbaks till Gitarrerna. Krim. Git. var den första Klippangrupp som gjorde en skiva. Ja, många har valt att kalla gruppens debutsingel ”Vårdad Klädsel” för den första svenska punksingeln. Dess värde ligger numera på cirka 300 kronor. Det avspeglar sig tyvärr inte i kvaliteten, men det skulle bli bättre resultat längre fram. Mats Pettersson får berätta hur man spelade in Sveriges första punksingel:
— Vi spelade in ”Vårdad Klädsel” på fyrkanalaren. Vi använde en vanlig sånganläggning som mixer och lyckades låna ihop fem-sex mikrofoner. Först spelade vi in trummor och gitarr på en kanal, på andra kanalen lade vi bas och gitarr och på tredje lade vi sång. Sedan hade vi en kanal över! Vad skulle vi lägga där? Jo, en gitarr till så klart! Hur vi mixade ner de här fyra kanalerna minns jag inte riktigt säkert, men antagligen hade Spektrum byggt någon enkel equalizer som han beställt från Josty-Kit.
Gruppen hämtade givetvis mycket inspiration från England, men i all ilska kunde man dock hitta spår av humor och ironi, och är det inte så som det egentligen borde vara? Det fanns all anledning att spotta ut sitt hat mot det engelska samhället, men hade det inte blivit lite väl patetiskt med samma glödande engagemang i Sverige med detta lands trygghet?
”Vårdad Klädsel” kom under våren -78 och några månader senare dök de upp igen med ”Silvias Unge”. Under tiden hade gruppens ledare Stry Terrarie hunnit lämna gruppen, men han står ändå som ansvarig för både den och B-sidan ”Hitlers Barn”.
Jag var nog en aning för snabb med mitt omdöme i nummer ett av NOW & THEN. Efter att ha levt med dessa grupper i ett par månaders tid har man på något sätt fått ett mycket trevligt förhållande till dem. Det handlar om det gamla magiska receptet att sprida ut ett 20-tal singlar på golvet och tillbringa många timmar, vridandes och vändandes på skivomslag, på jakt efter detaljer, underligheter eller annan trivia. Och ni ska veta att här finns oerhört mycket kul att ta på.
”Silvias Unge” låter förstås idag mycket ofärdig och amatörmässig, men här finns en rakbladsvass gitarr som är svår att värja sig mot. Man börjar även skönja att Pål Spektrum har fått mer ordning på knapparna.
I mitten av -79 kom så den klassiska samlingsplattan Svensk Pop; avhandlad, älskad, utsliten och utsatt för många hårda törnar genom åren. Gruppens två spår från den är precis så bra (eller intressanta) som jag skrev i nummer ett.
Under sommaren -79 anlände gruppens tredje, och som det senare skulle visa sig, sista singel, ”36 Patroner”. Det var nog den som fick bäst kritik, men jag tycker inte att den är lika stark som ”Silvias Unge”.
I slutet av -79 upplöstes gruppen. Anledningen var väl främst att man hade tröttnat på den musik som man spelade och att medlemmarna ville söka nya vägar.
Sticky Bomb började spela trummor med Torsson och medverkade dessutom på var och varannan inspelning från Klippan. Han började alltså att uppträda med Wilmer X som maracasspelare och övertog trumpinnarna från Jalle Olsson vid årsskiftet 1982-83.
Mats Pettersson hamnade i bandet Chuck De Luxe & The Motorheroes. Han var senare även med i konstellationer som Asalångastockar och Dolkenihåsan. Han blev emellertid kanske mer känd som producent.
Asalångastockar (hur kommer man på ett sån’t namn?) var mest Torssongitarristen Christer Lundahls grupp och bestod, förutom Mats P, av Hans Dalén och Thomas Holst. De hann bara lämna ett bidrag och det var till samlings-LPn En Flugskit I Kosmos -83. Nu är inte ”Jag Samlar Mina Tankar” något av plattans mest utstickande spår. Snarare är det väl istället så att låten säkert spädde på eventuella fördomar om landsortsmusiken.
Gruppen gjorde dock comeback vid ett par tillfällen, då med andra medlemmar. De spelade till och med in några låtar, bland annat en med titeln ”Vem Var Den Flickan?”… Den skulle jag vilja höra.
Dolkenihåsan är betydligt mer intressanta. Deras bidrag till den svenska (eller skånska) rockhistorien, mini-LPn Resor Utan Mål från -86 är bitvis en riktigt charmerande skapelse. I spår som ”Allt Vad Du Vill” träffar refrängen mitt i prick. Även titelspåret sticker fram hakan med sin ”Mystery Train”-stämning. Gruppen har förmodligen lyssnat mycket på rockabilly och 50-tals-rock och sedan rört om det till en smakfull blandning. Dolkenihåsan var dessutom en förlängning av Kriminella Gitarrers upplaga utan Stry Terrarie.
Här är det kanske också lämpligt att pressa in en av de mindre kända, men ändå legendariska figurerna, Olle Bop. Detta namn dyker upp redan på samlingsplattan Svensk Pop med låten ”Doktor, Hjälp!”. Nu kan äntligen hemligheten om Olle Bops identitet avslöjas (fast den är kanske inte så okänd). Olle Bop heter egentligen Olle Drejare och är lillebror till Per Drejare (fotograf till de flesta Klippanbilderna). På omslaget till Svensk Pop ser vi förresten lillebror Bop som pojkspoling (1973).