»Ur radio i stereo, där strömmar hög musik… Det svänger hit, det svänger dit, det svänger aldrig som jag vill…«. De första textraderna i denna singelkrönika, målar upp en bild av Eddie Bengtsson liggandes svettklibbig om natten, febervarm av sömnlöshet, frustration och längtan efter den dag då det svänger åt hans håll med royaltyredovisningar och feta utbetalningar. PAGE »Svänger« [3] har fått blodad tand av radioskvalsframgångarna singlarna från förra skivan »Glad« genererade, och klämmer fram ännu en gladkäck slagdänga. Med en skillnad — låten håller inte, utan känns bara fånig. Glada, charmiga, banala, söta Page har förvandlats till tråkiga, stela, trendriktiga Page, som kör vidare med ett på pappret vinnande koncept. Det mesta som tilltalat är bortblåst, och det enda som överraskar och eggar är den distade Kent-gitarren som ger en kul kontrast till den annars popiga ljudbilden. Snål-Page med 9-låtars fullängdare och 2-låtars singlar snålar vidare med endast ett extraspår — ännu en svensköversatt cover. ABBA-doftande »Vad har du gjort« är inte alls bra, bara pinsam.

Före detta bolagskamraterna DAILY PLANET »Radioactive Love« [4] vill också vara med och tävla om Trackslyssnarna. Vore det inte för massmedias ständiga ignorans av synthgenren, skulle Daily Planet om de fick chansen charma tusentals unga flickhjärtan med sin honungssöta, tillrättalagda och nästan totalt intetsägande Vince Clarke-synthpop. Skvalspåret med stort S har plockats från »The Tide«, vilket ger en lite fel bild av Daily Planet som uppenbarligen har talang — synd bara att man formas av profithunger, istället för att göra något vettigt av den. De flesta poäng plockar man istället ihop med sista extraspåret »Imagination«, från fullängdaren, som visar upp en stark och växande duo med en undertryckt potential.

Tyska synthpopskungarna DE/VISION »Sweet Life« [8] visar istället var skåpet skall stå, med en ny makalös dunderhit i stil med »Try To Forget« och »Dinner Without Grace«; kompetent och skickligt genomförd Depeche Mode-pop med en väl sammansvetsad ljudbild. Har du missat detta band bör du ta igen detta genast — men köp hellre nya fullängdaren än denna maxi som endast innehåller 3 remixer som inte är speciellt urflippade, samt ett halvintressant extraspår.

Skaffar man någonting med STATEMACHINE »Happy Endings« [7] vet man att man får kvalitet, oftast låtmässigt men speciellt ljudbilds- och produktionsmässigt, och så även på detta nya singelsläpp. Den hyperelektroniska moderna synthpopiga ljudbild Statemachine brukar bjuda på är utbytt mot ett sound som ligger närmare mer traditionella instrument, och i »Happy Endings II — The Sequel« snuddar man nästan vid »riktig« bas, gitarr och trummor. Denna nya skapelse avsöndrar välbehagsrysningar i hela kroppen, och gör mig besviken, omvartannat. Den härligt ösiga refrängen är snudd på perfekt, men på andra ställen har man plockat bort det som gjorde låten så djävulskt bra från början. Tänk om man själv fick slå sig ned bakom mixerbordet och ratta fram version nummer tre, innehållandes ett urval av det bästa från ettan och tvåan — vilken klockren tiopoängare detta skulle kunna bli. Remixer brukar sällan vara bättre än originalen, men »Comprehensive« som fått en mer modern touch är faktiskt strået vassare än albumversionen. Det är kul att Statemachine alltid bjuder på rätt många spår på sina utgåvor, och båda resterande »Relaxation Oscillator«, »Sappy Endings« samt CD-bonusen som dyker upp efter ett par minuter, är helt okej.

Danska LUDO X »Orange juice« [5] släpper singel nummer tre från sitt debutalbum. Även om detta knappast är ett av de mer intressanta spåren på den skivan, känns Ludo X New Romantic-vibrerande indiepop i vanlig ordning fräsch och välbehövlig. Skickligt framställd partymusik med humor och självdistans. Tillsammans med Statemachine skiljer sig »Orange juice«-maxin på en punkt från de singlar den omges av i den här krönikan, och från 75% av alla singlar och maxis som släpps överhuvudtaget för den delen. De är rätt ensamma om att ha relativt intressanta bonusspår. Något som egentligen borde vara en självklarhet — varför är det mer legitimt att slänga in en massa halvtaskiga låtar eller enbart remixer på en maxi, än på en fullängdare? Ludo X vet iallafall bättre. Både »Bravo Charlie«, som byggs på ångestladdade Yvonne-gitarrer, och »The TV’s on« som doftar mycket Madness, är riktigt bra.

Tidernas värsta stolpskott, sist och minst i denna krönika är SYMPLETIC »At Long Last« [1]. Detta missfoster bör hållas på mils avstånd frän insnöade individer med »tryck på en knapp så får du en låt«-inställning till all elektronisk musik. Annars blir det vatten på kvarnen. Men, är det sånt här som denna förkastliga åsikt byggts upp av, är jag nästan beredd att hålla med. »At long last« består av en enda traditionell ambient technotakt, som Sympletic förmodligen var mycket nöjda med. Denna takt går nämligen om och om och om och om igen igenom hela låten, utan någon som helst variation sånär som på att lite percussionljud här och var. Det blir ju lite småtrist, när den takten faktiskt är helt värdelös. Det kanske inte direkt raketlyfter betyget att resterande tre spår också de är helt händelselösa. Jag föreslår att straffet för det här blir avkapade händer — så att Sympletic inte kan missbruka sina instrument igen. Och fy skäms på er Warp Records, som släpper igenom sån här skit.