— Musiken går rakt in i hjärna och hjärta utan att passera några intellektuella filter som när man läser, eller inbyggda tabun som när man ser på konst. Mina känslor översätter jag till elektroniska spänningar och pulser som får luften att svänga kring dig, och det är mitt syfte. Men jag aktar mig för att bli för pretentiös och allvarlig, för då tar man vikten från musiken och lägger den över på sig själv i något som ser ut som ett desperat försök att få uppmärksamhet. Jag säger som Kraftwerks Ralf Hütter: »Köper man en bil, behöver man inte veta något om dem som byggt den för att kunna njuta av att köra den.«

VISA ORD FRÅN Nyköpingsartisten Nils JC Edvardson. Enligt honom själv har han formats till den han är idag på grund av att han växt upp i skuggan av en massindustri (SSAB) i hamnstaden Oxelösund. Förutom musik gör han även konst, och som en naturlig utveckling av sitt elektronikintresse och som maskinromantiker ska han snart också börja bygga sina egna analoga modulara syntar.
— Jag gillar de äldre syntarna för sin mångfald och uttrycksfullhet. De är tillverkade av musiker och uppfinnare. Dagens svarta likkistor till syntar är tillverkade enbart i kommersiell regi; det är en katastrof… och därför ska jag göra mina egna syntar i framtiden.

SIN MUSIK BESKRIVER han som en slags konservmusik; man öppnar förpackningen och konsumerar innehållet. En kompis som fick lyssna till stycket »Den Vackra Fabriken«, tyckte sig se maskar och margarin framför sig, men var överförtjust ändå.
— Min musik skiljer sig, kan man tycka, från »ambient« som ju är avsedd att vara någon slags örontapet, men många kallar den ambient ändå för att den i många fall är utformad så. Egentligen har den ingen benämning. Den är melodiös och vacker, och ibland väldigt abstrakt. Rent ljudmässigt låter den biologisk-industriell-akustisk.

NILS ARBETAR MYCKET MED ljudsyntes, men minst lika mycket med akustiska ljud. Han brukar ofta gå omkring i olika miljöer med sin portabla DAT-spelare, för att sedan förvränga och analysera de uppsnappade ljuden i studion, Solaris.
— Det är intressant det här med ljud. Bortsett från lukt, smak och känsel består femtio procent av din miljöuppfattning av hörsel, den andra halvan syn förstås. Men talar du med någon, till exempel i en gymnastiksal, är det pratet du hör och inte det konstanta ljudet av ventilationen eller blinket från ett lysrör som sjunger på sista versen. Om du lyssnar på en inspelning från en vanlig miljö, låter det helt annorlunda än när du var där.

ISTÄLLET FÖR SAMPLER använder sig Nils av tre analoga rullbandspelare. Ljuden från DATen överförs till bandspelarna, som han sedan sänker hastigheten på. Då blir det som om han skulle se ljuden i mikroskop; han hittar ännu fler tydliga ljud som han sedan kan tämja och använda i sin musik.
Produktionsmässigt har han hunnit att ge ut ett antal demos, bland annat »Höghusromanser«, »Fosterdrömmar« och »Livet i Robotrike«. Dessa har av någon anledning endast spridits bland de närmaste vännerna. En gång skickade han dock en kassett till Cold Meat Industry, som inte tyckte musiken var dålig, men de saknade en mer ondsint ton.
— Jag är trött på detta årtiondes kärlek för ångest och depressivitet, så därför kommer mina lyssnare fortfarande ha framtidstro när de lyssnat på mina verk.

SKAPANDET HAR OCKSÅ lett till medverkan i konstutställningar och filmer, och för tillfället arbetar han med utställningen »Liv i Industristaten«, där han ska ge en bild av en industristat med hjälp av konst, installationer, musik, ljud och interaktiva synthesizers. I somras fick han även erbjudande om att spela på ett rave, men var tvungen att tacka nej. Sedan dess har han experimenterat med pulsomatisk musik och ambient à la Warp, och det är inte helt omöjligt att det så småningom resulterar i ett skivkontrakt. Han tänker dock inte skicka några fler demos till skivbolag, utan gå den långa vägen; genom folket.