Nu kommer en stor fet jävla intervju med Uppsalabandet Mother Superior och dom är på gång med en ny platta. Jag tror den kommer bli lika bra som den förra. Nu ska jag sluta jiddra för att ni ska orka igenom denna super intervju. Rock on babies!
Dra en story om hur ni bildades, medlemmar, band ni lirat med tidigare etc?
Mother Superior är: David Berlin, sång; Sölvi Blöndal, gitarr; Per Ellverson, gitarr; Fredrik Cronsten, bas och Anders Stub, trummor. Vi bildades sommaren 1993 då vår tidigare bassist och trummis byttes ut. David och Sölvi har spelat tillsammans sedan 1986 och Per kom med 1988. Då hette vi The Appelkarters, vilka senare blev Thy Steamroller hösten 90. Men Mother Superior var något helt nytt. När vi åkte till London hösten 93 för att spela och leva hade vi redan kommit varandra nära under sommaren då vi hade umgåtts och repat i ett stort hus, där vi verkade. Fem dagar i veckan repade vi och resten av tiden stärkte vi var gemensamma utstrålning med djupgående samvaro i den stora trädgården. Fredrik hade David träffat i Småland där de båda verkade konstnärligt under en tid. Anders kom från ett annat band i Uppsala som hette Six Pack Sonics. Ingen av oss har någonsin spelat med något annat band förutom Anders som har arbetat som trummis i ett otal band. Vi har alltid i princip, bara spelat med varandra.
Hur känns det så här efter Grammisgalan och vad tycker ni om den i största allmänhet?
Det känns jättebra. Grammisgalan är ett enda stort slicka sig själv i röven av branschen. Det är dock ett jävligt roligt sådant och man känner sig trots allt glad och uppskattad över att få vara där som nominerad. Det betyder att man får en ännu bättre möjlighet att nä ut med sin musik till fler människor och sprida budskapet. Man får mycket skumpa och öl gratis. Det är mycket god mat och svindyrt om det inte vore gratis. Det är inte så svårt att planka in heller men inte så svårt att bli utslängd heller. Som en vanlig fylla.
Har ni mycket spelningar, några på gång, utlandet och hur har responsen varit?
Vi har inte alls så mycket spelningar som vi skulle vilja ha. Det har varit några i månaden sådär. The Mothership Has Landed släpps i Tyskland den första april av Rebel Records/SPV. Om den säljer bra så släpps den på vinyl, vilket vi självklart önskar, eftersom vinyl mycket bättre bär fram musikens sublimitet och komplexitet. Bättre ljud helt enkelt och mycket snyggare skivomslag. De har köpt licensen för hela Europa och de kommer att släppa den allt eftersom, beroende på hur den säljer. I England har vi fått ett mycket bra mottagande på klubbar och radiostationer under ”promotion”. Nio av tio fick vi i tidningen Hard Rock Magazine. När vi har konsert blir vi alltid väl emottagna och vi är alltid mån om att göra vårt bästa. All respons har varit bra. Vi spelar i Danmark 3, 4, och 5 april. I Sverige lite här och där, (Uppsala, Lund, Östersund, Borås, Stockholm, Göteborg, Malmö), det mesta verkar ganska oklart. Det är ju alltid svårt med ekonomin för båda parter. Sen är det snart sommar och om den vet vi inte så mycket ännu, annat än att ett par festivaler har hört av sig till vårt bokningsbolag, Kontur. Det är alltid en massa snack och blaj.
Ni har fått till ett jävligt schyst sound på The Mothership Has Landed, hur länge var ni i studion och vad tycker ni om att spela in i studio?
Tack så mycket. Vi spelade in grunder och pålägg i tio dagar i januari och mixade + lite pålägg i ytterligare tio dagar i mars/april. Att jobba i studio är otroligt givande när det går bra men ibland kör man fast och det blir som en ond spiral. Då är det viktigt att vila och hämta andlig kraft. Vi försöker ordna en så gynnsam miljö som möjligt för vår verksamhet i studion. Den bestar av många olika detaljer som känns viktiga för oss. Att det alltid ska finna många olika och vackra instrument är t.ex. en sak som kan stärka de positiva vibrationerna. Olika sorters vätskor är också viktiga, allt ifrån månvatten till alkohol. När man har byggt upp en schyst stämning och kommit in i den är det värsta som kan hända att en oförstående individ kommer in och sätter allt i gungning. En negativ obalans kan uppstå men all obalans i sig är inte negativ. En av de trevligaste och mest magiska stunderna var då Devamito som spelar tampura la på den i Velocity City. Hon spred såna otroliga vibbar att vi inte riktigt visste vad vi skulle göra av oss själva. Ett annat var när vi under mixningen lade klavirnett i Keep on movin’, sent under mixningen när alla var trötta och utarbetade. Men den stunden stärkte var energi. Det största problemet var att hitta gitarrljud. De later ju inte likadant inspelade på band, som när man står framför förstärkaren. Det sysselsatte oss länge och vi fick egentligen aldrig någon ro att lära känna de ljud vi skapade och mötte under de första dagarna.
Om man drar på ordentlig volym på er platta tycker jag mig höra en massa skumma ljud i bakgrunden, hur har ni mixat det? Eller har jag hallucinationer?
Det är alldeles korrekt att du har hallucinationer eller snarare hör ”ljudvillor”, beroende på den ljudbild vi har lagt in i skivan. Den är skapad för att man lättare ska öppna de kanaler i hjärnan, bestående av dentriter och synapser, vilka binder ihop hjärnceller och olika hjärncentra med varandra. Tyvärr är vi i vara sinnesupplevelser ofta begränsade för att uppnå total förnimmelse och en djupare holistisk känslomedvetenhet. Människokroppens fysiska konstruktion är en av orsakerna till detta men om man så vill, finns det möjlighet att upphäva dess begränsningar. Människan är en mångfaldig varelse och den mångfaldiga mikrokos-men förhåller sig till makrokosmen liksom regndroppen till molnet, från vilket den kommit och till vilket den skall vända åter. överallt på skivan, där vi velat åtsyfta det, ligger det små ljud som är till för att knyta samman människans andes komplexitet, och göra den hel för att i det ögonblicket uppnå en förståelse som kan leda människan vidare. Men det är upp till var och en att, utan tvang, lata sig ledas vidare. De instrument vi använder är vanliga, även om vi använder dem frigjorda från sina instrumentala, fysiska kroppar, i syfte att skapa dessa ”skumma ljud” som du hör. Det mest exotiska instrumentet vi använder är en indisk tampura. Vi har vid mixningen avvägt för att inte lata dessa ljud vara allt för framträdande. The Magnetic Twins symboliserar och är förenandet av ande och teknik som förstås bada behövs. Det tekniska tillvägagångssättet vid mixningen är dock ointressant jämfört med den ande som man lägger ner i den. Låt det bara flöda och var inte rädd att låta dig föras bort.
The Mothership Has Landed, syftar ni på något speciellt eller är det en ren UFO-pryl?
Vi syftar på att det finns en kraft som spänner överallt som våra sinnen är kapabla att hantera och den kraften har sina trupper överallt. Moderskeppet är den mentala bas utifrån vilken kraften strålar. Den mentala basen är mera en livsgärning och en stämning av vilken alla som blir en del av får uppleva det oändliga och få en svag insikt i denna krafts omfattning och dess styrka. Det är alltså inget fysiskt moderskepp som har landat även om det skulle kunna vara så. Det finns nämligen varelser ute i universum, säkert bortom vår förmåga att förstå hur långt bort i vår begreppsvärld, som lever i ett paradis. Det har inget att göra med hur vi vill ha det, alla skapar sin egen lycka och ingen kan trycka på någon annan kraften med tvång, för det fungerar helt enkelt inte. Man måste komma till insikt själv. Om dessa varelser kom till jorden, då skulle de dela med sig av sin insikt. De skulle inte tala om vad de tycker att jordens människor skall göra, eller bete sig. Antagligen skulle de bara stråla och likt vi drabbas av sjukdomar genom radioaktiv strålning, så skulle vi drabbas av oändlig lycka och glädje genom rymdvarelsernas mentala strålning. Vi skulle bli så mentalt positiva att en överhängande risk för att dum naivitet skulle ta över våra realistiska drömmar förelåg. Men moderskeppet är redan här. Våran skiva och vår musik förmedlar allt detta. Moderskeppet har landat i er hjärna och i ert hjärta. Snart tar det dig härifrån. Varelser i andra dimensioner, bortom det som styr våra liv här, är redo att ta upp oss alla i gemenskapen.
Ni ska in i studion och spela in en ny platta, hur kommer den att skilja sig från Mothership… och har ni några nya kanonrökare som tex C’mon?
Just nu väljer vi mellan två vägar. Den ena består av att göra plattan tyngre och hårdare (då menar vi seriöst, jävligt, avgrundsdjup, fet, jävla blyskalleholk-tyngd) och den andra av att göra plattan mer flummig(vilket innebär att det kommer att gå åt enorma kvantiteter vätskor med intelligent liv). Det troliga är väl dock att vi väljer att kombinera dessa två ytterligheter till en ännu bättre helhet än dess två delar var för sig. Det viktiga är att det är en tanke bakom hela plattan så att den består av en helhet och inte låter som en samlingsskiva. Den förra skivan gjorde vi, väldigt ovana att arbeta i studion och i princip helt orepade. De tre närmaste månaderna innan vi spelade in den hade vi bara repat två gånger och låtmaterialet hann vi inte bearbeta så som vi i efterhand kan säga att vi skulle velat ha gjort. Nästa skiva kommer att vara mera planerad så antagligen också bögigare, men så jävla mycket bättre. Den kommer att ta längre tid att skapa. Låtarna på den kommer att vara bättre och mer genomtänkta, vilket vi hoppas inte ska förta något av den kraft som finns i själva skapelsestunden. Det är cirka tio låtar klara, tio halvklara och tio som bara är embryon. Vi vet inte vad som kommer att vara kvar av detta när vi går in i studion, eller hur vår väg dit kommer att se ut. Våra vägar äro outgrundliga likt humlans flykt, om vilken mani alla fall kan säga att den söker sig till blomman, och så gör även vi. Den blommans pollen skall vi sedan ta med oss till studion och befrukta våran inspelning med. Det finns många nya kanonrökare som kommer att leva sina egna liv när vi släpper dem.
Sex, drugs & rock’n’roll är det viktigt för att kunna göra bra rock’n’roll?
Här skulle vi vilja vända på frågan och säga att snarare än det motsatta så är rock’n’roll jävligt viktigt för att kunna göra bra sex, drugs & rock’n’roll. Rock’n’roll är så mycket större än sex, drugs & rock’n’roll. Rock’n’rollen innefattar alla de krafter som styr de positiva vibbarna på jorden och får folk att leva, leva ut, vända på sina förnimmelser och uppleva dem ur ett perspektiv som är få förunnat, men alla förtjänat. Sex, drugs & rock’n’roll är ingen förutsättning för rock’n’roll, men rock’n’roll är en förutsättning för sex, drugs & rock’n’roll.
Vilket band gillar ni mest, Stooges eller MC 5?
Vi gillar MC 5 bäst av dem två. MC 5 hade snyggare kläder och agerade snyggare på scenen. De var tajtare och hade mera koll på vad de gjorde än vad Stooges verkar ha haft. Stooges lutade sig mycket mot Iggys utomordentligt magnifika och positiva karisma vilket gjorde att det t.ex. inte lämnades tillräckligt utrymme i musiken för en så gudomligt bra gitarrist som Ron Ashton. Att han blev förvisad till att spela bas är för oss alltid en gåta då vi hör vad han skapade på Stooges två första plattor. Det är bara att beklaga men Rob, Wayne, Fred, Michael och Dennis tycker vi lyckas bäst i beröra våra sinnen och få oss att föra deras budskap vidare. Starship är en låt som säger allt och av Stooges alster är det nog bara L.A. Blues som kommer i närheten av samma klass.
Ni medverkar på More distorted sounds… bara de senaste två åren har det dykt upp massor av bra svenska band, vad tror ni det beror på?
Vi tror att det beror på någon slags kemisk reaktion. Denna musik har ju alltid funnits och det har alltid funnits folk i familjen. Soldaterna har rest runt och allt har sin tid. Vi tror att tiden är mogen för den svenska musikscenen att kommunicera med de perifiera anhängare som har mönstrat in på åtskilda mentala nivåer. Att det har kommit så mycket bra band de senaste två aren är ett tecken på att kraften är stark och dessutom koncentrerad. Koncentrerad i den mening att även de mest sinnesslöa hjärnor har, genom lång påverkan, blivit kapabla att bli en del av det eviga. Det betyder att det finns pengar att tjäna på vår musikscen. Man får ej glömma att det som man ser i media sällan är det som händer i verkligheten. De bra banden har legat på sina kompanier och längtat efter både stridens hetta och fred i slag som ständigt pågår. Lika mycket som verkligheten skapar media, skapar media verkligheten. Alla vi måste ta vara på reflexiteten och använda det positivt. Det är lättare att nå ut till fler och den som ser sanningen har knappast något annat val än att tro på vad han ser.
Detta skulle aldrig ha hänt om inte sådana som vi och varit ute på slagfältet och mött våra öden. En del av oss har dött i kampen. Det finns människor som inte orkar gå den långa men ack så lätta vägen till interstellar medvetenhet. De är desertörer som väljer att ägna sina liv åt en trygg tillvaro, utan att nära sin drömmar och visioner. Man faller in i ledet och följer minsta motståndets lag. Det är inget fel på den som ger upp, vi får inte se ner på någon, men vi som håller inne med sanningen måste dela med oss och visa vägen. Det är det som händer just nu och det är därför som det dykt upp massor av bra svenska band de senaste två åren.
Jag såg er i TV eller rättare sagt i Bullen, har ni samma röj på scenen live?
Vi har jävligt mycket bättre röj i era sinnen när ni ser oss live. Bullen var playback och poserande. Live är det kärleken som härskar och den är större än allt. Med det menas inte att vi som artister är flummiga skit-hippies som står och runkar kärlek, utan att vi är måna om att publiken skall ta med sig någonting hem som har berört dem på ett sätt som stärker dem i deras egen livsgärning. Vi är dock inte perfektionister vid alla tillfällen, och stilen på spelningarna pendlar mellan ett jävla fylleös och magiska resor. Men en sak är säker, vi röjer upp i skitmusikträsket och samtidigt i våra hjärnor. Begränsningen ligger bara hos en själv.
Om ni hade en tidsmaskin vilket år hade ni då valt att åka tillbaks till, 69 eller 77?
Vi hade valt 69 av den enkla anledningen att då får vi även uppleva 77. Men vi är egentligen missnöjda med ert val av årtal då 66 är det gyllene året innan alla hippiesar tog över och Beatles gav ut sin enorma skitskiva Sgt Peppers… -66 kom all jävla magnifik musik som lade grunden till det som var bra av det som kom senare. Swamp Rats visade vägen.
Om ni fick välja vilken planet ni ville utom jorden, vilken hade ni då valt att spela på?
Vi hade valt Merkurius. Den ligger nära solen och när man står på ytan kommer solen att se så enormt mycket större ut. Temperaturen på Merkurius är mycket hög på den sidan som är vänd mot solen. Där skulle vi stå och låta våra hjärnor börja koka i sitt eget spad. Under konserten och vår samvaro med musiken som ledband skulle vi se svarta fläckar som förvred vår uppfattning av omgivningen och till slut skulle det komma en enorm strålning av solenergi och förvandla oss till ånga. Likt väsen skulle vi bli en större del av universum än vad vi är nu och när solen har slukat oss rider vi på hennes strålar tillbaka till jorden och under ett dygn har vi deltagit i ett samlag med hela hennes yta, och alla människor som har tagit del i akten. Våra kärleksfulla sinnen har satt sig i all andras sinnen och där skall de som ett frö, tillsammans med det sannas kamp för ett övertagande av den mentala världen, växa och bli en del av sinnenas fauna och naturens mångfald. En djungel av växter och djur som härskar inuti allt och alla, eftersom alla var för sig är allt och allt är en var, kommer att stärka vår planets invånare inför mötet med det som vi inte kan föreställa oss, men styr vårt öde . Vårt öde är att vilja, och viljan slav under ödet. Förevig med solen, vår stjärna, vår moder och fader, är den konsert som för alltid skall ändra insikten i sanningen. Att spela för solen samtidigt som man blir en konkretare del av henne, måste var mycket ultimat och lycklig sak att göra. Därefter kan vi bara ana hur det kommer att se ut, likt att slukas av ett svart hål. Vi tycker det verkar fantastiskt att se solen täcka hela ens synfält och det enda vi vet är att det skulle gå att vara på Merkurius. Om det finns något annat, ännu närmare solen, kanske i en annan dimension, hoppas vi att vi får en möjlighet att spela där, men det är klart att det är kanske inte någon planet i sådana fall.
Hur kom ni i kontakt med Velodrome Records?
Sölvi satt på tåget till Norrköping dagen efter Zeppelingalan 95 och träffade där Olof, en gammal vän som han inte sett på många år. Han hörde på Sölvis berättelse om Mother Superior, om alla demokassetter de skickat till alla, och bad att få ett exemplar av deras demo tillsänd sig. Olof hänvisade sedan Mother Superior till Velodrome Records,(med vilka han hade haft kontakt med via sitt bolag Skrikhult Productions), därför att han anade att deras öde var att mötas. Där efter fick Velodrome ett samtal från oss som ledde till att L-P Anderson mottog ett exemplar av demokassetten Mother Superior framställt. Då hade vi redan skickat ut c:a 100 stycken till olika bolag o. dyl. L-P såg kraften och kärleken. Budskapet fanns redan inom honom. Han var vår andre upptäckare, efter oss själva. Han blev exalterad. Mother Superior reste till Göteborg i november för att träffa Velodrome och festa med dem. Alla inblandade fanns sig så tillrätta med varandra och hänförda av varandras gemensamma sinnen att vi beslöt att inneslutas i varandra. Mother Superior spelade i Göteborg på nyårsafton 95 och en vecka senare påbörjades inspelningen av skivan ”The Mothership Has Landed”. Vilka outgrundliga krafter förutom våra egna, som styrt vår väg, känner vi dock inte till. Endast det hårda arbetet och glädjen med att skapa musik, spela in den, sprida den och veta vad man gör, har varit det fyrtorn, vars ljus som L-P har sett ute om natten, på det stora mäktiga havet med sina horisontdöljande vågor.
Ni verkar vilja ha revolution på gatorna med tanke på textraden Way out in the streets, there are people… waiting?
Free fucking in the streets är ju en mycket bra, gammal paroll för många revolutionärer. Vi vill väcka den slumrande kärlek som finns inom många människor. Alla människor har kärlek, vissa känner bara inte till det. För ut kampen över hela världen där kraft finnes. Förgör allt det onda ni ser omkring er. Isolera er från det som inte finns och utöva mera samlag för att öka på den armé av kärlekssoldater som med våld skall trycka ner förtryckarna i kärleken tills de kvävs av den och kommer upp till ytan som den nya tidens, framtidens, människor. Döda asen, förgör satan och gud, förena dem som vilja leva i förening och utelämna dem som vilja leva i isolering. Alla är vi bröder och systrar men utan vare sig behov av eller tvång att alla mötas. Det räcker att känna till att vi finns. Revolutionen är viktig för att få med sig så många som möjligt i upprorets och frigörelsens glädje. Den enda kraften är den fria viljan. Den lider av törst i dagens läge. De väntar på hjälp. Ni och vi är de som kan hjälpa dem. De väntar och ju mer man vattnar dem desto mera växer de. Er tidning och vår musik är två utmärkta exempel på vapen som sätts i händerna på folk och stillar eller avslutar deras väntan.
Istället för att jag ställer den trista frågan ”Vad gör ni då ni inte lirar” så kan ni väl berätta en sinnessjuk historia och eventuella tillägg?
Vi berättar gärna en historia, dock ej sinnessjuk, det känns som att det räcker med vad som redan sagts och tackar samtidigt för att ni intervjuat osv. önskar Dicken, alla er på på NoRuleZine och läsarna av denna intervju all lycka och framgång. Denna historia kommer från de keltiska druiderna. Den är från en bok från 1932 så språket kan kännas lite gammalt. Ljus och mörker.
Utmed stranden av evighetens hav sträcker sig Drömmarnas höjder – blåa berg som reser sig över stålgrått vatten. I väster höll solen just på att sjunka som ett mirakel av skönhet sett genom den kristallklara luften. På bergets högsta topp reste sig två gestalter, två personer som stod ansikte mot ansikte. Den ene var en högrest, mörk man och den andre var en yngling. Mannen skrattade med ett kallt och hånfullt uttryck som inte var behagligt att höra. Ynglingen, som hade tårar i ögonen, syntes diskutera med mannen och enträget bedja honom om något.
”Hör på mig, Balor, jag har aldrig förr bett dig om någonting”, tiggde han. ”Jag ber dig blott om det här lilla barnet, vilket säkert inte betyder någonting för dig, och jag vill i dess ställe ge dig vad som helst, vad du än begär.”.
”Det går inte för sig, min gosse. Vad jag tar, det behåller jag. Om du inte kan ta vara på dina älsklingar, får du stå ditt kast”, svarade mannen. ”Ännu har väl aldrig, varken en människa, druid eller gud, återfått någon jag har lagt beslag på. Min käre gosse, du är en större dumbom än jag någonsin trott dig vara. Solen går nu ner, och när dess sista strålar försvinner återvänder jag till Det Stora Fältet (dödens land) med min lilla samling av varjehanda människobarn. Den härliga skymningen håller nu på att inträda så var sa god och stå inte emellan mig och detta underbara skådespel. Vad det är komiskt när en liten gud är förargad- du kan inte tro vad du ser löjlig ut! Men gå nu din väg och försök att behålla din värdighet.”
Och Balor Beman slängde vårdslöst en lädersäck ur den ena handen i den andra varvid en sakta kvidan hördes. En häftig rodnad steg upp i ynglingens ansikte, och hans ögon formligen blixtrade av vrede.
”Då får jag väl med våld frånrycka dig ditt byte!” Och Angus Oge störtade på Balor och försökte få tag i den hopdragna lädersäcken, men i nästa ögonblick låg han framstupa på marken – han hade fallit rätt igenom sin motståndare, som halvt genomskinlig, men dock hörbar, kom Drömmarnas höjder att genljuda av hans grymma munterhet.
”Haha”, skrattade den äldre guden. ”Farväl tills vi möts igen.”
Ett ögonblick därefter försvann den nedgående solen bortom horisonten. Angus Oge kravlade sig upp och stod nu ensam på toppen av Drömmarnas höjder. Uppåt, alltjämt uppåt svävade Angus Oge, den Evigt Unge, på regnbågsskimrande vingar, upp till Guds vakttorn, Lug Illdanas tron, evighetens konung. Till slut nådde han alltings medelpunkt. Där, i själva hjärtat av livet, stod han nu ensam och bestört tills, på sitt altare av kristall syntes Lug Illdana, iklädd en mantel av azur och lila över en dräkt, som var vitare än ljuset, och med en krans av vita rosor på sitt huvud.
Guden smålog mot Angus och sade: ”Vad önskar du, mitt barn? Säg mig nu vad som bekymrar dig?”
”Allsmäktige Herre”, svarade Angus, ”det är över världens sätt och vägar jag beklagar mig. Två av de som vördar och tillbedjer mig hade ett barn, en liten vacker gosse. Jag kunde förutse att de inte skulle få flera barn, detta skulle bli deras enda glädje, sund och frisk, glad och älsklig. Igår hände det emellertid att en drucken soldat slog till en häst, så att den slet sig lös och rusade iväg just till det ställe där lille Usheen hade sin lekplats. Barnet krossades under hästens hovar – jag kom försent för att rädda det. Jag försökte att med våld ta barnet från Balor, men han förvandlade sig till en skugga. Jag erbjöd mig allt möjligt för att få igen barnet man han bara skrattade åt mig. Allsmäktige, du som är rättfärdigheten själv, är detta rättvist? Skall en blomma som detta barn få dö i förtid? O, du tidsåldrarnas herre, skipa nu rättvisa. Jag anklagar Balor för att vara fiende till dig. Men ändå använder du honom till att gå dina ärenden, han är din budbärare och ditt verktyg. Du vet inte vilken förrädare han är. Gör nu det som är rätt, du som är rättvisan själv.”
Någonting av sorgsen och bekymrad kärlek och medkänsla hade lagt sig över den Högstes ansiktsdrag.
”Mitt kära barn”, sade han, ”du tror alltså inte att jag gör det som är rätt? Världen är i ditt tycke mycket dåligt styrd och du vill råda mig att styra den bättre?”
”Nej, käre Mästare,” svarade Angus, ”men du kan inte veta hurdan Balor är eller vad han gör?”
Lug gjorde ett tecken med sin hand, och den mörke guden stod där plötsligt som ur tomma intet med böjt huvud och knäppta händer.
”Tala om för Angus vem du är”, sade Lug Illdana.
”O, Ljus (Lug), jag är din skugga”, svarade Balor Beman.
”Kanske jag ändå förstår min sak bättre än du tror, Angus, min son”, sade Illdana till den Evigt Unge. ”Jag ber dig att i morgon följa med Balor på hans dagliga rond, så att du får se allt vad han har att uträtta, och inte blott en enstaka sak som väcker din vrede. I morgon kväll skall ni båda stå här igen och då skall jag försöka få dig att se tingen så som jag ser dem.”
Angus och Balor träffades åter på Drömmarnas höjder men nu var det soluppgång. Om kvällen fann de sig åter försatta till kristalltronen. ”Nå, mitt barn”, sade Illdana till Angus, ”du har varit med Balor idag och är du mera tillfredsställd med hans handlingar?”
Med blossande kinder och blixtrande ögon svarade den Evigt Unge: ”Nej, o Konung, det är jag inte. Hör nu på vilken djävulshet som bedrivs i ditt namn och uttala sedan din dom. Den första gärning, som denne svarte demon utförde, var lika nedrig som grym. En stackars slavinna skulle från köket bära in sin matmors frukost och sätta den på bordet, då han där fick henne att snava och falla sa att al maten blev utspilld och förstörd. Därtill hade han den usla gemenheten att sparka till en stackars hund som ville plocka åt sig något av den utspillda födan. Så det var ingen, som hade nytta av hans usla elakhet. Men detta var inte det värsta. Sedan gick han vidare till en plats, där två unga män höll på att plöja en åker. Över dem vräkte han en mur, förstörde deras plog och skadade dem båda. Därefter strypte han en baby och satte eld på ett hus. Och så gjorde han något så förskräckligt, att det är alldeles ofattbart. En liten flicka, ett sådant vackert barn, lekte vid kanten av en damm, och henne stötte han med berått mod ner i vattnet så att hon drunknade.”
”Är det allt?” frågade Illdana.
”Om det är allt?” genmälde Angus, ”och mer än nog skulle jag tro. Fäll nu din straffdom och utse åt dig ett troget sändebud i stället för denne avskyvärde mördare. missdådare och förrädare!”
”Min son”, svarade Illdana, ”du lever så helt i det närvarande. Kom hit och låt mig röra vid dina ögon.”
Angus gick lydigt fram och guden lade sin hand över hans ögon. ”Du ser nu den första akten av morgonens drama”, sade Lug. ”Den föda, som förstördes genom mitt sändebud, hade blivit förgiftad av en fiende, och om slavinnans matmor hade ätit den, hade flickan blivit dömd till döden för mord. Hunden som blev bortsparkad var en gammal mans enda vän. Flickans matmor ska få veta, att hon genom tjänarinnans fall räddades från döden, och i stället för att straffa slavinnan skall hon skänka henne friheten. Förstår du detta?”
”Ja, herre, jag förstår.”
”De båda männen på åkern försökte just vid den tiden att hitta en guldkruka, som man visste att deras far hade varit i besittning av, medan han levde. De var rätt hyggliga pojkar, men lata. Krukan var gömd i muren, men om de inte blivit skadade, så att de inte kunde fortsätta sitt plöjningsarbete, skulle de aldrig ha gjort sig besvär med att riva ner den där muren. Men nu kommer de att undersöka den, finna krukan och kunna leva ett sorgfritt liv med sin gamla mor. Förstår du sammanhanget?”
”Ja, herre, jag förstår.”
”Den lilla varelsen i vaggan, vilken dog för Balors hand var angripen av en obotlig sjukdom och därtill blind. Du visste inte, att deras liv var ett lidande och med varje dag skulle ha blivit allt olyckligare; det var därifrån den blev befriad. Förstår du nu?”
”Ja, herre, jag förstår.”
”Angående huset som blev nedbränt, så hade en man dött där i en smittsam sjukdom – nu räddades en hel by från smitta. Och vad beträffande flickan som drunknade, så se tio år framåt. Vad ser du då?”
”Jag ser rövare , herre, och flickan fastbunden på en häst; hon skall bli skändad och pinad till döds av dessa våldsverkare.”
”Min son, hon är nu en gäst i min himmel. Hennes död var smärtfri. Hon är nu min evighetsblomma, oskadd och fläckfri. Kan du se den rövarens ansikte, på vilkens häst hon skulle ha blivit bunden?”
”Ja, herre, men o fasa, det skulle ha varit min lille gosse, som jag kämpade om med Balor. Skulle han ha växt upp till någonting sådant?”
”Ja, min son, en god och lycklig barndom är ingen borgen för framtiden. Ett vackert yttre är inte alltid uttrycket för en upphöjd ande. Men en klok trädgårdsmästare skördar sin frukter när de är mogna – han väntar inte tills de fördärvas. Betrakta nu den gossen och den flickan.”
Två strålande väsen, bekransade med rosor och liljor och hållande varandra i handen stod framför den Evigt Unge. ”Det är vida lyckligare att vara mina kära barn, säkra och trygga i mitt hem, än vad det skulle ha varit, om jag lämnat kvar dem i de mörka skuggornas värld. Tror du inte det, min son?”
”Jo, o du Visdomens och barmhärtighetens herre, det tror jag förvisso.”
”Jag ser det förflutna, jag känner framtiden, jag är det eviga nuet”, sade Illdana. ”Mitt sändebud fullbordar blott ödet, men jag är ödet. Försök att tro, min son Angus, att jag vet lika mycket som du gör. Försök att fatta, du som är en gud, att döden blott är skuggan av livet. Så förjagar ljuset skuggan och skuggan ljuset; natt följer på dag och dag på natt. Angus Oge och Balor Beman ha att var för sig fylla sin kallelse och troget tjäna och utföra viljan, som är både ljus och mörker.”
Tackar för en bra intervju med bra svar, alla foton är tagna av Jesper Hammarström och dom är tagna sommaren 96. Skriv till: Mother Superior c/o Velodrome Records, Kämpegatan 4, S-41104 Göteborg.
Lämna ett svar