ADVANCED ART
Clandestine

Undrens tid är inte förbi! När man tror att bra musik är lika med belgisk och tysk body, dyker Advanced Art upp från Finland av alla ställen! Deras ”Clandestine” är en kassett med en del brister i ljudkvalitet och inspelningsförfarande, men det gör mig bara ännu mer imponerad av att de bjuder på allt ifrån hårda bodyrökare till stillsamma ballader i en omväxlande blandning som aldrig upphör att förvåna. De två ”råaste” låtarna är ”From nothing to nothing” och ”No answers no solutions” som bägge har underbart snabba rytmer och bra texter. En fin detalj är att texterna sjungs istället för att vrålas och dessutom utan dist på ett mycket tilltalande sätt. Det är just denna distinkta mumintrollsengelska med sina yviga uttal som är så suverän när den hörs väsande i smått melankoliska låtar som ”Tear open these scars” och ”Black roses”. Trummorna som slamrar så fint på ”Black roses” är av allra högsta klass, liksom melodin i ”Life after death” som är så bedårande vacker att vem som helst ryser. Den enda anmärkning som kan göras på kassetten är ”This blue Moment”, i vilken de försökt att med viskningar och en ensam ton långsamt skapa en stämningsfull atmosfär, där det ena ljudet läggs på efter det andra. Detta är förstås näst intill omöjligt att göra med en enkel fyrakanalare, så därför lyckas de bara nästan. Istället blev den absoluta favoriten till slut ”Til I beg for mercy” tack vare sin ursköna basgång och en mer lyckad produktion. Det finns som sagt mycket bra på ”Clandestine” och den far därför inte missas av någon synthfantast det här är verkligen ”Avancerad konst” som ger mersmak.

Kontakta:
Advanced Art c/o PJ
Satakunnank. 26A
10, 33210 Tampere
Finland

Jan Sundström

BERLINER PLATZ
Corporal Punishment
(Legal Incubation Music Prod.)

På denna fjorton-låtars kassett finner man allt ifrån industri till pop, allt genomfört med samma experimentlusta och ofta också en hel del originalitet. Den inledande ”Declaration Of Independence” är en helt underbar industriell komposition, ända tills det hela flippar ut och blir till ett avsnitt av filmen ”2001 — En Rymdodyssé”. Innan dess kombineras ljud och oljud på ett verkligt intressant sätt och den skämtsamma tonen i titeln dränks i den stämningsfulla atmosfären. Helt annorlunda låter det i ”Und So Witer” och ”The Perpetual Wilderness” som innehåller betydligt mer rytmer, melodier och ovanligt lyckad, ren sång. ”The Inside Tour” låter som ett snabbt, muterat DAF, där sången blivit utbytt mot någon rock- eller punkgrupps. Betydligt mer stämningsfullt blir det i ”A Solemn Prayer”, med sitt lugna och suggestiva tempo. ”Alternative 29” är en låt som jag tror hade kunnat bli riktigt bra om man bara hade bytt ut trumljuden, experimenterat lite mer med sången och kryddat med lite fler småljud. Roligt är att de också har tagit med en live-version av låten, som spelades in under ett framträdande på Kolingsborg i Stockholm. Nämnvärd är också ”Wilhout Shame” som har en mycket intressant, melankolisk grund, men som även denna blir lite tunn i längden. ”Session Dies” och ”The King Is Dead” är båda roliga och ösiga låtar, där faktiskt allting passar ganska bra ihop; snabba och roliga synthslingor blandas med samplingar och humor. Tekniskt sett så ligger denna kassett över medel, men den kunde stundtals ha varit bättre produktionsmässigt. Berliner Platz håller just nu på med att skriva låtar för en singel, som det ska bli mycket intressant att lyssna på.

Sebastian Stebe

MENTAL DESTRUCTION
When Madness Strikes
(Metal Cross 1990)

Mental Destruction heter ett band bestående av te. svenska gossar vilka levererat en C-60 fylld med industri i bästa fattigmans-SPK-stil. Friskt unkna läckerbitar bjuds oss i form av sprak, knaster, 50Hz-brum, kvinnoskrik, plåtgnissel, databand, den obligatoriska diskantlösa, psykotiska ”sångrösten” och allt annat som hör garageindustrin till. Gossarna har väl inte jobbat lika hårt som Asmus Tietchens kanhända, men man ångar på i en härlig pannrumsanda och lyckas bättre än de flesta visa att sinnelaget är viktigare än priset på utrustningen. Man har uppenbarligen förstått att de stimulerande kvaliteterna sällan är polerade eller kvasiseriösa, varigenom alstret härmed tilldelas det något missvisande betyget ”sound”. Kassetten är kort och gott utmärkt att ladda freestylen med under tunnelbanefärden en kall höstmorgon.

Vilhelm Gustavsson

MOLOTOV RIBBENTROPP PAKT
Demo

Tra la la la la Hi Hi la la Va? Öh? Hmmm… Ja, detta var några av de tankar jag fick när jag lyssnade på detta bandet. Inte för att de är dåliga, nej det låter tvärtom riktigt bra. Ungefär som en blandning av Front 242 och Invincible Spirit, men också väldigt eget.
Tyvärr så finns här några missar som t.ex. ”Sex Appeal”, en nästan exakt kopia av ”Der Mussolini” med DAF, och ”MRP” som faktiskt också är rikligt dålig.
Det hade också blivit betydligt bättre om de hade ansträngt sig lite mer när det gäller texterna, som i många låtar är korta och intetsägande.
Låtar som är värda att nämna är ”Killing Machine” och ”Black Lonely” som nästan håller singelklass och om de skärper sig lite så kommer de nog att bli väldigt bra över huvud taget.

Magnus Nilsson

SHEWEIRD
Bombastic Sounds From The Unknown

Denna svenska trio låter som en blandning av en massa olika grupper, tex Invincible Spirit, The Klinik, Kraftwerk och Front 242, men deras sätt att blanda snabba och tunga basar med myspysiga skräckfilmsaktiga slingor far det hela att låta väldigt originellt och bra. Sången påminner lite om Twice A Man’s, men kunde ha varit bättre på sina ställen. En dundermiss de har gjort är en cover på Kraftwerk’s ”The Model” som är rikligt dålig. I övrigt låter det väldigt bra och ”Sheweird” kan säkert bli ännu bättre än så här.

Magnus Nilsson

TOLCHOCK 14
Vol. 3

Efter de mästerliga kassetterna ”The secret studio tour” och ”Two for the show” var mina förväntningar på deras tredje verk mycket stora. Kanske var de för stora, för även om ”Vol. 3” är bra och en värdig uppföljare så antyder den inte några större framsteg, utan är bara en upprepning av de gamla idéerna.
Det hela inleds med en dräpande parodi av ”The Look” (Roxette) som följs av en rad kraftfulla och dansanta låtar, varav ”Up & Down” och ”Bite” är bäst ”Hey Piggy Piggy” bör också nämnas för sin suggestiva tyngd och sin refräng. Enda överraskningen blev ”Fashion tribe”, i vilken det dräller av rockiga gitarrer. I övrigt är det mesta ganska förutsägbart.
Tyvärr tvingas jag konstatera att Tolchock inte längre är de små detaljernas bemästrar; utan gjorde det lätt för sig med uppenbara budskap och få udda detaljer i musiken. ”Vol 3” saknar föregångarnas unika karaktär och kan därför lätt drunkna i det hav av bra amatörband som väller fram i våg efter våg.

Jan Sundström

ARVID TUBA
Arvy

Det första som slår mig är det sluga omslaget; en streckgubbe med Arvids ansikte inkopierat på rosa papper. Musiken har förbättrats mycket de senaste åren från den ganska svårlyssnade, inåtvända synthen till dagens ”Arvy”, med gripande melodier och genomarbetade texter. ”Exponering” är tex en oerhört stark låt som skulle kunna göra sig på singel. Just texterna har alltid fascinerat mig. Bakom de till synes naiva trudelutterna finns ett politiskt engagemang, som tex i ”Barbro i bostadskön” och ”Seminarium/Territarium” där Tuba sågar den svenska byråkratin totalt. Andra texter är mer eller mindre nonsens, som ”Födelsedagen” och ”Entering the Dancefloor”. De låtar han sjunger på engelska har jag inte riktigt fastnat för. Det kan vara sammanträffanden, men den bitande satiren verkar inte riktigt gå igenom om den inte sjungs på svenska.
Somliga texter kan tas som ett tecken på vansinne. Vad kan man säga om tex ”Jag frågade rymdprofessorn är det nåt bra på TV ikväll? Han sa: Jag talar inte svenska längre, nu rör jag mig endast med engelska rymdtermer.” från låten ”Atmosfären”. För att kunna skriva sådana texter måste man antingen ta droger, vara galen eller ha en enastående bra fantasi. Det är upp till lyssnaren att bedöma vilket!

”Arvy”, 30kr på PG 503815-3

Jan Sundström