Om man 1983 tog sig någonstans via Stockholms tunnelbana kunde man få höra ett gäng unga synthfixerade killar stå och lira Kraftwerk-covers inför en passerande ström av människor. Ett år senare bildade några av dessa personer tillsammans med ett par andra likasinnade den numera riksbekanta synthpopkonstellationen THE MOBILE HOMES. I replokalen i Sätra tillverkade de låtar som var mer än lite inspirerade av tidiga Depeche Mode och ovan nämnda Kraftwerk. Namnen på dessa fyra män är Hans Erkendahl, som är gruppens vokale ledare, Per Liliefeldt, synthar och samplers, samt bröderna Patrik och Andreas Brun som även de (naturligtvis) spelar och komponerar på elektroniska instrument. Tillsammans är de alltså THE MOBILE HOMES, och har egentligen inte alls varit allmänt uppmärksammade innan de fick sin stora chans, nämligen möjligheten att turnera tillsammans med Nitzer Ebb; en grupp som ju definitivt är både kända och populära i ”synth”-kretsar. Efter flera floppande singlar (”Don’t give up”, 1986, ”I know I will die”, 1988 och ”Feeling Better” 1989) har nu allting helt plötsligt börjat rulla framåt med hög hastighet. Bubblare på Trackslistan, video till senaste singeln ”Something Better”, som t.o.m visats en del på MTV, och nu senast LPn ”Hurt” som fått mer eller mindre lysande kritik av musikpressen. När det gäller produktionen av deras skivor, har de efter enligt de själva misslyckade samarbeten med bl.a. Tommy Ekman, insett att producerandet är någonting de måste sköta själv för att det ska bli riktigt bra. Frågan är bara vad lyssnarna tycker… Är detta bra synthpop, eller är det dålig synthpop, eller är det bara pop? I vilket fall som helst har Johan Melin tagit sig till gruppens replokal i Sätra för att få veta lite mer om kvartetten…

Hela gruppen är snart samlad och vi börjar prata om det de är ivrigast att berätta om, dvs att deras första video ”Something better” spelas på MTV. Sedan kommer vi in på deras senaste alster; en LP som de själva tror kommer att bli en kult skiva.
— Vad heter den och när släpptes den?
— Hurt, 6 april.
— Går den i samma stil som tidigare, influerad av DM?
— Jajjamensan, det gör den, men det är lite annorlunda nu.
— Det är tyngre, mera eget, inte så producerat.
— Det är lite råare.
— Musiken ni gör är ju mycket inspirerad av tidigt 80-tal. Hur försöker ni göra för att förnya den musiken?
— Nu är det inte så mycket 80-tal utan mer i tiden med samplingar.
Det är inte så tralligt och poppigt.
— Ni använder tekniken för att få ett nyare sound?
— Jovisst; och melodierna är inte sådär trallvänliga.
— Men ändå är det det som är det viktigaste, att melodierna är bra. Det är a och o. Sen gör man ett tungt komp och rythmpaket.
— Det är ju annars rythmerna man säljer musik med idag.
— Det beror ju på vad man spelar för sorts musik, menar du discoköret och acid tramset.
— Ja, all musik i övrigt. Jag tycker att rocken också börjar ha ordentliga rythmer.
— Man försöker ju göra bra rythmer, det ska ju inte bara vara baskagge och virvel. Man gör ju någonting, men inte det här att det är byggt på det och att man sedan lägger på någon fånig kärring som står och skriker.
— Hur länge har ni själva spelat ihop?
— Gruppen bildades som den är idag 1983.
— Då spelade ni i tunnelbanan, Kraftwerk covers?
— Ja, men det gör vi fortfarande, det är en annan grupp som vi kallar Tandverk.
— Är det samma medlemmar?
— Nej det är vi tre, alla utom Hasse.
— Hur kom Mobile Homes igång då?
— Det var två band. Det var Putte, Hasse och jag och Andreas som hade den här replokalen, sen liksom försvann de som vi var med och de som de var med och då gick vi ihop.
— I Stockholm är ni ju rätt kända. Ni har blivit spelade på Radio Stockholm har jag hört. Men i landet i övrigt har ni inte hörts alls förrän det sista året?
— Alltihop hänger ihop med Nitzer Ebb, det är där det släppte på det viset.
— En beryktad spelning i Stockholm.
— I Stockholm hehaha. Ja, den var skön; det var ett härligt publikstöd. Nej, det var kul, Göteborg var kul som fan. Och Köpenhamn…
— Stockholm var också kul i och för sig, efter spelningen när man sålt singlar och tröjor ändå. Då får man liksom pepp.
— Göteborg var brutalt.
— Men ni har inte försökt att ha spelningar runt om i Sverige?
— Nej, det är ju så att när man håller på med Lp eller jagar ett kontrakt, då orkar man inte leta spelningar samtidigt. Och så ligger vi egentligen på EMA och det är ju deras sak att fixa spelningar. Vi får då inte ordna spelningar när vi ligger på EMA.
— Men nu håller vi på att byter till en kille som är lite mera sund, för EMA menar så här att först ska man bli stjärna och sedan ska man ut och spela. Det är helt fel tycker vi.
— Har ni några jobb utöver musicerandet?
— Nejaa, Vi är diversearbetande. Patrik är dekoratör.
— Annars är det ju såhär att man har bara musiken i huvudet så man skiter faktiskt i vad man jobbar med. Det är också en sån där sak. Man orkar inte springa runt och leta jobb, för det är totalt ointressant. Man vill inte ha ett annat jobb än det man har nu. Det jobb vi har är så att vi kan vara borta 4-5 timmar per dag på arbetstid, och så reser man gratis. Och hålla på med skivkontrakt, spelningar och skivkonvoluten, det tar en jävla tid alltså.
— Så skivkonvoluten gör ni själva?
— Ja, men sen… Två gånger har det blivit feltryckt.
— Vi har gjort vad vi tycker är bra original; sen får vi fel färger, öppningen nere och skeva. Jag vet inte vad dom sysslat med. Men den som kom nu har en reklambyrå gjort.
— På singeln Feeling better ligger samma låt men med ett annat namn (Suburb rain and fumes) på B-sidan. Varför?
— Det var en fel grej det också. Jag bara skrev dit det på ett original för vi trodde vi skulle ha en a- och b-sida.
— Men sen glömde vi att ta bort det hehe.
— Ja men det är ju så, folk tror ju att anledningen till att man lägger en mix på a-sidan är ren slöhet. Men det är så att man inte får göra en b-sida.
— Det kostar för mycket i studiotid. B-sidan kostar ju trots allt nästan lika mycket i studiotid och det är rätt dyrt. Det kostar 1600 kronor i timmen.
— Är inte det upp till er vad det får kosta då?
— Näe. Alltså nu är det ju det. Men dom här större bolagen dom satsar på en låt. Så ser dom vad som händer med den låten, sen satsar dom på nästa.
— Men som det är nu är det idealiskt. Han lyssnade inte ens på vad vi skulle ha som a-sida. Han hörde den när det var klart, färdigt och tryckt på singel. Han bryr sig inte, utan han säjer det där kan ni bättre än vad jag kan, synthpop. Vad fan ska jag lägga mig i det för säjer han.
— Han hörde bara vår sista singel från Sonet, den tog vi med oss och visade för honom. Då sa han: ja det här är perfekt, vi spelar in en singel nu. Sen gick det en vecka och så var vi i studion.
— Den där titeln då, om vi går tillbaks till den. Man skulle kunna tänka sig att det har något med miljödebatten att göra. Har den det?
— Nej det är tvärtom, vi gillar det. Suburb and fumes, det är synth.
— Ni skriver det att ni känner er bättre i den miljön?
— Nej, det kan inte jag säga. Det där var bara en beskrivning av där man bor.
— Det handlar inget om miljödebatten i alla fall.
— Den här politiska biten och sånt, det tycker jag är lite fånigt. De här som springer runt och säger att den här dan ska vi samla in pengar till Sydafrika, så sjunger dom i Live Aid, och sedan sjunger dom för cancerfonden nästa. Jag förstår inte hur dom orkar engagera sig i allting, och det gör de inte. Det är bara för att de själva ska få sälja skivor. Det är ett sånt jävla hyckleri. Då är det bättre att säga att vi är inte med i någon välgörenhetsdravel.
— Men det kommer säker fram mycket pengar på det sättet.
— Ja, men det är klart. Om man tycker något är snett med någon miljögrej så kan man ju skriva en text om det.
— Man hakar ju inte på en grej bara för att man blir erbjuden det.
— Nej, men då är det ju för att man tycker så. Det har vi ju låtar på LPn som är sådana.
— Vad är det för något?
— Det är om skräpbergen, om sopbergen, som växer och växer.
— Är det inte intressant att skriva om sådana saker?
— Jo det tycker jag; men det är svårt.
— Det är ju mycket lättare att skriva om kärlek och relationer än det är att skriva något politiskt. Men får man ihop det så tycker jag att det är roligare.
— Vad tycker ni om den svenska synthscenen idag?
— Jag tycker den är bra!
— Den är ju ganska bred?
— Det är ju liksom så att gränserna har försvunnit från alla möjliga musikstilar.
— Ser ni positivt på det?
— Nej, jag tycker det är kul om det är mycket olika musikstilar. Jag gillar när man själv kan säga vad det är för musik.
— Ibland när man står och lyssnar på låtar som kommer så undrar man vad fan är det här för någonting. Det är som om de inte har kunnat bestämma sig för vad de ska göra, de blandar lite för friskt.
— Hur är då Sverige musikaliskt att jobba i?
— Det är ganska dött faktiskt, det är enkelspårigt.
— Har det inte blivit mera positivt att använda synthar?
— Jo helt klart, det är ju så att alla använder synthar på något sätt idag.
— Man kanske har lärt sig att använda tekniken och förstå att det även går att programmera synthar på ett personligt sätt?
— Jo, de här fördomarna som fanns i början av 80-talet har försvunnit. Det här med att trycka på en knapp.
— Men det är många som ändå tror på det.
— Namnet synthmusik måste man säja är mycket dumt valt, då det så ofta tolkas som som det syftar på instrumentet.
— Ja, det mesta är ju synth idag.
— Simple Minds kallades för ett synthband när de kom. De hade bara en keybordist. Men dom hade det soundet, dom hade harmonierna. Dom hade den stilen. Och det här gäller ju många band.
— Man tror ju att dom här små bolagen kommer att försvinna i framtiden…
— Nej, jag tror tvärt om.
— Varför det?
— Jo, jag tror att folk tröttnar förr eller senare på det här, det har låtit likadant i två/tre år. Men det blir ju så här att om ett litet bolag tar in ett band som inte gör hitmusik men det blir hits. Då får det här lilla bolaget in pengar; då måste det expandera och ta in mera band, andra band, då blir det ju ett stort bolag. Mute är ju ett typexempel.
— Det kommer kanske alltid vara så att stora bolag kommer från små bolag?
— Ja det tror jag nog. Man startar inte bara ett bolag och så blir det stort, om man inte har en massa pengar och köper in ett helt stall av erkända artister. Men det är ingen som gör så.
— Det finns ingen risk för att det stagnerar då genom att de stora bolagen säger att nu startar vi en avdelning för den här nya musikstilen?
— Nej, de här stora bolagen är så fega, så dom vågar inte ta i något nytt. Det är lättare för ett litet bolag, då de tar in den udda musik dom tycker är bra. De mindre bolagen har inte den här idén att sälja för miljoner, utan det är mera för att det är roligt och lite av en utmaning också att försöka få fram ett band.
— För dom större bolagen är det ingen utmaning alls utan snarare ett ultimatum att det ska sälja.
— Till sist då tillbaka till er själva: Hur ser er närmsta framtid ut?
— Björn Håkansson raggar utlandskontrakt med bland annat Play it again Sam. Det har varit kontakter med dom, som resulterat i att LP:n släpps i Tyskland, Belgien och Frankrike.

Intervju gjord av Johan Melin, inledning och bearbetning av Sebastian Stebe.