När Kraftwerks Ralf Hütter en gång påstod att det var anakronistiskt att framställa det moderna samhällets musik med gitarrer, hade han nog aldrig hört Sator. Faktum är att få rockband låter så fräscha som Kent Norberg, Micke Olsson, Chips Kiesbye och Hans Gäfvert — de sticker upp som en brinnande kniv i ett ljummet musikklimat, just då man tror att svensk rock bara innebär clownklädda smålandshippies som spelar 70-talsmusik. Bandet som har sitt ursprung i den småtrista staden Borlänge i Dalarna, bildades av ett gäng uttråkade och punkinfluerade tonåringar i januari 1981. ”Vi drömde om att bli rockstjärnor sedan innan vi kunde spela”, berättar gitarristen Chips när jag träffar bandet några timmar innan spelningen på Skylten i Linköping den sjätte april. ”Jag drog världens Shadows-solon på tennisracket framför spegeln. Mina stereohögtalare sprängdes i princip när jag spelade distad bas genom dem — membranen flög ur högtalarna över hela rummet, och jag tyckte att det lät skitbra. Sedan kom morsan in och skrek medan jag hoppade omkring med basen i sängen”, säger trummisen Micke Olsson med munnen full med köttgryta — bandet tuggar just i sig middagen. ”Men morsan hade inte hört det värsta än”, skrattar han. ”Den dagen då hon köpte en virvel och en high-hat åt mig ångrar hon”. Först hette bandet Sator Codex och gav efter en tid själva ut singeln ”Howling” — de hade då en helt annan uppsättning, och av ursprungsmedlemmarna finns nu bara Micke och Chips kvar. ”Vi sparkade idioterna och tog in lite bättre killar”. Första LP:n ”Wanna start a fire” kom 1985 och var producerad av Blue for Two’s Henryk Lipp — det var då det började röra på sig, bland annat med den blytunga singeln ”Crusade”.

”Det gäller att hela tiden ha hunger i den här branschen”, menar sångaren Kent Norberg. ”Man skall alltid sträva uppåt, inga mål är för höga”. Uppåt gick det också — när ”Slammer” kom hösten 1987 och efterföljdes av discorökaren ”Oh Mama” var genombrottet ett faktum. Själva är de trötta på att alltid sammankopplas med den covern. ”Många tror att den var det första vi gjorde”, säger Chips. ”Å andra sidan uppskattades den bara av en massa discofikusar”.

Det visade sig dock att deras stenhårda rock (som ändå inte var hårdrock) gillades av en mycket bred publik — det märktes inte minst vid deras numera legendariska spelning på Hultsfredsfestivalen 1988. Ett 60-tal fans fick tas om hand av sjukvårdare, men själva tyckte de att det var en lyckad spelning. ”Roligt med en sådan Beatles-hysteri, men lite läskigt också”, tycker Micke. ”Det var ganska svårt att koncentrera sig på att spela när det hände så mycket annat framför scenen. Hur som helst kände vi oss som riktiga rockstjärnor”.

Samma år gjorde också Sator spelningar utomlands — både USA och Europa. ”Amerikanarna tyckte om oss”, konstaterar Kent. ”Vi hoppas på att få åka tillbaka dit, men först skall vi erövra Europa — det har verkligen gått bra i Tyskland”.

Låtskrivandet prioriterades dock under under åttiotalets sista år, och Sator gjorde inga spelningar. Under Hultsfredsfestivalen dök dock det mystiska bandet Baby Demons upp i programhäftet, och ännu en succé var given. ”Då spelade vi bara covers av våra favoritband, låtar som vi önskade vi gjort”, berättar Micke. ”Det var skönt att göra konserter igen — vi har alltid älskat att turnera. När man kommit hem frän en jättelång turné dröjer det bara ett par dagar innan man vill iväg igen”.

Låtskrivandet fortsatte och idéerna bollades fram och tillbaka. ”Ibland kom Chips eller Kent med hela låtar och ibland arbetade vi fram dem tillsammans”. ”Ibland ringde Gud”, påpekar Chips. Jaså? Sator får precis som Cat Rapes Dog sina texter från den himmelske skaparen. Kan gruppen då säga att de har någon speciell ledare? Vem är i så fall det? ”Jag!!” hojtar alla i munnen på varandra, och det verkar som om Sator har ett bra samarbete inom bandet. Samarbetet med skivbolaget Radium går också bra — de känner att de har all den musikaliska frihet som de behöver, och det är nödvändigt när musiken är deras enda jobb. ”Vi jobbar också med andra projekt för att inte tröttna, men hela tiden är Sator det centrala”.

Vi pratar mer om deras musicerande, och när vi kommer in på instrument frågar Chips: ”New Life, är inte det en jäkla synthtidning?” ”Jo, det stämmer.” ”Åååå, vi använder MASSOR av synthar, skriv det!”

Men faktum är att nya plattan ”Stock Rocker Nuts” inte innehåller många synthljud — i alla fall inte lika många som betongtunga ”Slammer”. Istället hittar man en snabb och hård popmusik som framförs på underbart distade gitarrer — allt ifrån riktiga poplåtar som ”Restless Again” till punkbomber som ”Baby Doc Holiday”. Synthintresserade kan dock gotta sig åt de samplingar som keyboardisten Hans Gäfvert fått leka fritt med — han har fått stort spelrum och filmcitaten viner ut ur högtalarna. ”Vi har ett helt förråd av samplingar”, säger han. ”Micke äger ett mycket omfattande videotek där vi kan hämta hur mycket som helst”. ”Skräckfilm är mitt stora intresse”, tillägger Micke. ”Ibland har vi speciella videokvällar”.

Men deras egna musikvideor då? Efter framgångarna på Listan och MTV borde de väl vara intresserade av att syssla mer med egen filmning? ”Det känns lite fånigt att stå och fjanta framför en kamera och mima till samma sång fyrtio gånger i sträck”, tycker Kent. ”Klart att man helst skulle vilja låta Spielberg göra videorna, och spränga helikoptrar och så”, säger Chips. ”Tyvärr finns det inte pengar till det”.

Jag skakar hand med de fyra och lämnar dem sedan åt sin köttfärsgryta. Sent på kvällen äntrar Sator Skyltens scen till 400 personers jubel, och bjuder sedan på en av de intensivaste och roligaste konserterna jag någonsin sett — det är ett inferno av ljud, ljus och rök där fyra läderklädda killar jobbar upp en otrolig stämning, och inte en enda låt känns svag under hela kvällen. Hem går man sedan med ett lyckligt leende på läpparna, och är färdig att spela luftgitarr framför spegeln till tonerna av Sveriges bästa rockband.