På Gotland finns just nu ett intresse för annan musik än den mer rockbetonade. Detta har resulterat i både skivutgivningar och konserter med band som söker lite nya grepp, både visuellt och musikaliskt. Till saken hör, att den gotländska kulturföreningen Roxy aktivt stödjer banden och deras idéer, och därigenom ger grupperna en chans att nå ut och spela sin musik för många människor (105 resp. 55 betalande vid två konserter). FPM KLAN består av de tre banden Fatigue, Polikarpow och Muzak. FPM’s samlings-EP som utkom på Energy var förresten planerad att släppas vid konserten den 4/5, men blev försenad. Muzak har tidigare gjort en EP på Energy som kom hösten -89.

Konserten inleddes med förbandet Forlorn Anger, som är ett enmansband. Henrik Medqvists starka personliga utstrålning gjorde hans spelning intressant och visuellt spännande trots den totala avsaknaden av effekter. Hans musik liknar inget jag hört tidigare, och Henriks framträdande kändes ärligt och fullkomligt övertygande. Fatigue satsade däremot mycket på visuella effekter. Deras spelning inleddes med låten “Fuck in Hell” som illustrerades av porrvideor i stort format. Henrik Medqvist är även medlem i Fatigue i vilket han bankar på metallbitar, som han fullkomligt demolerade under Fatigue’s spelning. Övriga medlemmar ar Markus Swahn, sång, och Daniel Lindeberg, slagverk. Den sistnämndes mest ihågkomna insats var dock förmodligen när han slängde ut två avhuggna grishuvuden på den inte allt för entusiastiska publiken. Fatigue utstrålade aggressivitet samtidigt som en känsla av hopplöshet låg över deras konsert. Markus Swahn gjorde dock ett nervöst och lite osäkert intryck.

Nästa band Polikarpow som spelar en trallvänlig synthpop och har en trogen beundrarskara på ett tiotal gotländska skinheads (jo, dom finns). Kort sagt, Polikarpow var bra mycket bättre än sin publik, men det måste medges att inte alla som kommit till konserten sprutade öl över hela scenen…

Medlemmar i bandet är Ulf Axelsson, percussion, Henrik Gardell, keyboards och Niklas Strömstedt, sång. Musikaliskt är Polikarpow nån slags blandning mellan Modern Talking och Front 242, och när de lyckas gör de det bra, som tex låten från FPM-skivan, “Rip ’em Off” och “Vehicles”. Musikerna verkar samspelta på scen, men sångaren får nog utstå samma kritik som Fatigue’s. Niklas Strömstedt är bitvis bra, men ibland verkar han rädd för publiken och mikrofonerna vilket inte gör samma säkra intryck som på det bejublade extranumret “Rip ’em Off”.

Muzak är det mest rutinerade bandet av dom fyra med sina två år på nacken, och visar stor självsäkerhet. På Roxy var de förstärkta med en basist och en gitarrist, och publiken uppskattade den känsla som livemusik faktiskt ger. Daniel Lindeberg växlade mellan trummor och keyboards men skötte nog det sistnämnda bäst. Gustav Hoffstedt är en utmärkt sångare med lite självdistans och bra kontakt med publiken. Hans engelska uttal är dock inte det bästa. Denna FPM KLAN-spelning var för övrigt den sista eftersom Fatigue bestämt sig för att splittras. “Våran historia är som ett samlag där vår sista spelning i fredags var orgasmen”, avslutar Henrik Medquist.