Ska du bara upptäcka ett nytt band i år så borde du låta det bli Suredo! Det är bandet som erbjuder musik som är ömsom vacker ömsom brutal. Gitarrer som gnisslar, mullrar och förför. Sångslingor som lyfter mot höga höjder virvlar runt och landar mjukt. Följ med hem till en Suredo-medlem och träffa Linköpingsbandet som har siktet inställt på popstjärnestatus, obegränsade studiomöjligheter och stand-ins för konserter. En varning bara, försök inte analysera texterna…

Hemma hos trummisen Uffe Stenport strömmar Buffalo Tom ur högtalarna och på väggarna finns Hüsker Dü- och Joy Division-affischer. Så småningom infinner sig även bandets två eminenta sångare, Anders Mobjörk även basist och Micke Myrnerts som också spelar gitarr. Bandets gitarrorakel, Anders Arfvidsson, pluggar i Göteborg och är inte närvarande. Killarna är väldigt trevliga och pratar gladeligen både mycket och länge. De minns mycket väl när historien om Suredo fick sin början.
— 6 april 1989 repade vi tillsammans första gången, berättar Micke. Vi har alltid spelat. Jag, Uffe och Arvid ingick i samma kompisgäng där alla spelade med alla i diverse olika konstellationer. Anders kom med när vi letade efter en basist. Egentligen ville vi ha en tjej, men Anders fick duga.
— Anders är egentligen kompis med min storebror. Han är alltså vår ålderman, inflikar Uffe. Vi testar nya låtar på honom. Säger han att de är dåliga vet vi att vi har lyckats. Uffe och Micke tar till vara varje chans de får att pika Anders för att han är äldre än de andra.

CEILIDHS TIMIDASTE BAND

Suredo. Prova att säga namnet. Visst låter det lovande. Tom Buffalo Tom har upptäckt dess välljudande klang, lyssna på ”Mineral” från senaste Lp:n. Från början kallade de sig dock för Sure do is manhate, en något längre variant. Namnet kom till efter att främst Arvid gått omkring och sagt nämnda ramsa som svar på det mesta. Vid något tillfälle skrev Anders ihop Suredo och när SA skulle recensera deras första kassett delade de av meningen och satte ”…Is Manhate” som kassettnamn. SA hyllade både den kassetten och den efterföljande ”SeaweedIknowmore” och det var den senare som fick Ola Hermansson med Ceilidh intresserad.
— Vi skickade runt den till en massa bolag. Blast First och Creation har inte svarat än… Vi blev spelade i Bommen, hyllade i SA, hade en spelning ihop med Sonic Surf City och så ringde Ola i mars förra året och sa att han ville ge ut en skiva, berättar Micke.
— Varje gång Ola ringer så börjar han med ”har så mycket att göra…”, men man kan ju inte bli sur på honom. Han är arbetsnarkoman och genomhygglig. Vi måste vara hans snällaste band. Vi ringer aldrig och tjatar, sitter här hemma vid telefonen och väntar på att han ska höra av sig. Vi har ingen brådska, det kommer när det kommer, säger Uffe lugnt. I början av året var bandet i Rolling Rocks-studion i Hägersten tillsammans med Björne Jonsson. Studion är ganska ny och har mycket modern teknik. När bandet upptäckte allt man kan göra med datorer och en sampler så rann tiden snabbt iväg. Inspelningen av de fyra låtarna till debutCD:n tog nästan dubbelt så lång tid som planerat. Anders berättar:
— Det gick jättebra att spela in. Vi är inte vana vid så mycket finesser men Björne var väldigt duktig. När ljudet blir så exakt märks alla småfel vi gör väldigt väl upptäckte vi snart. Vi hade kunnat leka med ljud hur länge som helst så dit återvänder vi gärna.
Den uppmärksamme lyssnaren kan hitta både Throbbing Gristle och Sonic Youth på skivan vilket är resultatet av bandets experimentlusta. Sammanlagt har bandet spelat in material fem gånger. Innan Rolling Rocks har de huserat hos Lach’n Johnsson i The Forest-studion och de kan inte nog berömma Lach’n.
— Hade inte han funnits alltså…, börjar Micke, han är asbra och dessutom billig. Vi åker dit en dag, bara spelar rakt av, gör några pålägg och så fixar han resten snabbt. Även om inte han är någon skrammelpopfantast så fattar han vad vi vill och får fram precis vad vi eftersträvar. Han borde verkligen få större resurser.
— Vi har ungefär 25 låtar inspelade. Det är kul att spela in, i dokumenteringssyfte om inte annat, säger Anders.
— I studion trivs vi bäst, säger Uffe. Vi är inget live-band. Det finns två sätt att göra sig ett namn. Antingen spelar man massor så att folk inte kan undgå vilka man är och då säljer man en del skivor, eller så kan man göra skivor som är så bra att de inte går att ignorera. Vi satsar på den senare vägen.
Konserter betraktar de som något mer eller mindre nödvändigt ont. Men när alla i bandet pluggar och ekonomin inte är den allra bästa så är spelningar den enda inkomstkällan som ger dem råd till studiotid. Dessutom är det ett av de få sätten för nya band att få kontakt med världen utanför replokalen. Drygt tio spelningar har de gjort och roligast anser de att Emmabodafestivalen ’91 var.
— Det var ett litet tält så det blev snabbt fullt, scenen var väldigt låg och publiken verkade uppskatta oss. Visst värmde det när Terry hyllade oss i sin Shades of Orange-artikel, tillstår Uffe.
— Egentligen har de flesta konserter vi gjort varit lyckade. Men Micke sprider ett FRUKTANSVÄRT missnöje omkring sig efter varje spelning, det GÅR inte att känna att det gått bra, berättar Anders.

GALLERFOBIER

De blandar stämsång med skitigt gitarrmangel, bedårande melodier med intensivt komp, tillsätter mycket lekfullhet och resultatet blir magnifik skrammelpop. Till min stora lycka har de lyssnat mycket på både Dinosaur JR och My Bloody Valentine och det hörs i det de nu själva presterar. Utan dessa band skulle Anders, Micke, Uffe och Arvid inte låta som de gör och det vore tråkigt för oss andra. Det handlar inte om någon simpel plankning, de lyckas smälta samman alla influenser till ett eget vinnande koncept.
— Ända från början har vi spelat rak, skränig popmusik. Med tiden har vi lärt oss fler ackord, varierar mera och framför allt så arrangerar vi låtarna mera, berättar Uffe.
Uffe och Micke skriver ungefär hälften av låtarna var. Uffe säger om fördelningen:
— Arvid har mycket bra idéer men svårt att göra en hel låt. Oftast gör Micke eller jag en låtstomme och så gör Arvid gitarrgrejerna. I början var det mest wah wah, det spelar han nästan aldrig nu. Hans senaste stil kom efter att han lyssnat på Honeypower, MBV, så nu har han vevarmen greppad hela tiden. Shields var väl först, men det är ett snyggt sätt att spela gitarr på. Dessutom brukar Arvid tjata sig till att få sätta namn på låtarna. Anders däremot…, fortsätter Uffe med ett leende åt nämndes håll, han har hållit på med en låt i ett år nu, men vi kommer nog att få rata den precis som vi gjort med de tidigare. Innan han kom med oss var han med i ett band som hette Galler och låtarna han gör låter som deras. Och jag vill inte spela Galler!! (Uttalas med mycket ångestfylld stämma).
Jag har hört Galler och även Kvinnan, en annan av Anders gamla synder, och även om ni verkligen uppskattar Suredos skiva och är nyfikna på deras förflutna så låt det vila i frid…

DEN DÖENDE GLIDGRISEN

Jag frågar om texternas betydelse och då vänds istället leenden och ”fullifasen”-blickar mot Uffe. Micke utbrister:
— Fråga Uffe! Jag tycker att han ska börja förklara sina texter.
— Texterna är ganska oväsentliga egentligen, man skriver ju mest för sig själv. Jag tror inte att det är många som lyssnar, framför allt inte när de är på engelska, svarar han.
— Texterna och sången är som ett extra instrument. Det är ju en melodislinga man sjunger. Jag skriver ofta deppiga texter om sån’t jag går och funderar på. Jag vet precis vad de handlar om men jag skulle aldrig försöka berätta det för någon. Förhoppningen är att förmedla en känsla. Jag skriver aldrig en text innan låten, det tycker jag är helt fel. Texten ska bli en del inbunden i låtens uppbyggnad, resonerar Micke.
— Micke har aldrig texterna klara före inspelningsdagen. Innan den ändrar han fram och tillbaka. Uffe däremot måste bestämma sig och skriva ned sina texter, eftersom han inte sjunger själv. Det är jag som får sjunga hans texter, säger Anders, så de måste vara perfekta direkt annars fattar inte jag. Han blir skitsur om jag ändrar något i texten också. Men nu tycker jag att Uffe ska fortsätta berätta om sina texter!
— Jag tycker om att leka med ord. Ord som kan ha olika betydelse och som även i sitt sammanhang kan innebära flera saker. Vi skriver inte ut texterna och kommer aldrig göra det. Betydelsen ska inte vara klar. Jag sitter mycket med engelska ordböcker när jag skriver texterna, men det gäller att akta sig för att överdriva då låter det lätt fånigt.
De andra drar fram några rader ur ”Inside your eyes” och översätter dem, resultatet blir smått förvirrande. Lyssna själv på meningarna som börjar med ”The slidepig…” och ha i tankarna att när Ola Hermansson hörde låten så frågade han oroligt om de sjöng om ”någon sköldpadda som ropar efter mamma”. Trots att inte Uffes texter skulle göra sig lika bra på svenska så undrar jag om det är tänkbart att vi i framtiden får höra Suredo på svenska. Tre par ögon tittar konstigt åt mitt håll och Micke tar till orda:
— Anledningen till att vi inte sjunger svenska texter är att det inte blir bra. De går inte in i musiken, svenskan är inte ett melodiskt språk. Skulle någon lyckas med att få texten att smälta in i musiken så varför inte. An har ingen lyckats.
— Svenska texter blir lätt övertydliga, ”nu vill jag berätta om…”. Svensk musik har en ganska dålig klang hos mig över huvudtaget, får mig att tänka på Jens och tyskarna och de fyller mig med ett ganska stort mått av avsky, milt uttryckt, utbrister Anders.
— Band som liknar oss, som lika gärna skulle kunna vara från England, typ Easy, är ju bra förstås, säger Micke.
— Jag tror att man kan hitta en massa bra band i vilken svensk stad som helst. Problemet är att det är svårt att nå ut, säger Anders diplomatiskt.
Vi enas om att This Perfect Day, Happy (tidigare även
deadmen) och Send No Flowers är band vi kan vara stolta över. Går vi utanför egna landets gränser är det enklare att få killarna att nämna band. Deras intresse för musik är stort och favoriterna många. Uffe börjar:
— My Bloody Valentine vore fel att förneka, de går inte att undvika i det här sammanhanget. Här kan man prata om husgudar och Creation som husbolag. MBV är nästan det enda vi alla har gemensamt. Anders gillar ju lite äldre musik… (där var vi igen) Anders inser att det är dags att försvara sig och höjer rösten:
— En gång för alla, jag lyssnar inte på gubbrock!! Men jag lyssnar helst inte på ny musik, jag vill ha hört det några gånger först.
Det verkar lite komplicerat men har man Pixies som ett favoritband så kan det inte vara några allvarliga fel på smaken.
— Allt jag lyssnar på influerar mig, säger Micke. Hittar jag något som är jäkligt roligt på en Dinosaur JR-skiva så tänker jag att det där kan man sno. Och så gör jag det, utan skrupler. Vi plagierar inte, vi snor idén, ett sätt att spela.
— Jag tycker om amerikansk musik, de mumlar inte så mycket och är ofta påhittiga och roliga. Oftast hör man att ett band är amerikanskt redan innan sången börjar, Swervedriver är ett bra undantag, menar Uffe.
— Fast egentligen är det mest engelsk musik vi lyssnar på. Pale Saints hör till favoriterna, fortsätter Micke och får Uffes medhåll:
— Man ska inte kunna förutse varje drag, utan bli överraskad av en blandning av snällt och rått. Musik som det händer oväntade saker i är roligare att spela också. Lite annorlunda takter tycker jag om. Eftersom jag spelar trummor försöker jag hitta lite konstiga, avhuggna takter, inte alltid till allas förtjusning. De är oftast svårare att spela men jag vägrar att sitta och spela vanligt!
— Throbbing Gristle får vi inte glömma, inflikar Micke. De är svåra att digga till men har stort kultvärde.
Andra band som nämns många gånger är TV Personalities, Hüsker Dü, Sonic Youth, McCarthy, Joy Division, alla tecken på personernas goda smak.

INHYRDA SNYGGA LIVE-MUSIKER

Suredo har framtiden för sig och siktet klart:
— Vi vill bli popstjärnor! Det är dumt att hyckla, alla som håller på vill ju det. ”Vi spelar för att det är kul…” säger många. Visst är det skitkul, annars skulle vi inte fortsätta, men självklart vill vi ligga på ett kanonstort bolag och tjäna massor pengar, säger Uffe och de andra håller med.
— Då kan vi hyra in folk som är snyggare än oss för live-biten, utbrister Micke längtansfullt. Anders tillägger:
— Då skulle vi ha en bra förklaring till varför vi låter så illa live också, ”det är inte vi som spelar”.
Låt er inte avskräckas av bandets negativa inställning till sig själva som liveband. De gånger jag sett dem har de imponerat och varit riktigt, riktigt kanonbra. Har du chansen att se dem så ta den, i sommar spelar de bl a åter på Emmabodafestivalen.
— Hultsfred vore GREJEN! säger Micke och berättar att Ola gjort vissa försök att väcka Rockpartys och även Dalarockarrangörernas intresse.
Framtiden innehåller även medverkan på Life’s a joke, samlingsskivan från Delicious Goldfish och Rainbow som varit på gång lääänge. Det senaste utgivningsbudet är i höst. Suredo medverkar med en tjusig ballad, av Arvid döpt till ”Ultramarine”. Micke fortsätter prata om framtiden:
— Vi vill få ut en skiva till ganska snabbt, helst i år. Ola pratar om att lägga ned, men är han intresserad så vill vi börja med nästa skiva direkt efter den här. Blir det inte Ceilidh så måste vi hitta någon annan finansiär, själva klarar vi det inte.
— Förhoppningsvis går det att hitta något annat intresserat bolag, säger Uffe. Annars får vi väl satsa på merchandising, men det ska vara något riktigt fjantigt som inte alls har med musik att göra.
Fantasin är det inget fel på så förvånas inte om du hittar ballad-tändare, hårspray, kammar, ölöppnare, strumpor, jordglobar eller bandyklubbor som det står Suredo på, utan ta fram stora plånboken och handla, allt för den goda sakens skull.När jag lämnar ordet fritt så avslöjar de att de ska göra en video till ”Sonic Atmosphere”.
— Det ska vi ju inte, protesterar Uffe, vi satt och spånade en dag och om vi hade 300 000 kanske…
— Men du slipper, säger Anders, en trummis syns ändå inte. Det ska inte bli någon lowbudgetvideo utan med lånade grejer ska vi skapa en nonebudgetvideo.
— Jag har alltid drömt om att göra en pastellvideo som Anna Books ”ABC”, säger Micke nöjt.
Som avslutning erkänner killarna att de saknat Okej-frågorna och berättar snabbt att Mickes favoritfärg är rött och Anders lyckotal 18. Men de kan vara lugna, popstjärnor brukar alltid förr eller senare hamna i Frida och Bravo och popstjärnor ska ju Arvid, Uffe, Micke och Anders bli. Annars har något gått snett!