En pånyttfödelse. Så skulle man kunna beskriva dagens upplaga av Stockholmsbandet Köttgrottorna. De var med i olika konstellationer vid punkens begynnelse, och var en av huvudattraktionerna vid den nya vågen i åttiotalets mitt. Efter en andningspaus är de inne i ännu en fas och är nu populärare än någonsin. I svallvågorna efter albumet ”Hungrig” och med nya singeln ”Det vaga könet” rykande färsk är det dags för New Kind of Kick att summera bandets historia… so far.

Idag består Köttgrottorna av Stefan ”Mongo” Enger på bas, gitarristerna Janne Olsson och ”Guld-Lars” samt Hans-Peter ”Happy” Törnblom på trummor. I höstas släppte de sin tredje LP ”Hungrig” som trots ganska sur kritik gått hem riktigt bra hos skivköparna.
— Att kritikerna skrivit ner den gör inte så mycket. Den har sålt väldigt bra så publiken har gillat plattan, och det är ju det som räknas, menar Mongo.
Och visst har han rätt. En del magsura skribenter har avfärdat Köttgrottorna som en relik från punktiden. Ett märkligt resonemang med tanke på att de flesta av dessa samtidigt hyllar alla 60-talsstölder hämningslöst (är inte det nostalgi om något???). Skall man kritisera skall man också vara konsekvent, annars blir kritiken lika framgångsrik som att pissa i motvind. Visst låter Köttgrottorna mycket ”77”, men de vill inte kalla sig punkband för det.
— Soft metal, föreslår Guld-Lars och de andra ler och nickar medhållande.
När vi börjar diskutera influenser visar sig XTC vara det enda de riktigt kan enas om. Happy säger sig mest lyssna på klassiskt, som Händel och Mozart (råa skratt från de övriga som anklagar honom för att bara bygga upp en intellektuell fasad). Janne nämner hårdrock typ Status Quo och AC/DC och Mongo säger sig mest lyssna på barnvisor.
— Ja, låtar typ ”Imse Vimse”. Jag planerar faktiskt att ge ut en egen kassett med barnvisor, säger han med ett spjuveraktigt leende.
Bland de svenska banden visar sig bolagskollegorna 23 Till vara en stor favorit hos hela bandet. Dessutom nämns både Eva Dahlgren och Sinners i sammanhanget. När vi pratar om svensk rock glider Happy över till att kritisera det krympande utbudet av livemusik samt den klyfta som börjar bli mellan de etablerade banden och gräsrötterna.
— Vad som behövs är en ny punkvåg, säger Guld-Lars, dels för att få mer spelställen, dels för att frambringa ”gör-det-själv”-andan igen.

NAKENSPELNING

Det är med utgångspunkt i punken man får börja skriva bandets historia. Happy & Mongo spelade i semi-legendariska punkbandet Incest Brothers som efter medverkan på samlings-LP:n ”Bakverk 80” (ihop med KSMB & Travolta Kids) splittrades 1981. Postumt har även mini-LP:n ”Tre år försent” givits ut. Efter Incest Brothers bildade Happy & Mongo bandet Trekant som 1982 gav ut singeln ”Människor smakar gott” på Sista Bussen. Parallellt med Trekant startade punkens ”The Glimmer Twins” ett plojband ihop med en kille som hette Valen. Meningen var att de bara skulle spela på skoj som förband till Strindbergs vid ett enskilt gig. De klädde ut sig till tjejer, sjöng i falsett och gjorde parodi på begreppet ”tjejrock”. Namnet på bandet blev Köttgrottorna och projektet slog såväl ut att de bestämde sig för att fortsätta.
— Vi fortsatte lite mer seriöst med Köttgrottorna och redan efter några månader gjorde vi första singeln, berättar Mongo.
Singeln ”Pendeltåg/Pengar” släpptes ’83 på Sista Bussen. Den som väntade sig furiös råpunk à la Incest Brothers höjde nog en del på ögonbrynen när denna singel damp ner. A-sidans ”Pendeltåg” bygger på ett enkelt hårdrock-riff och musikaliskt är detta mer rock’n’roll än punk. B-sidans ”Pengar” tar dock vid där Trekant slutade och är en tvåminuters punkrökare.
— ”Pendeltåg” var tillsammans med ”Jag kan inte suga mig själv” den första låt vi skrev. Både sångmelodin och riffet är omedvetet snodda, berättar Mongo.
Att riffet i ”Pendeltåg” är taget från Strong/Whitfields ”War” gör inte bandet någon hemlighet av, istället glider de ofta in på denna slagdänga när ”Pendeltåg” spelas live. Redan tidigt fick Köttgrottorna ett välförtjänt gott rykte som liveband. I starten klädde de ofta ut sig och folk har under årens lopp fått se bandet utklädda i damkläder, som terrorister, som sälar samt även en ökänd spelning på Tre Backar i Stockholm, där de spelade endast iförda strumpbyxor över huvudena. Även om de inte är några musikaliska virtouser är de i alla fall det mest underhållande man kan se på en svensk scen idag. Bandet verkar alltid gå på scen med ambitionen att rocka röven av publiken, oavsett om det är 50 personer eller 300.
— Visst är det en fördel om det är mycket publik och de visar att de är med. Dessutom att allt stämmer för oss, säger Janne skrattande.
Det är tydligen inte alltid det gör det för Janne, Mongo och Guld-Lars börjar i en mun berätta om misslyckade sceneffekter samt överraskningar i scenshowen som dock visat sig överraska bandet själva mer än publiken. När vi diskuterar vad som gör en bra spelning betonar också Mongo vikten av att bandet får en stund tillsammans i lugn och ro innan spelningen.
— Så att vi går upp på scen som ett band och inte som fyra enskilda individer.
Vad är det då för folk som köper Köttgrottornas plattor och går på deras spelningar, undrar jag.
— Blandad kompott, svarar Guld-Lars. Allt från gammalt vänsterfolk till snubbar i skjorta och slips till punkyngel i yngre tonåren.
Jag frågar om inte bandet har en stor publik bland de många yngre punkarna som börjar dyka upp, men Happy menar att de i Stockholm (där de i huvudsak spelar) ofta spelar på ställen med 20-årsgräns och därmed har sin största publik i de åldrarna. Spännvidden tycks alltså vara stor och för den yngre publiken är nog bandet ett slags husgudar, en av de sista utposterna från den ”gamla goa’ tiden”.

MEDLEMSBYTE

1984 släpps singel nummer två: ”Mus som mus”, innehållande ”TT Tass”, ”Proletär blues” och ”Det drabbar ingen fattig”. På den sistnämnda sjunger Mongo ”Det regnar manna från himmelen och de rika får med besked. Men jag är fattig och får ingenting man är sin egen lyckas smed” som en bitsk kommentar till ”satsa-på-dig-själv”-trenden som börjat genomsyra samhället vid den tidpunkten.
— ”Mus som mus” kom bort i mängden, och är ärligt talat inte så bra, kommenterar Mongo. Att den och ”Pendeltåg” lät som de gjorde berodde mycket på att Valen var mycket riff-orienterad och tog mycket inspiration av bland annat AC/DC.
Omslaget pryds av tre fladdermöss med väl framhävda könsorgan, något Mongo skrattar gott åt:
— Omslaget är det bästa med hela singeln. Vi hittade bilden på tre hängande fladdermöss i en naturbok. Vi klippte ut bilden, vände upp och ner på den och drog en enkel fotokopia.
Året därpå, 1985, började Köttgrottorna göra sig ett namn även utanför Stockholm. Valen hade hoppat av och ersatts med gitarristerna Janne och Jojje. Singel numero tre, ”Jag idealist”, släpptes och visade upp ett helt nytt band. ”Jag är röd. Jag vill ha liv och inte död. Jag vill ha ett samhälle ingen haft. Vi skall åstadkomma det med gemensam kraft”, sjunger Mongo inramad av en ettrig gitarrslinga som senare kom att bli något av Grottornas varumärke.
— Det stämmer att vi fick ”vårt” sound på denna singel i och med att vi nu hade två gitarrister istället för en, säger Mongo.
— Sedan var jag och Jojje mer pop-orienterade i vårt gitarrspel än Valen, fyller Janne i.
Ungefär samtidigt som ”Jag idealist” medverkade också bandet på Rosa Honungs samlings-LP ”Vilda vanor” med låtarna ”U.S.A” och ”Liten”. Ingen av låtarna är någon av höjdpunkterna i bandets samlade produktion och med tanke på att resten av plattan är tämligen medioker är väl detta en platta mest för inbitna samlare av bandet.

LP-DEBUT

1986 var något av en glansperiod för den nya vågen svenska punkband. Grupper som Asta Kask och Sixten Redlös stod då på topp och även Köttgrottorna var högproduktiva detta år. Till att börja med släpptes singeln ”Människor smakar gott/Elefanten Ylva” denna vår. Nyinspelningen av ”Människor smakar gott” blev en riktig fullträff och jag rankar den än idag som det absolut bästa Köttgrottorna gjort. På baksidan tacklar de den engelska barnvisan ”Nellie the Elephant” som Toy Dolls några år tidigare haft en topp-tio hit med i England. (Som kuriosa kan nämnas att Toy Dolls version som bäst placerade sig på fjärdeplatsen på den engelska singellistan och sålde kopiösa 535.000 ex!)
— Vi gick medvetet in i studion för att göra en ”hit-singel”. ”Elefanten Ylva” var ett säkert kort, en given hit från George Formby via Toy Dolls. Den hamnade till slut som B-sida. ”Människor smakar gott” var Trekants stora hit och vi körde den live med Köttgrottorna redan i starten. På nyinspelningen fläskade vi även på med blås, berättar Mongo.
Janne fyller i med att tala sig lyrisk om Niklas Zetterbergs suveräna omslag, föreställande en hydra med bandets ansikten på sina fyra huvuden.
Ännu en samlingsplatta släpptes på Rosa Honung detta år, denna gång med liveupptagningar från Gärdesfestivalen ’85. Köttgrottorna bidrar med låten ”Vår Peggy Sue”. Inget episkt mästerverk, men däremot ett spår som på ett mycket bra sätt fångar bandets charm och storhet live. Med andra ord en platta väl värd att hålla ögonen öppna efter. ”Gärdet” släpptes som mini-LP, samt som LP med liveupptagningar från Birkagården på B-sidan (medverkar gör bl a Anti-Cimex, Charta 77 och Rolands Gosskör). LP:n släpptes dock i en begränsad upplaga på drygt 200 ex och är nog i dagsläget mycket svår att få tag i. Det tredje kortet Köttgrottorna hade på handen detta år var LP-debuten ”Blodsdans” som visade sig vara ett riktigt trumfkort. Här blandas punk, hårdrock och vanlig simpel rock’n’roll i en välkryddad anrättning. Trots spännvidden löper en röd tråd genom hela plattan, och med undantag av något enstaka spår visar bandet att de behärskar även LP-formatet (något svenska band i allmänhet och punkband i synnerhet haft väldigt svårt med). Här dyker livefavoriter som ”Fördom mot oss”, ”Zuga” och ”De rika” upp.
— En bra skiva med låtar vi samlat på oss sedan starten till dit, kommenterar Mongo. Det enda vi var besvikna på var omslaget.
— Vi gjorde en skiss på två indianer som dansade (blodsdans) men tecknaren strök det och slängde dit en skyltdocka istället, fortsätter Janne.
— Och den dockan har följt med sedan dess som någon slags logotype för oss. Fast den gör sig mycket bra på nya LP:n, inflikar Mongo.
När jag lyssnar på ”Blodsdans” tycker jag mig höra en hel del Toy Dolls, inte minst i gitarrspelet.
— Visst kan det finnas en del Toy Dolls i gitarrslingorna, men jag vill nog hellre referera till Damned, menar Janne.
”Vad jag vill ha” bjuder på ett härligt gung som inte så lite påminner om AC/DC. Texten tar upp poptexternas ständigt återkommande tema: kärlek. ”Massor med böcker & texter handlar om detta ämne som inte stöter någon. Är författarna ständigt kära, eller simulerar dom?”. Kul frågeställning. Om så är fallet bör väl Ledin & co vara de lyckligaste personerna i hela detta land… eller??? Fler låtar som sticker ut är till exempel ”Frihetens fackla” där man kan spåra rötter ända tillbaka till proggen och band som Hoola Bandoola Band. Även ”Mitt lik blir statistik” är en kul sak med sitt tuffa rockabillybeat. Naturligtvis innehåller plattan en stor dos gladpunk också i spår som ”Ondska”, ”Haerlig är jorden” och ”Vilddjuret” (som är en självironisk betraktelse över rebellen som blivit gammal, man kan inte vara ung och arg för evigt). Skivan avslutas smakfullt med den lätt obscena ”Zuga” och ”Blodsdans” lämnar ett stort leende efter sig.
Någonting som alltid har präglat bandets skivor, från starten till dags dato, är att låtarna alltid har ett riktigt slut och inte tonas ner. Mongo visar sig vara hjärnan bakom detta ställningstagande.
— Att inte tona låtarna är en princip vi alltid haft. Min far hade också den åsikten så jag blev väl indoktrinerad redan som liten. En låt skall ha en början, en mitt och ett slut. Jag förstår inte vitsen med att tona en låt. Är det för att man inte klarar av att göra ett slut, säger han frågande och slår ut med armarna.
När jag frågar om rutiner i studion berättar Janne att de spelar in nästan allting live i studion för att sedan lägga på sång och eventuellt något gitarrpålägg. Därmed får skivorna en rak och enkel framtoning som är lätt att ta med sig upp på scenen. Just denna grej är jag själv stor anhängare av. Jag blir ofta besviken på band som bygger upp enorma ljudslott i studion som ändå är helt omöjliga att återskapa live. I värsta fall låter det så dåligt på scen att man knappt känner igen låtarna. Men så är inte fallet med Köttgrottorna. Hos dem önskar man ibland istället att de kunde överföra den enorma charm och energi de utstrålar på scen till skiva. Men det får väl tyvärr ses som en mindre omöjlighet, detta band skall ses live — inget snack om saken!

GULD-LARS

Med ”Blodsdans” i bagaget började nu Köttgrottorna allt oftare spela ute i övriga landet och snart var det dags för ännu en singel, som kom att bli det sista de gjorde på Sista Bussen. ”Grottmålningar” släpptes våren ’87 och innehöll ”Yngve & Yxorna”, ”Grottmålningar” samt ett orubricerat spår i ”Undergångslåten”.
— Den var bara menad som en ploj och skrevs aldrig ut på skivan, sedan råkade den bli en riktig publikfavorit, förklarar Mongo detta faktum. ”Grottmålningar” är förmodligen den singel som bäst fångar bandet så nära livestämningen som går att komma, med sin sprudlande charm och humor.
— Det var rätt mycket ploj på denna singel. Andra versen på ”Grottmålningar” innehåller inte ett enda riktigt ord, bara en massa blaj, ler Mongo.
— ”Yngve & Yxorna”-texten skrevs på väg till en fest. Vi varpå glatt och uppsluppet humör och låten blev därefter, fortsätter Janne.
Hur kom det sig då att de bröt med Sista Bussen efter denna singel undrar jag.
— Sista Bussen var jättesnälla på alla sätt och vis, men att ge ut skivor var inte deras bag. De gjorde ingenting för att nå ut med plattorna, hade ingen koll på försäljning och var struliga i största allmänhet, suckar Happy.
— I stället gjorde vi ett kort gästspel på Amigo. Jojje fixade allting inför plattan, sedan hoppade han av när det var dags att spela in, säger Mongo och blänger lite elakt på Jojje som idag är allmän hjälpgumma när bandet spelar ute.
Ersättare i bandet blev istället Guld-Lars, med meriter från bland andra KSMB i ryggsäcken. Hans inträde i bandet skedde precis lagom till inspelningen av nya LP:n ”Halvdöd”. Som namnet antyder består ena halvan av skivan av en liveupptagning och andra halvan är studioinspelad. Livesidan, som är inspelad i Jakobsberg, bjuder på gamla örhängen som ”Pendeltåg”, ”Jag är idealist” och ”Människor smakar gott”. Ingen av dessa tillför dock någonting till de tidigare utgivna studioversionerna. Däremot har ”Undergångslåten” fått en rejäl ansiktslyftning och är den stora behållningen av livesidan tillsammans med de nya spåren ”Flyg iväg” och den släpiga bluesen ”I väntan på livet”. Livesidan på denna platta känns tyvärr ofta lika avslagen som en halvdrucken pilsner. Med tanke på hur bra de brukar vara live annars kan jag inte låta bli att fråga vad som gjorde denna upptagning så platt.
— Guld-Lars hade bara spelat med oss i några veckor innan giget så vi var inte speciellt tajta, svarar Mongo.
— Den riktiga stämningen ville heller inte infinna sig, mycket beroende på att spelningen även filmades. Själva skivinspelningen kom i andra hand. Sedan är det inte så lätt att spela på topp när någon står på scen med en filmklappa mitt i låtarna, förklarar Guld-Lars.
— Dessutom var det dåligt med folk och den publik som fanns var väldigt fulla och stökiga, tillägger Janne.
Nej, den stora anledningen att inskaffa ”Halvdöd” är dess studioinspelade sida. Här bjuds vi fyra nya spår samt en lysande cover på Björn Afzelius ”Svarta gänget”. Förutom det spåret är poplåten ”Hand i hand” och finansvalparnas signaturmelodi ”Ekonomimarsch i d-dur” mina favoriter, men även jazziga ”Gråa moln” hamnar inom ramen för godkänt. Däremot tycker jag ”Meatcave Army” är ett riktigt bottennapp vi gärna hade klarat oss utan. Ljudmässigt är produktionen luftig och ren, nästan på gränsen till överproducerad.
— På studiosidan experimenterade vi kanske lite för mycket med syntar och sånt så ljudmässigt föll det platt till marken. Det finns dock en och annan grej som är värd att lyssna på, kommenterar Mongo.
— Ja,om man lyssnar jävligt noga, inflikar Happy ganska ironiskt.
Något som är värt att framhålla på ”Halvdöd” är att texterna är bland de bästa bandet gjort. Här följer också textblad med skivan, något som Köttgrottorna slarvat med på sina utgivningar.
— Jag anser att texterna skall höras till musiken och inte läsas och är emot texter på skivorna, svarar Mongo bestämt.
— Jag tycker definitivt att texterna skall vara med, kontrar Guld-Lars lika bestämt.
— På nya LP:n var vi tre som ville ha texterna med och en dumskalle som var emot, säger Happy och nickar menande åt Mongos håll.
— Men han blev nedröstad, tillägger han med ett rått skratt.
Personligen tycker jag texterna skall vara utskrivna på skivan om bandet ifråga har någontinga att säga med sin lyrik. Alltid finns det någon textrad här och där som man som lyssnare inte uppfattar och då kan man tjuvkika i textbladet vad sångaren försökt mumla fram. Däremot tror jag knappast någon sätter sig och läser texterna separat utan att ha musiken på i bakgrunden, inte ens vid extrema fall som Crass och dylikt.
Efter ”Halvdöd” kände Köttgrottorna att tiden var mogen att pröva andra uttrycksformer och bandet lades mer eller mindre på is. Happy, Mongo och Janne fuskade lite med teater, Guld-Lars började spela i Fuck-off med bland andra Stefan Sundström. Janne spelade i diverse partyband och Happy & Mongo lirade ihop med en sydamerikansk folkmusiker. Dessutom började Mongo skriva en roman, en erfarenhet han idag talar ganska tyst om.
— Jag läste början för några veckor sedan, och kom fram till att jag nog aldrig skulle låta någon annan läsa en rad i den.
Samtidigt som bandet tog denna paus passade ett flertal av deras samtida kollegor som Asta kask, Rolands Gosskör och Sixten Redlös på att lägga gitarrerna på hyllan så tomrummet efter Köttgrottorna kändes vid denna tidpunkt allt större och större. Men än var inte sista kapitlet i bandets historia skrivet…

COMEBACK

Tiden gick, och inte förrän 80-talet övergick i 90-tal dök nästa livstecken från Köttgrottorna upp. Med ett nytt bolag i ryggen, pålitliga Studio Otukt (numera Beat Butchers), och några års frånvaro var tiden inne för en praktfull comeback tänkte jag. Men… vad som hade kunnat bli en fräsande volleykanon blev inte mer än en simpel tåfjutt. Singeln som släpptes våren -90 hade ”Elda för kråkor” som A-sida, uppbackad av ”Hemlig polis” och ännu ett orubricerat extraspår: ”Grusgrop”. Denna singel hade visserligen en mycket bra produktion i grunden och titelspåret är både tungt och gungande. Men jag tycker ändå att melodin är alltför svag, liksom refrängen, för att hamna som singelframsida. Som en parentes kan tilläggas att denna låt gör sig mycket bra live konstigt nog, men på vinyl blev det platt fall. B-sidans ”Hemlig polis” var inte heller den så märkvärdig, men hade i alla fall en fyndig text som höll låten över vattenytan. Bäst på singeln var faktiskt den 4 sekunder långa ”Grusgrop”. Mongo har dock en helt annan syn på grottornas comeback-alster:
— Bandet hade länge kommit i skymundan av våra andra projekt. ”Elda för kråkor” var nytändningen, vår comeback. En riktigt bra singel faktiskt.
Ja, alla kan ju inte tycka lika! Jag hade inte några större förhoppningar om bandet vid denna tidpunkt. Samma sommar kom samlingskassetten ”Otukt på Långholmen” där Köttgrottorna kör ”Propaganda” och ”Grusgrop”. ”Propaganda” fick mig att höja på ena ögonbrynet. Här var bandet tillbaka i gammal god stil och dessutom med en mycket bra text som grädde på moset. Kunde det ändå vara så att dessa PRO-punkare ändå var ett kort att räkna med i framtiden? I alla fall fick vi höra av Jojo på Beat Butchers att en ny singel var planerad till våren därpå, och tyst och stilla knöt jag tummarna för att den skulle bli en överraskning av det positivare slaget.
Vi fick plattan i vår hand vid ett besök i den kungliga hufvudstaden en vårdag i fjol. Fyllda av spänd förväntan satte jag och Magnus oss vid närmsta skivspelare för en första avlyssning. Precis som vanligt när någonting är riktigt bra övergick frågetecknen i våra ansikten till ett belåtet grin i exakt samma ögonblick. Detta var en riktig fullträff. Inledande ”I morgon bitti” var en Köttgrotte-pärla av gammalt gott slag, kryddad med ett fläskigt munspel. Och den rasande B-sidan ”Olja, tjockare än blod” var en besk kommentar till det pågående Kuwait-kriget. Vi kunde andas ut, det känns alltid extra skönt när gamla hjältar man förlorat hoppet om kommer tillbaka och visar var skåpet skall stå. Och det gjorde verkligen Köttgrottorna med denna sjutumspärla. Sin vana trogen hade de lagt dit en extralåt på B-sidan. Här var det DDR’s nationalsång som fått en ny text. Vid första anblicken en syrlig gravruna över det fallna Sovjetimperiets uppgång och fall. Men efter flertalet lyssningar började associationerna pendla från gårdagens Moskva till morgondagens Bryssel. Något Mongo bekräftar vid vår pratstund:
— Det stämmer, låten handlar faktiskt om EG. Vi skrev inte ut den på singeln av den anledningen att vi inte fick tag på rättigheterna till den. Vi försökte via DDR’s ambassad men fick aldrig något svar. Eftersom låten inte är utskriven på omslaget och etiketten och inte är NCB:ad existerar den inte, eller hur? Nu har den dock blivit spelad några gånger på finsk radio. Men DDR finns ju inte mer så jag tror inte någon bryr sig egentligen.
”I morgon bitti” gav bandet välförtjänt uppmärksamhet och gav dem en rejäl skjuts inför den kommande CD/LP:n ”Hungrig”. Plattan släpptes under förra årets Hultsfredsfestival och visade sig infria de högt ställda förväntningarna. Efter första lyssningen satte sig låtar som ”Dum-Dum”, allsångsfavoriten ”O3” och den jazziga ”Jag är ful”. De följande lyssningarna utkristalliserade sig även de övriga spåren och vi fick nya favoriter som ”Häxcalypso”, ”Trappsteg” & ”Kärleksbett i nacken”.
CD:n inkluderade också bonusspåren ”Upp & Ner”, ”Propaganda” samt tidigare nämnda ”Olja, tjockare än blod”. Som vanligt när ett band idag inte har tydliga 60-tals rötter och dessutom har den enorma fräckheten att sjunga på vårt otrendiga modersmål tog kritikerna fram motorsågen när det var dags att recensera skivan. Tack och lov visade sig skivköparna ha ett bättre omdöme och ”Hungrig” är idag en av Beat Butchers storsäljare. Mongo talar sig varm även om detta alster men påpekar avsaknaden av någon riktig ”hit-låt”. Hitlåtar eller inte, med denna jämna helhet ”Hungrig” utgör har Köttgrottorna skapat ett stort sug bland sin publik och är förmodligen större än någonsin idag. Vad beror denna framgång på undrar jag?
— Att vi och undergroundrocken i allmänhet fått sådant uppsving kan bero på det politiska och sociala klimatet idag, tror Mongo.
— Folk är jävligt trötta på det etablerade och söker sig till rötterna igen. Det återspeglas också på musiken. Jag blev förvånad över hur mycket punkare det var på Kolingsborg, långfredagen när vi spelade på Totalgalan. Visst var det mycket punkare ’79, och vi syntes på ett annat sätt då, men jag undrar om det ändå inte finns ännu fler idag.

TIOÅRSKALAS

Så är vi då framme vid dags dato och tro inte att Köttgrottorna slagit sig till ro efter framgången med ”Hungrig”. Nejdå, när man minst anade det dök det upp en ny singel med bandet: ”Det vaga könet/Blodsdans”. Vad som charmar mig mest med nya 7″ är det sanslösa skivomslaget där bandet poserar i kvinnokläder respektive läderutstyrsel à la Village People. Årets hittills tuffaste omslag (roligaste i alla fall). Även A-sidan är en drift med transvitism och svag sexualidentitet och musiken påminner en hel del om ”I morgon bitti” med ett ettrigt munspel i kompet.
— Nya singeln är ett slags experiment, där vi testade att jobba i en ny studio. Vi är så pass nöjda att vi nog kommer att använda den i fortsättningen också, säger Mongo och tillägger att man redan är i planeringsstadiet av en ny CD/LP. Han tillägger också att singeln är mycket Jannes och Happys verk vilket är skönt då han själv varit den mest dominerande låtskrivaren i bandet tidigare.
— Till nya singeln har vi också gjort en video som går i samma stil. Den är främst ämnad att försöka få TV-spelningar, och nå ut även den vägen, fortsätter Mongo.
Inte nog med nya singeln, Köttgrottorna är nu även aktuella på två stycken samlingsplattor. Den ena är ”Definitivt 50 spänn” där de medverkar med ”Kärleksbett i nacken” och den andra plattan är en CD/dubbel-LP från förra Totalgalan i Köping. Köttgrottornas bidrag är ”Grusgrop”, ”Zuga”, ”Bonnrock”, ”Härcalypso” samt ”Hungrig”. Vad har då Mongo att säga om denna platta?
— Till att börja med är jag imponerad av ljudet som är mycket bra. Dessutom är det en bra blandning på band och låtar. Vår insats är jag väl inte 100% nöjd med, bland annat snackade vi en massa skit mellan låtarna som de gott kunde ha klippt bort. Det känns bara pinsamt att höra så här i efterhand.
Den som aldrig sett Köttgrottorna live (stackare) kan på ”Även vackra fåglar skiter” få åtminstone en föraning om bandets styrka som liveband. Förutom Köttgrottorna medverkar Charta 77, Tuk Tuk Rally, 23 Till, De Lyckliga Kompisarna, Strebers samt The Past. För den vars hjärta klappar för denna typ av musik är liveplattan bara ett måste i skivsamlingen.
Intervjun lider mot sitt slut, men innan dess påminner Mongo oss om att det nästa år är tio-års jubileum för Köttgrottorna och de hoppas kunna kröna jubileet med en riktig kanonplatta. Dessutom är det inte otänkbart att de gör något gig tillsammans med Charta 77 som också fyller tio år 1993. Så nu vet vi vad vi har att vänta oss det kommande året. Vi sätter därmed punkt med vissheten att än är inte sagan om Köttgrottorna fulländad.