”Why worry? You are either successful or you are not successful; if you are successful you have nothing to worry about. If you are not successful you will have two things to worry about; if you are gonna get well or if you are going to be ill. If you are going get well , you have nothing to worry about. If you are going to be ill, you will have two things to worry about; if you are going to get better or if you are going to die. If you are gonna get better, you have nothing to worry about. If you are going to die, you will have two things to worry about; if you are going to heaven or to the other place. If you are going to heaven, you have nothing to worry about and if you are going to the other place, you will be so busy shaking hands with old friends, that you will have no time to worry… So why worry?”
Sommaren 1986 strålade fem göteborgska vildhjärnor samman för att bilda bandet med det osannolika namnet Union Carbide Corporations. Laguppsättningen bestod av Ebbot Lundberg – sång, Patrik Caganis – gitarr, Björn Olsson – gitarr, Per Helm – bas och Henrik Rylander – trummor. Man bytte relativt snart namnet till mer Disney-klingande Union Carbide Productions, och redan fem månader efter starten klev man in i Music-A-Matic studion i Göteborg för att spela in debut-LP:n ”In the Air Tonight”. Plattan släpptes våren ’87 på Radium och tillsammans med en sanslös spelning på Hultsfreds festivalen fick bandet ett grundmurat rykte som landets tyngsta och mest röjiga band. Reaktionerna var blandade. Många hade svårt at ta till sig den sanslösa mangeln Union Carbide presenterade, andra stämde in i en hyllningskör till vad som då var det mest kompromisslösa och stökigaste som någonsin lämnat en svensk replokal. Bland de främsta att stödja bandet var fanzinet ”Lollipop” som på hela två sidor hyllade ”In The Air Tonight” (dessutom släppte de en promoflexi med originalmixen av ”Financial declaration” i Lollipop#6). Själv har jag fortfarande svårt att avnjuta debut-plattan i mer än små portioner åt gången. De tunga trummorna bearbetar lyssnaren likt ett baseballträ, gitarrerna skär som skalpeller och ovanpå ligger Ebbots fullständigt hysteriska stämma och sliter låtarna i små blodiga stycken. Resultatet är likt en splatterfilm, det är skrämmande och obehagligt hela tiden men man kan inte låta bli att lyssna vidare och när den tio minuter långa ”Down on the beach” tonat ut sitter man bara och pustar ut och njuter av tystnaden som infinner sig. Fyra år senare känns debuten en aning jämntjock, det är i stort sett bara inledande ”Ring my bell”, ”Financial declaration” och den hypnotiska avslutaren ”Down on the beach” som gör plattan riktigt lyssningsvärd (såvida man inte längtar efter 40 minuters total hjärn- & öron-mangel!). Vi träffar Ebbot och Henrik efter soundchecket på Alka-konsthall i Linköping och frågar om de är Sveriges tyngsta band.
— In The Colonnades är väl rätt tjocka, svarar Henrik illmarigt. Vad menar du med tyngsta, det är ett så slitet uttryck. Jag tycker inte vi är så tunga, fortsätter han.
Jag ger en kort redovisning av vad jag menar med ”tung” musik, dvs musik där trummor och bas bildar ett tungt komp i ljudbildens förgrund och där varje taktslag ger lyssnaren känslan av att få en näve skrot i skallen.
— Jag tycker vår musik är trevlig snarare än tung. Fast när du säger tungt är det väl i positiv bemärkelse. Enligt mig spelar Union Carbide en trevlig, stark musik, menar Henrik.
Välsmakande influenser.
I’m in the grooveyard and I don’t wanna know how to get out…
I’m in a grooveyard and I don’t have to scream or shout
I like the things here, it’s the kind of things that I know well
And if you want me, all you got to do is ring my bell
Vi kommer in på ämnet texter. hur mycket energi läggs ner på texterna, och vad skall de spela för roll i den musikaliska helheten?
— Det är jag som är ansvarig för dem, svarar Ebbot. Egentligen har texter inte så stor betydelse. Få personer lyssnar ordentligt på texterna. De är en total egotripp egentligen. Man gör musiken för att man själv skall kunna lyssna på den och i texterna försöker man återspegla vad som händer omkring en, fortsätter han.
Som bakgrundskuriosa kan nämnas att bandets namn är taget från den amerikanska multihjälten Union Carbide Corporations som var ansvariga för den stora gasolyckan i Indien i mitten av 80-talet. Har bandet fått några reaktioner på namnet?
— Mest positiva reaktioner, speciellt i USA, svarar Henrik.
— Annars har det varit både negativt och positivt. Folk har undrat var vi står i fråga om olyckan. Till de som velat att vi ska vara emot Union Carbide Corporations säger vi det så blir de nöjda, fortsätter Ebbot.
USA ja, efter första LP:n gjorde Union Carbide några spelningar i USA med storheter som Foetus och Henry Rollins i publiken. Hur var det?
— Det var kul. Skivbolaget tyckte att vi skulle visa upp oss lite. Vi gjorde två spelningar i New York och en i Boston. De som kom tyckte om oss, säger Henrik.
— Det har gått jävligt bra när vi spelat utomlands. Samma respons som i Sverige men mer folk. Det är en helt annan atmosfär där, lite mer lössläppt, menar Ebbot.
Är publiken likadan utomlands som här, undrar Magnus.
— Rockpublik är väl lika dum i huvudet överallt, ler Henrik. Ikväll blir det nog bra, det finns ju starköl i baren. Det är ju viktigt eller hur? Man ska vara full när man ser på rock, fortsätter han flinande.
Det band de flesta använder som referens till Union Carbides musik är Iggys gamla Stooges, men vad har de egentligen för influenser bakom sig?
— Hos Tobbe är det bara Stooges. Annars är influenser allt möjligt, whiskey till exempel, svarar Henrik.
— Trevlig pop som Donovan! När jag var i skivköparåldern, 15—16 år, lyssnade jag mycket på Germs och Black Flag. Plus band som Beatles, jazz och dylikt, säger Ebbot.
— Det föräldrarna spelade lyssnade man själv på när man var liten. Allting blandas in i det man spelar nu, menar Henrik.
— Det är mycket 60-tal i botten. Inte så mycket 80-tal, förutom den tidiga 80-tals punken. Union Carbides musik består av en gnutta Them, en gnutta Led Zeppelin, en gnutta Black Flag, en gnutta Germs och en klick Elvis Presley, fortsätter Ebbot.
— Det stämmer, kryddat med malen Captain Beefheart och några stänk Beatles. Sedan en massa droger också, fyller mästerkocken Henrik i.
Medlemsbyten
I’m in a brickhouse and the music makes me kiss the ground
It’s just a brickhouse but l’m sure you gonna like the sound
I got my friends here and I gotta stay away from hell
Hey, if you want me you just have to try to ring my bell
Hösten 88 går Union Carbide in i studion för att påbörja sin nya LP ”Financially dissatisfied philosophically trying”. Plattan släpps först våren 89 och visar upp ett mer moget Union Carbide och ett genomarbetat, varierat material. Visst återfinns de gamla takterna i spår som ”Born in the 60’s”, ”Glad to have you back” samt inte minst ösiga ”Maximum dogbreath”. Men man finner också udda inslag som sitar, piano och slide-guitar. Dessutom har bandet fått till en riktigt vacker, melodisk sak som går under namnet ”Down on the farm”. Till skillnad från debuten har Union Carbide skapat ett album som man med god behållning kan lyssna mycket och länge på. Plattan avslutas med den långsamma, desperata ”Career opportunites”, ett fängslande spår som för tankarna till förra LP:ns ”Down on the beach”. Titeln på plattan för mina tankar tillbaka till en gammal Rolling Stones-intervju, i samband med deras singel ”(I can’t get no) satisfaction”. Intervjuaren frågar Jagger om de är mer tillfredställda nu och han svarar ”Sexually yes. Financially dissatisfied, philosophically trying”. Har Stones inspirerat till denna titel månne?
— ”We’re only in it for the money” var redan upptaget, skrattar Ebbot.
— Det kan ju komma därifrån, man vet aldrig, svarar Henrik undvikande och spänner ögonen i oss.
— Vi tyckte det stämde in på oss också. Ibland tror vi att vi är Rolling Stones faktiskt. Svaret är ja!, säger Henrik och brister ut i ett friitteranfall. (Vad skönt det är när alla rockstars är raka, konkreta och seriösa när de svarar på frågor, det underlättar verkligen en skribents vardag avsevärt!)
I samband med utgivningen av LP:n hoppade Björn och Per av bandet.
— Björn somnade. Han är en väldigt trött kille. När han vaknade började han spela med Sonic Walters. Per ville spela trummor så han började också i ett annat band, förklarar Henrik. De ersattes så småningom av Ian Persson – gitarr och Jan Skoglund – bas.
Jag frågar om de klarar av att leva på musiken.
— Vi har försökt, men det går inte. Vi håller snarare på att dö på den, svarar Ebbot.
— Vi dör inte på musiken, vi dör av den, fyller Henrik i.
Här kommer den lokala byfånen in i intervjun för att bjuda på kaffe. När Henrik ber om muggar och socker svarar stollen att ”det får ni hämta själva”. Henrik förklarar då bestämt att de är rockstjärnor och ska inte behöva göra någonting själva, varvid byfånen lommar iväg för att genast göra dessa superstars till viljes. Gott åt den jäveln!!!
Utlandslansering
I’m in a grooveyard and I don’t wanna sterilize my brain
If you turn back now you’re gonna see that it’s quite insane
I hope it ends here, I don’t wanna hide behind any shell
But if you want me, all you have to do is ring my bell
I våras skrev då Union Carbide det tredje kapitlet i sin historia när ”From influence to igonorance” släpptes. Jag frågar om titeln speglar dem själva, har Union Carbide gått från att ha varit en influens till att bli ignorerade?
— Ignorance kan betyda okunnighet också. Man får tolka titeln som man vill, förkunnar Henrik.
På denna platta har bandet i mina ögon nått ända fram, här är Union Carbide som bäst. Inledande ”Train song” är en långsam, dynamisk öppning som kör över lyssnaren som en ångvält (eller godståg om man så vill!). Följande ”Be myself again” är en typisk Carbide-mangel-låt och när man känner sig helt överkörd följs den upp av lugna ”Golden age”. Att ”Golden age” i mångt och mycket påminner om ”Down on the farm” vill inte Ebbot och Henrik hålla med om. Du får väl själv lyssna och jämföra, kära läsare. ”Golden age” är i alla fall den bästa låt Saints aldrig skrev, och det krävs inte mycket fantasi för att tänka sig Chris Bailey bakom sångmicken. Fler spår som sticker ut är den jazziga ”Baritone street” och den helakustiska ”Can’t slow down” (Union Carbide helakustiskt med slide-guitar, vem hade kunnat föreställa sig det 1987?!). Fräckast är ändå ”Sunset trip” som har en mycket smakfull sitar mitt i gitarr-manglet. Här bevisar bandet att man faktiskt inte behöver göra flummig hippie-musik för att använda dessa udda instrument. Plattan avslutas med åtta minuter långa ”Coda”. Precis som de tidigare plattorna är det en avslutning i hysterisk desperation som lämnar lyssnaren helt utslagen vid stereon. Sammantaget en mycket stark och varierad LP. När vi diskuterar det visar det sig att bandet hade ett stort knippe låtar att välja mellan till denna platta.
— Vi hade helst gjort en trippel-LP, men det finns inga resurser eftersom vi inte är mega. Nästa platta hoppas vi dock kunna bli en dubbel, säger Ebbot.
Hur ser då framtiden utomlands ut för Union Carbide, undrar Andréas.
— Det händer massor nu som vi inte kan gå in närmare på. Japan har köpt upp alla tre plattorna, i Europa ligger vi på ”Play it again Sam” och i USA har ”Geffen” visat intresse, avslöjar Ebbot.
Hur har det gått försäljningsmässigt frågar jag.
— Om man räknar med försäljningen i Tyskland är det c:a 7000 ex/platta. I USA har alla radiostationer plattorna men de finns inte att få tag i ute i butikerna så där är vi ett raritet-band, säger Ebbot.
— I Korea skall plattan också släppas, det låter väl lovande! ler Henrik.
Vi avslutar med att fråga lite om bandets närmaste framtid och Henrik berättar att Union Carbide skall ut på en Europaturné under september/oktober då de bl.a. skall besöka England för första gången. Vi tackar för oss, Ebbot och Henrik drar sig tillbaka till logen inför spelningen. När den väl har kommit igång får vi se ett Union Carbide i toppform framför en vilt dansande publik som härjar så att både öl & vin skvätter åt alla håll. Efter spelningen är man helt tom inombords. Det går inte att stå still när Union Carbide spelar och efter varje gig man sett med dem är man helt slut både fysiskt och psykiskt, men ser ändå fram emot nästa besök ”in the grooveyard”.
Lämna ett svar