De speglar Amerika på sitt eget speciella vis. Oberäkneligt, fräckt och förtrollande fyndigt i såväl text som musik. New Kind of Kick har lyssnat på nya skivan, och er utsände Andréas Nyberg har träffat Stockholmsensemblens sångare, basist och ledgestalt: Rickard Gramfors. Och här är artikeln med ett av Sveriges mest spännande band just nu…

När jag en dag frågade en kompis om han hade hört The Lee Harvey Oswald Ensemble, fick jag ett grunnande nej till svar. När han ställde motfrågan om hur de låter, insåg jag hur djupt vatten jag hade gett mig ut på. För att beskriva denna ensembles musik är jämförelsevis lika lätt som att hoppa fallskärm från en trottoarkant.
— Vi snor ifrån alla håll och gör det till vårt eget. Orden är Rickard Gramfors. Vi sitter i hans bil på regeringsgatan i Stockholm och lyssnar till en förhandskassett av nya skivan; “Uncle Sambo”. Vi talar om förflutna tider och Rickard berättar om när han och trummisen Mats Molund började lira tillsammans -76. Om hur singel och ett bidrag till en samlings-LP gjordes under namn som Schnabel och Fahrenheit. Under ganska långa tysta år grodde en idé i Rickards huvud. -86 började grodden växa fram och The Lee Harvey Oswald Ensemble var ett faktum.
— Vi är all runt 30 år och när John F. Kennedy mördades -63, blev det ett av våra starkaste barndomsminnen. Han stod för välfärd och gav världen hopp och framtidstro. När han dog försvann hoppet och välfärdsdrömmen. Lee Harvey Oswald blev utsedd syndabock och påstådd mördare. (Världens mest utredda brott, Red.anm). Vi tyckte att hans namn passade bra till vår musik och text. Dessutom lät det bra med Ensemble på slutet…

Men att L.H.O.E skulle vara mer USA-påverkade än andra, förnekar han. Lyfter folk på ögonbrynen för att de visar upp det “fina” landets baksida månne?

Organiserat kaos.

Genom hans kompisar i In The Colonnades fick de kontakt med Jan E. Svenssons; Joker Records. Det resulterade i medverkande på samlingsskivorna “Nordic Sounds”, ett och två. Och i slutet av -89 kom debut-LP:n ut. “Star Spangled Boner”. En recensents kommentar lät: “Sjukt, djävligt roligt och dessutom osedvanligt begåvat…”. Ord passande som handsken till L.H.O.E’s koncept. Några fragment från ensemblens mångfaldiga inspirationskällor kan dock ges genom att nämna Frank Zappa, Nick Cave & The Bad Seeds och hans tidigare Birthday Party. Men även en del jazz etc. Rickard redogör inför de stora skillnaderna i fråga om smak inom ensemblen, men nämner Nick “grottis” Cave som en gemensam nämnare. Dessutom har L.H.O.E en ganska udda inställning när de gör låtar. Det känns verkligen rätt det han säger om deras verk:
— Det ska låta fel, på något vis. Inget passar egentligen in, men helheten blir bra.
Något som gör dem än mer intressanta är Rickards texter.

Att han arbetar på Cinemateket som redaktör och skriver i filmtidningen Chaplin påverkar självklart hans textskrivande. Men även amerikansk masskultur, TV-nyheter och berättelser om krigshjältar som kommer hem från kriget med bröstet fullt av medaljer. Men det skick de är i kanske inte riktigt är lika bra som tidigare.

Krigshjälte.

Junkie Doodle went to town. In a wheel-chair made from bomb-shells. He was wearin’ many medals . But he didn’t have no pedals. Fought for Sam against Charlie. Did he understand it? Hardly. Couldn’t see his enemy. Had to get help from LSD…

“Star Spangled Boner” var verkligen en lyckad skiva, med många intressanta infallsvinklar och fyndig ironi. Ofta som sagt över Amerikas “sjuka sidor”. Och det är något som i alla fall passar min smak. Tyvärr blev som vanligt den kommersiella framgången inte lika lyckad som materialet. Och inte verkar det ha hjälpt att självaste konstnären och filmaren Max Andersson gjort det läckra skivkonvolutet.
— LP:n pressades upp i cirka 500 ex. och har väl ännu inte riktigt blivit helt slutsåld, suckar Rickard.
Vi på redaktionen gillade den i alla fall skarpt. Möjligtvis kunde varje enskilt instrument fått mer framtoning och sången lagts lite högre, för att förtydliga textinnehållet.
— Det är ändrat nu till nya “Uncle Sambo”, förklarar han och fortsätter berätta om deras nya mixare som skolat sig i London under ett par år och verkligen lärt sig att “mixa”.

Och just när vi sitter däri godan ro och småpratar dundrar en raplåt igång. Vad i h-vete är det här? tänker jag. Har de flippat ur helt eller? Men till min stora förvåning är det en av de bästa låtar jag har hört. Rickard ger en förklaring till låtens suspekta text som handlar om dunderkalkon-skräckfilmen “Basket Case”.
— Den handlar om två ihopväxta bröder. Där en är välskapt, men har sin deformerade bror som en utväxt under armen. Mot syskonens vilja övertalar fadern några läkare att separera dem och göra sig av med missfostret. Sagt och gjort. Men bröderna återfinner varandra genom deras telepatiska förmåga. Sedan är hämnden ljuv på fadern och läkarna. Den deformerade brodern hålls instängd i en tvättkorg större delen av filmen. Han ger sig dock ut ibland för att döda de tjejer brodern legat med, för att han är så avundsjuk.
Vi på redaktionen har sett filmen och det är sällan vi har fått ett så gott skratt. De övriga spåren på “Uncle Sambo” följer ungefär samma tema som på “Star Spangled Boner”. Om TV-präster, masskultur, krigshjältar och hur de färgade har blivit och blir behandlade i det “fria” landet. Det yttrar sig bland annat i titelspåret “Uncle Sambo”.

Elvis stole his melodies. Abe Lincoln said he was free. There just had to be one snag. Excuse him while he kisses the flag.

Uncle Sambo. Thinks he’s fine when his life is in shambles. Uncle Sambo. Treated like Tom, but used as Rambo. Uncle Sambo. Was sent to fight in ‘Nam and Cambodja. Uncle Sambo. Bye, bye!

Uncle Sambo shipped away as slave. To the land of the free. And home of the brave. Now for his country he’s prepared to die. He’s American as apple pie…

Mycket fyndigt! Och så här bra är nästan alla texter. Olyckligtvis (för alla utan CD-spelare. Hej Magnus!) utkommer ” Uncle Sambo” endast på CD! Men som extra bonus utlovas hela förra LP:n; “Star Spangled Boner”. Fräckt värre!

Hur kommer då framtiden att se ut för The Lee Harvey Oswald Ensemble ?

Max Andersson gör även det här omslaget. Vi har funderingar på att göra en rockvideo. Skulle han göra den också vore lyckan självfallet ännu större, säger Rickard och ser drömmande ut. Till slut glider vi in på funderingar kring utlandet. Och det är något han ser positivt på.
— Jag tror att vi har ganska stora möjligheter att slå utomlands. Kanske inte större procentuell chans, men det bor ju onekligen mer folk i länder som England, Tyskland och USA, än i lilla Sverige.
Jag instämmer och tillägger att de knappast låter svenska och att texterna är i en avsevärt högre klass än hos många andra svenska band. Med det är vårat samtal över och jag lyckönskar honom och The Lee Harvey Oswald Ensemble, samt håller tummarna för att de ska lyckas i såväl Sverige som i utlandet. Det är de absolut värda. Vi tar farväl och beger oss åt var sitt håll i den myllrande storstadskvällen.