Jag ställer en fråga, Anders är den som först öppnar munnen genom att hänvisa till Claes. Claes i sin tur försöker tona ner sin dominerande roll inom bandet samtidigt som han svarar på frågan. Elton vet inte riktigt vad han har att göra i sällskapet, tror sig inte ha något att säga. Så är det att intervjua popmakarna i östgötabandet Drug. Bandet som när våren övergick i sommar kom med en alldeles utmärkt popsingel. Det var deras första och den bådar gott inför framtiden.

Kanske är det riktigt att sångaren, gitarristen och keyboardspelaren Claes Westling är den som oftast uttalar sig när jag pratar med bandet. Det var han som tog initiativet till bildandet av Drug ungefär i juletid 1988.
— Jag hade skrivit ett knippe låtar som jag ville göra något ordentligt av. Anders Nylander kände jag sedan tidigare och vi satt hemma i min lägenhet och spelade låtarna om och om igen på akustiska gitarrer, berättar Claes smått nostalgisk.
Så småningom bytte Anders gitarren mot en bas och otaliga konstellationer provades. Alla blev de ganska kortvariga fram tills Jan Elton kom med i bandet som trummis. Från början var även Johan Linde, ytterligare en gitarrist med men han hoppade av under 89. Ingen av bandets medlemmar var nybörjare inom musiken när Drug tog form. Alla har de spelat länge i olika band. Anders har spelat en hel del med alla Send No Flowers medlemmar förutom sångerskan Åsa Tedebro. Samarbetet med Bo Häggqvist från nämnda band pågår fortfarande. Han medverkar på debutsingeln och är ibland med som gitarrist när Drug spelar live. Live har bandet i och för sig inte spelat mycket. I år har det hittills blivit en gång på universitetet i Linköping.
— Det är ju inte så mycket. Men vi har inte heller repat mer än 2-3 gånger. Förra året spelade vi däremot ganska mycket ute. Eller rättare sagt, mer än i år, förklarar Anders och fortsätter:
— Vi har spelat på Emmabodafestivalen två år i rad. Första året var det bedrövligt där nere. Bara en massa pappa-band som spelade Johnny B Good och sånt. Och så Emmabodas egna Europe, inte att förglömma. Vi var många gånger bättre än dem. Nästa gång, förra året, var det en bra festival.
— Första året var det inte mycket folk där. Dessutom var det dåligt väder, det ramlade ner isblock(!) från skyn, minns Claes.
Även om förutsättningarna för Emmabodafestivalen inte har varit de bästa så är de glada över att ha spelat där. Bandet har uppfattningen att popmusik i stil med deras egna är mer populär i södra Sverige, främst i Skåne och Småland, än i övriga landet. Förutom i Emmaboda så har de spelat i Lund tack vare kontakter som Anders har sedan sin studenttid i Skånemetropolen. I övrigt har det gått lång tid mellan bandets spelningar.
— Vi raggar inte speltillfällen. Det brukar dyka upp en del möjligheter ändå, dimpa ned förfrågningar i brevlådan. Gjorde det inte det så skulle vi spela ännu mera sällan. Vi själva gör inte något annat än pratar om att vi borde spela, avslöjar Claes.
De förklarar sin seghet med bandets sättning, tre är en för lite när man ska spela live.
— Att ta med en medlem till har absolut högsta prioritet. Lyckas vi inte med det så vet i sjutton…, säger Claes.
— Vi spelar som sagt en del med Bobo från Send No Flowers, men han har ju fullt upp med det bandet. Så honom är det ingen mening att satsa på även om vi funkar bra ihop, fortsätter Anders.
En ny medlem är dock på gång. Claes har pratat en hel del med en bekant som enligt uppgift är väldigt intresserad av att komma till Östergötland och bli popstjärna. Bandmedlemmarnas spridning över landet minskar möjligheterna att spela tillsammans ytterligare. Elton pluggar juridik i Uppsala, Claes är bunden till Stockholm och Anders har blivit kvar Linköping. Replokalen som de huserar i finns i Fryshuset i Stockholm. Tillfällena som de repat där är lätträknade, men det händer även att de lånar olika popbands lokaler i Linköpings-trakten.
— Det är svårt att gå framåt när man så gott som aldrig repar. Men förhoppningsvis håller vi musik-känslan vid liv i alla fall, säger Anders. Claes tar vid:
— Vi är ringrostiga varje gång vi börjar. Då fungerar det inte att spela ute. Eller om det kanske är då som känslan kommer fram för när vi spelade sist gick det himla bra. Risken att vi ska tröttna på låtarna finns åtminstone inte.

Kulturstöd och obetalda räkningar

Allting var enklare när bandet var nytt och alla bodde i Vadstenas närhet. Vadstena och dess östgötska bondbyggdsomgivningar tog Lars Aldman fasta på när han uppmärksammade Drug i ett tidigt stadium. Han beskrev bandets musik med målande bondromantik och fick oss lyssnare att tro att bandmedlemmarna levde i böljande sädesfält. Drug kom att medverka på Bommens samlingsskiva med låten Candle. Ola Hermansson för Ceilidh hörde skivan, blev väldigt förtjust och skrev till bandet.
— Men vi har inte fått allt serverat på ett fat. Vi har även jagat bolag själva, erkänner Claes. Vi skickade demokassetter till en hel del bolag och flera var intresserade. T ex tyckte Wire Records att vi lät väldigt bra, jag vet egentligen inte varför det rann ut i sanden.
Att det slutligen blev just Ola och Ceilidh som signade bandet är inte förvånande. De säger själva:
— Det finns inget intresse för sån här musik i Sverige. En publik finns men skivbolagen bryr sig inte. Det är West Side i Skellefteå, till viss del Non Stop i Göteborg och så Ola som är engagerade.
— Intresset från bolagen ökar drastiskt om man sjunger på svenska, säger Claes lite buttert. Vi har fått förfrågningar om det men aldrig övervägt att byta språk.
I augusti förra året började Ola arbeta på att ge ut en singel med bandet och fick en kassett med några låtalternativ. Drug fick kulturstöd för en låt som heter Sister och det var meningen att den skulle ges ut. Inspelningen på bandet höll dock ingen hög klass, Sister blev för stressad och bara en låt, Wintertime, var riktigt bra. Därför blev det den som hamnade på debutsingeln. Den var menad att komma ut i mitten av januari, mitt i vintern och passande med tanke på titeln, men skivan blev fyra månader försenad. Det blev lite snett och bandet tyckte att det tog emot en aning att pusha en sådan singel mitt i sommaren.
— Anledningen till förseningen var Ola Hermanssons obetalda räkningar och hans förmåga att ta på sig för mycket. En person klarar inte hur mycket som helst, meddelar Claes bryskt.
Bandets debut finansierades visserligen med pengar från statens kulturråd,. Pengarna fick de trots att de valde att spela in en annan låt, men Audiodisc ville inte släppa skivan förrän Ceilidhs gamla räkningar var betalda. Enligt Ola var det ett missförstånd. Baksidan på singeln är en gammal låt. Enligt bandet är det mesta på deras repertoar gammalt material. Låtproduktionen har inte varit hög på senare tid.
— Daybreak är inspelad februari 90, ett och ett halvt år sedan alltså, men vi har gjort om den en hel del. Lagt på ny sång bland annat. Så vad spelar det för roll att den är gammal, den är ju bra!?, säger Anders.
Skivan har inte fått så stor uppmärksamhet. En del bra recensioner, några notiser och ett negativt omdöme i Sound Affects. Bandmedlemmarna är lite förvånade över SAs sågning.

Vi tycker att den är jäkligt bra i alla fall, men vi får väl göra en ännu bättre nästa gång

— Jag vet inte vad det kan bero på. Singeln borde falla dem i smaken, det är deras stil. De har ju varit väldigt positiva över våra demokassetter och skivan är ju samma sak, låter inte alls annorlunda, säger Anders.
— De skrev att det inte var några singellåtar hörde jag, fortsätter Claes, men Aldman tyckte singeln var bra, framför allt b-sidan. Vi tycker att den är jäkligt bra i alla fall, men vi får väl göra en ännu bättre nästa gång.
Nya singeln ska komma till hösten. Men bandet verkar inte själva övertygade om det med debutens långa försening i minnet.
— Ola är bra att jobba med. Han är himla schysst som person, men han har så mycket i luften samtidigt, säger Elton.

Tomas Gabrielsson och utlandslansering

Drugs låtar är oftast en idé hos Claes från början. Han lägger fram sina tankar för de andra och så arbetar de vidare och gör det mesta tillsammans. De flesta texter skrivs dock av Claes, även om en del andra också finns. Wintertime har Claes skapat tillsammans med Ejeman som är en gammal spelkompis till honom.
— Vi spelade ihop ganska länge innan Drug och vi har gjort många låtar.
Under sommaren tänker Claes stänga in sig i sitt torp, utan telefon, i Vadstena och försöka få fart på låtsnickrandet igen. Bandet planerar också att försöka hamna i en studio igen under sommaren.
— Vi vill testa att spela in i en riktigt bra studio igen. Vi har gjort det en gång tidigare, men resultatet blev inget bra. Vi spelade in två låtar i Rockpartys studio White Room i Älmhult med Tomas Gabrielsson som producent. Ljudbilden blev väldigt klinisk och vi kom inte alls överens. Han ville ha ett väldigt digitalt sound, berättar Claes.
Låtarna som spelades in var ”Voice of the Blood” som kom ut på Nordic Sound Volume 2-skivan i augusti 89 och ”Shadow In My Heart” som kommer på en annan samlingsplatta utgiven av Delicious Goldfish Records och Rainbow Music nu i höst. Singeln däremot spelades in hos Lars ”Lachen” Jonsson i Sturefors och det samarbetet fungerade betydligt bättre.
— Vi gillar verkligen hans inspelningar jättemycket. Hans fingertoppskänsla. Dessutom är han väldigt lyhörd och förstår precis vad vi vill få fram, säger Anders med stor respekt i rösten. Bandet har frågat Lachen om inte han kan tänka sig att följa med till en annan studio med förhoppningen att det kan bli samma känsla men bättre dynamik i en digital studio.
— På nästa singel ska det faktiskt bli en NY låt, en fruktansvärt bra låt, lovar Claes.
Framtidsplanerna, förutom att ta med en medlem till, är att spela in en Lp. Ola har lovat dem det men utan att ange när.
— Vi ska försöka få iväg våra alster till England. Det är ju där det finns intresse för sån här musik, säger Claes.
Ola ska börja satsa lite försiktig på utlandslansering av sina band genom att skicka sitt material till Australien, USA och England och där borde ju Drug ligga bra till med sin brittiska pop.
— Kontakter med utländska skivbolag har vi faktiskt redan haft, erkänner Anders. Vi skickade runt första demon och fick svar från Waterfront i Australien. Det var det första skivbolaget över huvud taget vi hade kontakt med, men det resulterade inte i något då.

Kanylmusik och svensktoppen

Om man vill kan man dra paralleller från bondsvenska Drug till den gnistrande gitarrpopen som är så vanligt förekommande i England. När man så grubblar över bandets namn, Drug…, så kan man ju börja fundera över om de även anammat drogromantiken som ligger som ett töcken runt en del av banden på andra sidan Nordsjön. Dessutom är Ceilidhs senaste slogan ”Love Is a Drug”.
— Annonssloganen är helt Olas idé. Bandnamnet däremot har vi valt noggrannt. Jag ville att vi skulle ha ett gruppnamn som är kärnfullt och enkelt, kort och laddat. Då var Drug ett bra ord, just därför att vi inte spelar någon kanylmusik. Annars är det ju ett väldigt infekterat begrepp inom rockvärlden, berättar Claes som åter igen är den ansvarige.
Så kommer vi in på det spännande området andras musik. Uppfattningarna om annan svensk musik är väldigt delade. Både Anders och Elton tycker att det finns många bra artister i Sverige, det mesta som spelas på radio tilltalar dem. Claes däremot återkommer till sin motvilja mot svenskan som musikspråk:
— Jag tycker inte att det finns något svensksjungande som är bra. De intressanta banden här i landet är framför allt Easy och Whipped Cream som båda spelade i Emmaboda på samma festival som oss förra året. Men så finns det säkert en del andra som jag inte känner till som också är bra. Det dyker upp en del spännande artister då och då, dock inget som sjungs på svenska, poängterar han igen.
Om vi utvidgar resonemanget till att gälla även utlandet så säger Elton direkt att han egentligen enbart lyssnar på svensktoppen, Lush och Police som är hans husgudar (det senare mycket sunt måste jag tillstå). Anders försörjer sig på att skriva om musik för Östgöten, en av Linköpings morgontidningar, och får där igenom höra mycket bra ny musik. Husgudarna heter Jam. Andra favoriter för Anders är Velvet Underground och av den nyare musiken står R.E.M. och Julian Cope i en klass för sig. Claes har inga husgudar säger han men gillar New Order och Electronic väldigt mycket. Både Drugs musik och enkla, men stämningsfyllda låttitlar kan jämföras med Ride och jag frågar vad de tycker om sina engelska kollegor. Claes menar att ”Like a Daydream” är väldigt bra men att LP:n är seg och tungrodd.
— Den låter ganska mycket som vår b-sida (ha!). Vår b-sida är i och för sig bra, säger Claes, men en hel LP i samma stil blir nyanslös. Jag såg Ride i Roskilde och det var väldigt bra och jag tycker om deras korta, koncisa, så perfekta låttitlar.
Själv tycker jag inte att Drugs likheter med Ride är slående. Drug är inte lika intensiva eller hypnotiska utan är mera popiga i stil med Easy eller House of Love.

Knuttar och beundrarinnor

Magnus frågar om bandet gillar att spela på hembyggdsgårdar med en massa knuttar i publiken. Svaret blir:
— Självklart. Det är vår publik i ett nötskal, fast alla låg i högar på golvet vid det tillfället som du tänker på. Allvarligt talat så hade nog de flesta kommit för ölen och det andra bandet som spelade. De, Skin’ N’ Bone, var nästan husband på mc-klubben.
I vanliga fall kan man hitta de flesta i Drugs publik. Killarna har till och med fått beundrarbrev till deras stora förtjusning. De är dock lite skeptiska till avsändaren, Marre 13 år på Smultronstigen 10 i Stockholm. Anders törs inte tro att det är riktigt sant utan ger mera för teorin att någon polare driver med dem medan Claes är stolt som en tupp och känner sig som Per Gessle eller Orup. Tiden rinner fort och Elton frågar lite försynt om de kanske skulle bestämma att repa någon gång. Claes och Anders reagerar inte speciellt entusiastiskt men de inser att det kanske vore bra att passa på nu när alla är samlade, innan Elton som under sommaren arbetar på tingsrätten i Mjölby, försvinner tillbaka till terminen i Uppsala. Claes stora intresse förutom musiken är historia.
— Jag är historialärare i grunden. Blev färdig för tre år sedan men har bara praktiserat yrket i sammanlagt ett år. Dessutom har jag läst mera historia på universitetet och jobbat på diverse olika ställen.
— Det är en ständig kamp mellan musiken och allt annat, erkänner Anders. Ingen av oss kan försörja sig på musiken. Det blir ju inga stora pengar på den här nivån. Jag har mitt jobb här, Claes tillhör Stockholm och Elton måste sköta sina studier i Uppsala.
För oss andra är det bara att hoppas att balansgången inte blir för svår, att de får tag på en fjärde medlem och att nästa singel blir vad de hävdar, dvs ännu bättre än debuten.