Årets Hultsfredsfestival bjöd som vanligt på allt från gigantiska elefanter till små små myror. En elefant var Dave Stewart och en liten myra var Blithe från Umeå.

Sagan om Blithe började i september förra året då fyra unga killar beslöt sig för att bilda ett festband som körde Pixies-covers. Det hela höll dock på att få ett snabbt slut då de efter två katastrofala konserter skulle lägga projektet på hyllan. Lyckligtvis förmådde deras ungdomliga entusiasm dem att fortsätta och de fyra, Emil Ödling (gitarr och sång), Johan Nilsson (trummor), Mattias Norlander (gitarr) samt Nils Forsberg (bas), insåg att här krävdes en sporre för att få fart på musikerkarriären. Och med bestämda steg klev de in i Umeåbolaget Garagelands studio där en fyralåtars demo kom till världen.
Nu ville det sig inte bättre än att Garageland snodde åt sig Blithe och erbjöd dem att göra en mini-LP innan något annat bolag ens fått ta del av demon. Och så under två hektiska helger i februari och mars i år spelades debutplattan “Blithe” in.

— Det var framförallt låtmaterialet som tilltalade Garageland men de såg oss också som ett band som ligger rätt i tiden, förklarar Emil när jag träffar honom under Hultsfredsfestivalen.

Rent produktionsmässigt lider LP:n av de stressade förhållandena som rådde vid inspelningen men på det hela taget lyser något av en oslipad diamant igenom. Det är i den engelska gitarrpopskolan man finner Blithe och deras husgudar heter naturligtvis Ride. Ett band Emil sett sex gånger!!! Men lyckligtvis stannar de inte vid Ride.
— Det är svårt i början när man startar ett band. Då lever man bara på sina influenser och det tar ett tag innan man hittar sig själv. Vi lät mycket Ride till en början men nu tycker jag att vi hittar egna vägar. Till exempel vågar vi skruva upp sången mer idag, jag trivs nämligen inte när den är så där lågt mixad.
Vad de framförallt vågat göra är att ta steget över Atlanten mot band som Dinosaur Jr och Sonic Youth.Man finner det i låtar som “Soft” och “Believe In Me” där allt inte är tryggt och självklart. Det har gett musiken råhet och den vassa kant som är Blithes styrka.

Inga Punkbarn

Plattan har fått god respons i en mängd tidningar något som Emil förklarar med att det verkar finnas ett behov av grupper som Blithe i Sverige.

— De flesta hårdare banden idag är oftast gamla punkband som lever kvar i en slags “ein, zwei, drei, vier-mentalitet” . Vi är för unga för att ha varit med om punken. Dessutom är vi betydligt fånigare och naivare än dem.

Här finner man en annan viktig ingrediens, nämligen Blithes charm. Med en medelålder på knappt 19 år har de kvar den så viktiga naiviteten som mer etablerade grupper oftast tappar längs vägen.

— Till en början hade vi bestämda åsikter om hur vi skulle låta. Idag är det viktigaste för oss att ha kul. Glädjen att få spela väger tyngre än att göra det rätt.

— Egentligen var det vi gjorde på Hultsfredsspelningen helt fel. Vi hade mysbyxor och inlandsbanans t-shirt istället för batikkläder. Hoppade omkring alldeles för mycket och spelade en massa fel. Det håller inte i längden men kändes jävligt rätt just då. Och det märktes att publiken tyckte det samma. De ropade in oss trots att Ride börjat spela.

Snabbare än inlandsbanan

Att det gått med en rasande fart framåt för Blithe är ingen överdrift. Hultsfredskonserten var bandets nionde gig och dessförinnan har de bland annat hunnit med Dalarock. Lyckoruset har dock inte gjort Emil blind.

— Det känns jävlig bra just nu. Allt händer på en gång och än har vi inte stött på några besvikelser. Men eftersom det går så fort måste de komma snart.

— En nackdel för oss är att vi saknar den erfarenhet som egentligen behövs och det märks också när vi spelar live. Vi dras ofta med dåligt ljud.

En annan sak som ligger dem något i fatet är det faktum att de är ett norrlandsband. Som alla grupper vill de naturligtvis ut och spela så ofta som möjligt, men speltillfällena i norr är få och kräver en resa på minst 20 mil tur och retur.

— Visst, det skulle vara mycket enklare för oss om vi flyttade, till Stockholm. Men några av oss går fortfarande i gymnasiet och dessutom är vi Norrlandspatrioter allihop.

I detta läge kan man bara hoppas att spelningen i Hultsfred ger nödvändig spinn off-effekt och väcker landets alla arrangörer. Helt obemärkt tycks inte heller Blithe ha gått förbi.

— Det känns lite konstigt just nu, erkänner Emil. Jag skulle vilja se de andra banden på festivalen, men det finns ingen tid för det. Istället har det blivit en hel del intervjuer och man måste ju ta tillfället i akt och surra med så många som möjligt.

En sida av musikerlivet som är nog så viktigt och som kan ge oanade effekter.

— Now I’m gonna check out Blithe, var Dave Stewarts sista ord innan han lämnade scenen i Hultsfred.