Efter debutnumrets Pogues-artikel fick vi en hel del önskemål från våra läsare att fortsätta skriva om band som spelar folkrock med brittiska undertoner. The Men They Couldn’t Hang kunde Ni läsa en liten intervju om i förra numret och till trean började vi kika på hemmaplan vad det kunde tänkas finnas för godbitar. Ganska snart fann vi att Wild Rover från Hultsfred var det rätta att dyka på, och här är en presentation av dessa småländska Guinessrockare.

För många var dokumentärfilmen om Hultsfredsfestivalen första inkörsporten till bandet Wild Rover, som där körde “Gammelgäddan” (“If I should fall from grace with God” i småländsk tappning). Mitt hjärta hade bandet vunnit några månader tidigare då jag hittade singeln “Mountain Dew” i en skum liten källarbutik i Stockholm. Lyckligt ovetande vad jag funnit satte jag på plattan i tron att få höra några typiska Irlands-covers à la Dubliners. Och visst började “Bucketfull of mountain dew” med en stillsam fiol i sakta mak, men se’n…! Efter några få takter fick jag kolla att det inte var en 33 varvare — musiken brakade på i 180 knyck och texten bara strömmade ur sångarens mun likt en rasande vårflod. Efter detta lyckorus på 2,36 minuter satt jag och Andreas bara och garvade — vilken pärla! När sedan vår alerta rockförening här i Linköping tog hit bandet var det ingen större tvekan om att det borde bli en liten pratstund.

Småländska irländare

För fem år sedan bildades embryot till dagens Wild Rover, de var då bara fyra stycken polare från Hultsfred som lirade som gatumusikanter på visfestivalen i Västervik. I dag är Wild Rover ett åttamannaband som består av Kenneth Rosén banjo/sång, Peter Nilsson gitarr/sång, Tony Frost bas/ sång, Bo Alexandersson mandolin/gitarr/banjo/sång, Niklas Grunden fiol, Bengt Falke dragspel/gitarr, Tord Svensson trummor och Christer Adelsköld flöjter. Att det blev folkmusik förklarar Bo & Peter att det beror mycket på bakgrunden som gatumusikanter med akustiska instrument. Flera i bandet har förflutet i diverse rockband, men det var kul att spela lite annorlunda musik med udda instrument.
Ni är från kärnsvenska Småland och borde mest logiskt spela svensk folkmusik. Varför blev det irländskt, vad är så speciellt med den musiken?
— Det är bra musik helt enkelt. Den är både glad och vemodig, samt har bra melodier, svarar Bo.
— Det har vissa kopplingar till svenskt ibland också. Fast klassisk svensk folkmusik är in te speciellt rolig därför behövs det någon extra krydda — då blir det irländskt, menar Peter.
— Vi kör även lite bluegrass och liknande (det måste man nästan om man har banjo med), tillägger Bo.
Vad tycker Ni om andra svenska folkrockband som Perssons Pack och Holger Danske?
— Holger Danske har vi inte hört. Perssons Pack är inte alls samma typ av musik som vår utan mer svenskt tungmod, svarar Peter.
— Jag tycker inte direkt att man kan jämföra oss med något annat svenskt band. Banjo och mandolin är instrument som börjar bli allt vanligare och sedan är det ju bara trevligt när det kommer fram mer bra folklåtar, anser Bo.
— Det finns kanske ett behov att fylla här i landet med den här typen av folkmusik. Klassisk svensk folkmusik ligger på ett helt annat plan, tillägger Peter.
Bo berättar också att de spelar en typ av musik som folk gärna stampar takten till och som kan spelas i många olika sammanhang. Wild Rover har spelat överallt — från rockklubbar till ungdomsgårdar och fackföreningsmöten.

Publikrekord i Nässjö

Förra året släppte då Wild Rover debutsingeln “Bucketfull of mountain dew/Black velvet band”, finansierad helt ur egen ficka. Den spelades in i studio White Room och producerades av icke helt okända Tomas Gabrielsson.
Vilken respons fick de då på singeln undrar jag?
— Inte så jävla mycket i och för sig! Dåligt med recensioner, bara några få notiser här och där, svarar Peter.
— Däremot sålde den bra hemma och vi fick en publik där som började intressera sig för oss, tillägger Bo.
Jag frågar nyfiket om de har planer på att släppta någonting mer på vinyl, och de avslöjar att en hel LP ligger färdiginspelad redan.
— Vi blev klara med inspelningen för några månader sedan, berättar Bo.
Bandet letar fortfarande efter ett bolag som kan tänka sig att släppa LP:n. Några dagar efter vår intervju skall de upp till Stockholm och spela (på självaste s:t Patricks day), och i publiken skulle det finnas representanter för några bolag bandet varit i kontakt med.
— Blir det inget napp där får vi väl skramla ihop pengar och ge ut den också själva, menar Bo.
Hur är det med spelningar för Wild Rover?
— Just nu är det bra med spelningar. Den här veckan har vi tre stycken, svarar Bo.
— Vi har bra hjälp av bokningsbolaget i Hultsfred, fixa allting själv är ett riktigt slitgöra, fyller Peter i.
Vad kännetecknar en riktigt bra spelning?
— Bästa spelningarna är de man inte haft några förväntningar på innan och som sedan blir lyckade. Nässjö järnvägscafé var kanon, det kom 95 pers och vi slog Lasse Tennanders gamla publikrekord med 80 pers, skrattar Peter.
— Lördagen på visfestivalen var också kul. Dessutom är det alltid jävligt roligt att spela på rockfestivalen i Hultsfred, tycker Bo.
De berättar också att Wild Rovers ambitioner än så länge ligger på att spela ut rätt mycket på helger och veckoslut. Skulle det bli bättre respons på LP:n finns alltid möjligheten att ta tjänstledigt för en längre sammanhängande turné. Men än så länge är allting mycket flytande, man tar en dag i sänder och spelar för eget nöjes skull.

Paddy’s gone to Hultsfred

Väl framme vid konserten på Blue Heaven i Linköping äntrar bandet scenen med att presentera sig som The Wild Rovers (“fyllbultarna”) och sedan dra igång ett jäkla ös med en repertoar till stor del bestående av irländska låtar med småländska texter. Bland annat spelas “The irish rover” som i Wild Rovers tappning handlar om småländska inlandsbanan och “Jesse James” om en gammal legendarisk bandit i 1600-talets småländska socknar.
— Just nu är det bara covers, säger Bo, men med egna texter på det mesta. Vi skall väl jobba på
att få in lite mer eget material i repertoaren.
— LP:n består dock bara av covers med svenska texter, fyller Peter i.
Jag fortsätter att fråga om Rockpartys betydelse för Wild Rover som Hultsfredsband.
— Jag var med och startade Rockparty en gång i tiden, svarar Bo, så jag har hela tiden varit engagerad i föreningen. På första arrangemanget Rockparty hade lirade jag och Peter i ett rockband.
— För oss har Rockparty betytt mycket, tillägger Peter, på ett år har vi en singel ute och en färdiginspelad LP liggande klar. Det hade inte varit möjligt utan Rockparty.
— Det har haft en egen studio nere i Skåne, tillägger Bo. Vi har också haft en bra producent i Tomas Gabrielsson som är duktig på den här typen av musik.
Hur ser övriga rockscenen ut i Hultsfred?
— Det kommer fram rätt mycket band just nu, säger Peter.
— Tack vare Rockparty finns det lokaler att spela och repa i så det är rätt livligt i Hultsfred just nu, tillägger Bo.
Som avslutning passar Bo & Peter på att ännu en gång pusha för den kommande LP:n. Bo berättar också att de faktiskt har ett bolag på gång som säger sig vilja släppa plattan. I skrivande stund vet jag inte om det gått i lås, men när Ni läser detta kanske Ni har så’n tur att Ni kan lyssna på LP:n samtidigt. Kolla i vilket fall som helst upp detta roliga liveband när de spelar i din närhet. Bara rövarhistorierna i mellansnacket är värda hela entrépengen!