“Alla jävla idioter runt om håller bara på att förnya sig hela tiden. Det är nå’n hets. Precis som om man är glömd, försvunnen, dålig och värdelös ifall man inte förnyar sig. Det är en sjuk inställning som vi går fullständigt emot”.

Orden är Jens, sångare i ett av Sveriges tuffaste band just nu, Full Metal Jacketz från Göteborg. I en tid då de flesta banden står med åtminstone ena benet i Manchester hoppar Full Metal Jacketz omkring i en skitig fabrikslokal och vrålar “I’m gonna bang my head“.
“Vi är ju punk-rockers allihopa”, säger Jens. “Vi har hunnit bli 25 och 27 år gamla, men vi lyssnar mest på samma musik som när vi var yngre. Motörhead, Ramones, AC/DC, Sex Pistols, lite hårdrock och lite gammal punk”, fortsätter han.
Hela bandet är närvarande när vi intervjuar dem en halvtimme innan de skall upp på scenen som första band på den surfgala Rock d’Amour arrangerar. Men att New Kind of Kick och kvällsmaten får dela på grabbarnas intresse gör att det mest är Jens som pratar.

Punkanor

Det här är ett gäng som har varit med ett tag i diverse olika Göteborgs-konstellationer så jag ber Jens reda ut begreppen lite grand.
“Sixten har spelat gitarr i GBG-Punx och hade en liten kort period som basist i AntiCimex. Tobias har varit med i ett band som hette Boxarna. Jag har spelat bas i Troublemakers där Martin spelade trummor. Crippa har spelat bas i GB GPunx och Attentat”.
“Jag har spelat i Alias också”, tillägger Crippa.
“Dem skall du inte nämna Crippa förde var så dåliga”, fnissar Jens.
“Vad avundsjuka alla är på mig för att jag varit med i så bra band”, beklagar sig Crippa som sköter basen nu.
Vi kommer till slut fram till att GBG-Punx var grunden till Full Metal Jacketz. Där ingick Sixten, Crippa och Jens, som spelade trummor då. Sommaren ’88 bytte Jens från trummor till sång. Martin kom in på trummor och namnet ändrades till Full Metal Jacketz.
Ett tufft namn till ett tufft band, men är Ni lika tuffa som Ni ser ut?
“Ja”, svarar Jens utan att tveka.
“Ser han tuff ut?”, frågar Crippa och skrattar.
“Vi som ser tuffa ut är tuffa, men de som inte ser tuffa ut är inte tuffa alls”, resonerar Jens och efter en viss tvekan får man ju hålla med om att det är rätt logiskt.
Framför allt på omslagen till singeln “I want Your body” och LP:n ser de väldigt bistra ut, så jag undrar; “Vill Ni att folk skall tycka att Ni är stenhårda?”
“Jag vet inte. Det var nå’n som sade till oss ‘Fan, Ni ser ju rätt hårda ut‘. Okej, tänkte vi, då spinner vi vidare på det”, förklarar Jens.

Sketlåtar

Första självbetitlade 7″ kom ut 1989 och trots fyra raka rockrökare blev den relativt ouppmärksammad utanför Göteborg. De tusen exen som pressades upp av den är i det närmaste slutsålda idag, men Ni som upptäckt Full Metal Jacketz först med LP:n rekommenderar jag starkt att leta reda på den här EP:n som är perfekt på en brölig, stökig ölfest med sång, gap och skrik. “Up against the wall motherfucker”, lyder textraden i låten med samma namn och i den lyser hela Full Metal Jacketz attityd igenom. 800 ex har andra 7″ “I want Your body” sålt. När den kom för ett år sedan överraskade den med ett surf-punksound utan like. Ett fullständigt ös, en bra refräng och en mycket poetisk text; “When I saw You on the discofloor, late one saturday night. You were dancing in the red light, You made me feel alright“. Trots detta uteblev uppmärksamheten. Visst fick den en och annan recension, men mer blev det inte. När sedan LP:n kom sent 1990 började det röra på sig lite mer. Ett par hyfsade artiklar i Expressen och Arbetet, och framför allt en intervju och presentation av LP:n i Lars Aldmans “Bommen”, satte fart på många. Arrangörer hörde t.o.m. av sig om spelningar oftare nu än när LP:n kom ut. En mängd recensioner där betyget alltid hamnade på tre eller tre plus fick “Ain’t got the blues” också.
“I en recension skrev de ‘Här finns några riktiga sketlåtar‘. Det har jag aldrig läst i någon annan recension, så det är väldigt fräckt”, tycker Jens. “Det är också ett privilegium, fastän baklänges, men det är ju skit samma”, fortsätter han.
LP:n pressades först i 1100 ex. samt 500 CD men LP-skivorna gick åt rätt fort så 400 nya pressades upp.

Våldsam publik

I Göteborg har Ni fått rätt mycket uppmärksamhet och där är Ni välkända. Vad tycker Ni om Göteborg som rockstad nu för tiden? Är det mest inflyttade band eller har staden fött upp några egna levande rockstjärnor?
“Ja, Bussiga Klubben är ett jävligt bra band”, säger Crippa direkt.
“Det är ett band som är på G i Göteborg. De är extremt bra. Fruktansvärt bra musiker”, fyller Jens i.
“Resten är inflyttade. Sator, William och Psychotic Youth är ju inte göteborgare, tyvärr!”, säger Crippa. “Eller tyvärr, det spelar ingen roll var de är ifrån”.
“Nu är det i princip bara Bussiga Klubben, Lucky Stiff och vi i Göteborg. Förut var det fler”, säger Sixten.
“Rock-scenen i Göteborg är jävligt usel”, utbrister Jens.
“Det finns bara ett ställe att spela på (Magasinet)”, berättar Crippa, “och där är vi portade”.
“Vi får inte spela på Magasinet för att de tycker att vi drar för våldsam publik. Det har de sagt ett par gånger faktiskt”, beklagar sig Jens.
Vilket är det bästa stället Ni spelat på?
“I Amsterdam”, säger Crippa utan att tveka.
“Ja, för fjorton dagar sedan. Det var helt enormt. Skitskoj alltså”, berättar Jens och ser alldeles lyrisk ut.
“Vi spelade tillsammans med Exploited på Milkveg. Vi var där nere för att visa upp oss och skall dit igen till hösten”, fortsätter han.
“Annars har vi inte haft några direkta turnéer eller sån’t och vi har faktiskt inte spelat så mycket ute”, säger Crippa.
“Det har varit några spelningar nu i januari, februari, mars, men annars är det ganska segt”, tycker Jens.

Ain’t got the blues

Hur går det till när Ni gör en låt?
“Var och en gör låtarna hemma hos sig och sedan jobbar vi på dem lite tillsammans. Och Martin skriver de flesta texterna hemma, efter att musiken är gjord”, berättar Jens. “Man skulle kunna säga att vi bidrar lika mycket till musiken allihop”, fortsätter han.
Titeln på LP:n då. Är den ett svar på bluesvågen som drar fram över Sverige med Gary Moore i spetsen?
“Det finns en liten historia bakom den”, börjar Jens. “Det var så att Sixten hade rätt gott om stålar. Då sade vi att nu går vi och spelar in, och så gör vi en LP oavsett om det finns ett bolag som vill ge ut den eller inte. Vi spelade in den i december ’89, och då hade vi redan bestämt titeln på skivan “Ain’t got the blues“. Sedan har ju Gary Moore släppt sin skiva “Still got the blues” efter det. Han kanske kom på namnet innan oss, men den kom ju ut efteråt. Det blev vi lite ledsna över faktiskt. Alla i bandet tycker att blues är jävligt fräckt, men vår grej är ju helt enkelt “Ain’t got the blues“. Vad det betyder är att ha jävligt skoj. Så egentligen har vi inte fått någon inspiration ifrån Gary Moore”, avslutar Jens sin utläggning.

LP till vintern

Hur ser då framtiden ut för stillastående nostalgiker som Full Metal Jacketz?
“Vi skall spela in i slutet av sommaren och försöka få ut en ny LP i höst/vinter nå’nting”, säger Jens.
“Så Ni kan räkna med nästa vår”, garvar Sixten.
“Näe, den skall vara ute i höst”, säger Crippa bestämt.
Troligtvis släpper de en singel innan. Kanske redan till Hultsfredsfestivalen. De avslutar med att tacka Micke Svensson som spelar gitarr på två låtar på LP:n och Peo vars ansikte de skall trycka upp på en T-shirt.
“En vansinnig varelse från Haga, Göteborg, som ser fruktansvärt hemsk ut. Det kommer Ni se sedan. Han är vidrig alltså”, avslutar Jens.