Grunden för allt Shivering Spines gör är att det ska vara kul. Och visst är de roliga, speciellt live. Deras debutsingel ”Desert Hum”, bjöd på lättnynnad cowboy-rock. ”Judas Kiss”, deras andra och senaste singel har påtagliga popinfluenser från engelskt håll. Dessutom kryddad med välsmakande fiol. B-sidan på ”Judas Kiss” är jäkligt rolig, med munspel och jazzinfluenser. Ja, intrycken är många. Följ med och läs om ett rockband som är på kraftig uppgång.

Jag sitter på ett café mittemot västra torget i Jönköping. Anledningen till att jag är här är att jag bestämt träff med Jönköpingsprofeterna Shivering Spines.
Innan de anländer känner jag mig något betraktad, antagligen för att jag knappast ser ut som en knutte, för det är mestadels motorcykelåkande som är här, dels kanske för att jag släpar på en massa grejor, vilket gör att jag väsnas och tar mig klumpigare fram än andra. När rockstjärnorna väl kommit på plats, kan jag äntligen börja mitt korsförhör.
Eftersom basisten Svenne Svensson och gitarristen Danne Jälmeborg har ett förflutet i punkbandet Pöbel Möbel finner jag det naturligt att fråga om Pöbel Möbels texter, som hade vissa antikristna inslag, hur det kommer sig att de sjöng om sådant.
— Texterna var väl inte anti-kristna i sig, det är klart det var många sådana ord, men det var väl lite anti mot alla kristna fanatiker häri Jönköping, men varken jag eller Danne var med och skrev texterna, vi bara spelade, ursäktar sig Svenne.
— Det känns som ett avslutat kapitel, tillägger Danne.
De övriga medlemmarna i Shivering Spines har bakgrunder från lite olika lokala band.

Hade ni samma uppsättning när ni började som ni har nu?
— Nej, vi var lite sura på Pöbel, så vi splittrades. Pelle Gustafsson är gammal kompis och han är ju musikalisk och kanske kan tralla lite, så vi började repa på skoj, berättar den mycket pratglade basisten.
Då var trummisen från Pöbel Möbel med också, sedan bytte vi lite efter att han flyttat till USA och Janne Meiner kom till, för vi behövde en gitarrist, nya medlemmar ger energi och nya idéer så det kanske är därför det har gått bra för oss, forsätter Svenne. Johan Häll tog vi på annons, ha ha. Det var med rubriken; vill du bli rockstjärna så kontakta oss.
— Nej, Johan hade haft en annons på anslagstavla, rättar Janne. Då ringde vi honom, men då sade han; nej det är inte min stil. Det är inte tillräckligt tungt och det funkar inte.
— Så satte vi in en annons och då ringde han oss och då kunde han inte tacka nej, flinar Svenne.
— Det var min tjej som sa till mig att jag var tvungen att gå, då var jag såld, förkunnar Johan.

Vad är det som snurrar hemma på skivtallrikarna egentligen.
— Jag lyssnar mycket på Einstürzende Neubauten och industrirock överhuvudtaget, förklarar Janne.
— Jag gillar 70-talsmusik, typ ABBA, Status Quo, Nazareth och Queen, berättar Johan.
— För min del är det mest svensk rock, Sinners och de riktiga rockgrupperna, säger Svenne.
— Det är ju sådant vi gillar allihopa i bandet; rockmusik, betonar Pelle.
— Det är kul att tiden har kommit ifatt en del grupper. De spelas mycket på radion, utan att ha blivit kommersiella. Och se hur mycket de säljer.

Vad hade ni för målsättning när ni började?
— Att bli så stora som möjligt, på så kort tid som möjligt, säger Janne och alla brister ut i skratt.
— Vi har inga direkta målsättningar, vi vill bara ha lite skoj.
— Vi ville ju att allt skulle hända rätt fort ändå, vi var väldigt målmedvetna när vi började, poängterar Svenne.

Har er inställning ändrats under de två år ni spelat ihop.
— Nej, det har den nog inte. Jag tror att det är mer av en slump om man lyckas. Att hamna på de rätta konserterna och att någon galen skivbolagssnubbe står där och tanker ”Åh de har ju viss charm, dem kanske man skulle satsa på”, förklarar Svenne.
— Men å andra sidan har vi fått ett jäkla uppsving p g a lokalpressen här, det har skrivits mycket om oss, säger Pelle med lite mer hopp i rösten.
— Det sägs ju att man inte kan bli profet i sin egen hemstad, men det har vi lyckats med i alla fall, säger Danne med viss stolthet i blicken.

Vissa tidningar gav er mindre bra kritik, med motivationen att ni skulle vara några tonårspojkar som satt musik till sina fantasier om kvinnor i öknen, tar ni åt er sådan kritik?
— Äh, man kan ju inte ta åt sig sådan kritik som inte är konstruktiv, dessutom är bara en i bandet tonåring, förklarar Svenne.
— All musik passar ju inte alla. Däremot om de skulle skriva att Pelle sjunger falskt eller Janne spelar fel, då får man ta det, tillägger Danne.

Så skillnaden mellan Desert Hum och er senaste singel Judas Kiss beror inte på kritiken då?
— Nej, för fan vi arbetar inte på det sättet. Vi gör låtar som faller in för tillfället. Den senaste låten vi gjort i replokalen är jäkligt folklig och med mycket takter, förklarar Pelle.

Finns det kanske kommersiella aspekter med i bilden, eftersom Judas Kiss vänder sig till en lite bredare publik?
— Nej för fan, ryter Danne i och det verkar nästan som om man är tvungen att fråga något provocerande för att han ska prata.
— Det är som Pelle sa, att vi gör låtar som vi känner för. Däremot kan det bero på att vi hela tiden utvecklas och håller på med mycket stämmor, förtydligar Svenne.
— Desto mer man håller på och spelar desto säkrare blir man på vad man sysslar med, tillägger Pelle.

Hur kommer ni att låta om t ex två år?
— Jag känner för att dra åt folkrockshållet, tillkännager Svenne.
— Jag vill också åt samma håll, men det vet vi inte hur det blir, det är svårt att säga nu, förklarar Pelle.

Lyssnar ni mycket på band som The Pogues?
— Nej för fan, det är ingen lyssnarmusik, det ska vara efter tio pilsner i så fall. Jag sätter inte på Pogues om jag bara ska lyssna, det är festarmusik, tycker Danne och skakar på huvudet.
— Jag gillar när grupper blandar folk- och rockmusik, det är då det blir bäst. Pogues är ju nästan renodlad folkmusik, menar Svenne.

Hur har ni blivit mottagna när ni spelat runt om i Sverige?
— Bra, säger alla på en gång. Utom i Linköping, men det kan nog bero på att Sinners spelade samma dag i samma stad. Alla var där istället.
— Det som saknas är ett ställe med utskänkningsmöjligheter, så det inte blir som det är nu, att alla bara går dit och tittar och sedan går hem. Det enda stället här i stan som har de möjligheterna är Speedballclub, men det är ett slutet sällskap och har bara haft två arrangemang ännu, berättar Pelle.
— De har ju en så tråkig inställning i den här stan, vad det gäller sådant. Det beror på att det sitter en massa kyrkofolk i kommunfullmäktige o s v. Ute i vardagen märker man inte mycket av de frikyrkliga, de håller sig hemma och i sina kyrkor. Men när det är på beslutsnivå har KDS starkt inflytande. Moderaterna och Folkpartiet är också väldigt frireligiösa.

Har ni några framtidsplaner?
— Ja, vi vill ha skivkontrakt med Virgin, flinar Pelle.
— Vi jobbar efter ett skivkontrakt, men de knackar ju inte på dörren precis, konstaterar Johan.
Det är nog sant tyvärr, men vi får hoppas att de får sitt skivkontrakt och att fler upptäcker Shivering Spines. Nu väntar spelningar runt om i landet, bl a ska de medverka på Dalarock och vara med i Polygrams tävling om Sveriges bästa rockband, där förstapriset är ett skivkontrakt.

Hur tror ni att ni kommer i tävlingen då?
— Vi vinner, annars är det ingen idé vi åker, säger Danne inte helt utan självsäkerhet.

P.S. I skrivande stund har jag just fått reda på att Shivering Spines vann tävlingen om titeln ”Sveriges bästa rockband” och har därmed fått sitt skivkontrakt, även fast det inte är med Virgin så tror jag att de är glada ändå. Shivering Spines är på uttåg ur Jerusalem, förlåt jag menar Jönköping.