Vi på New Kind Of Kick har i en artikelserie tänkt att kartlägga några av landets mest intressanta rockföreningar och dess spelställen. Och varför då inte börja på hemmaplan. Först ut blir alltså Rock d’Amour i Linköping och vår egen rock-oas Skylten.

Starten

Rock d’Amour bildades 1980 av några lokala band som var missnöjda med förhållandena i Linköping, både ifråga om replokaler och spelställen. Innan namnet Rock d’Amour registrerades hade man flera olika arbetsnamn, bl a RiL (som stod för Rocken i Linköping, men även är den lokala beteckningen på regionssjukhuset). Föreningen har sedan starten varit medlemmar i kontaktnätet.
I början hyrde man in sig i flera olika lokaler i Linköping bl a fritidsgården Arbis. För några år sedan hjälpte Linköpings fritidsnämnd dem att hitta gamla Maskinskyltsfabriken, som kom att bli Rock d’Amours första egna lokal. En stor tegelkåk, tidigare bestående av gamla industrilokaler. Upprustningen har till största delen skötts av hårt arbetande medlemmar.
1987 började konsertverksamheten på Skylten. Till en början ordnade det s k ”Husrådet” några mindre spelningar på en liten scen. Man kom då på att Skylten lämpade sig utmärkt även för även större arrangemang. En större scen gjordes i ordning. Första spelningen bjöd på finska L’amourder och lokala Glo-So.

Festival

Sommaren ’87 arrangerade Rock d’Amour en festival i Folkets Park där bl a Damned, Sixten Redlös, In The Colonnades och Creeps deltog. Redan 1985 hade dock Siouxsie & The Banshees och Theatre Of Hate spelat i parken i Rock d’Amours regi.
Större festivaler visade sig inte vara Rock d’Amours ”cup-of-tea”. Eftersom Linköping ligger relativt nära Hultsfred, och Rockparty varje år bjuder på en i närmast perfekt festival, finns det liksom ingen anledning att försöka konkurrera med dem.
Istället bjuds Linköpingspubliken sedan tre år tillbaka på en mindre festival i Nykvarnsparken, däri huvudsak lokala band uppträder i dagarna två (dessutom fri entré).
Skulle man, mot förmodan, anordna en större festival skulle det bli något typ Monsters Of Rock, det vill säga en festival för den publiken som inte har någon egen för ”sin” musiksmak.
För närvarande finns det dock inga planer på något sådant. Däremot vill Rock d’Amour skaffa sig en så bred profil som möjligt. Därför arrangerades sommaren ’89 ett antal större konserter i Folkets Park, med bl a Orup och Jerry Williams. Överskottet på dessa konserter fick delvis finansiera verksamheten på Skylten. Experimentet visade sig slå väl ut och fortsätter även i sommar, då med bl a Creeps, Anki Bagger och Lili & Sussie. Kanske poppubliken lägger märke till namnet Rock d’Amour på affischerna och får upp ögonen för den övriga verksamheten på Skylten. En positiv ambition, Skylten har i dagens Linköping en stämpel att vara ett tillhåll endast för punkare och svartrockare.

Skylten

På Skylten jobbar Peter ”Biffen” Karlsson som ekonomiansvarig, anställd av Linköpings Fritid. Han är till stor del ansvarig för att hjulen snurrar även för Skyltens övriga verksamhet. Exempelvis frans det på Skylten ett stort antal replokaler, för närvarande repar 35 band där. Man kan även gå upp dit i veckorna och lira lite pingis eller ta en fika.
1988 var Rock d’Amour på topp (hade det året 1100 medlemmar). Band som Red Lorry Yellow Lorry, Toy Dolls, Sator och Negazione var här och lirade. Tyvärr fick en spelning med Lethal Gospel avbrytas p g a en anlagd brand på gården utanför. I samband med det fick de lokala brandmyndigheterna upp ögonen för Skyltens skrala brandsäkerhet. Stället fick slå igen ett drygt år för ombyggnad. Ett hårt bakslag för alla de som jobbat hårt i flera år med att bygga upp verksamheten. December ’89 kunde portarna öppnas igen. Först ut var Docenterna samt våra lokala hjältar Nonames. Bägge bjöd på rockshow av högsta klass och alla vi, på rock svältfödda, kunde vädra morgonluft. Sakta men säkert har verksamheten kommit igång igen. Det finns dock ett överhängande hot för Skyltens fortsatta existens. Starka krafter i Linköping vill nämligen jämna hela området med marken och bygga en jättestor parkeringsplats samt en ny bussterminal.
Jag frågade Peter hur det ser ut på den fronten:
— Mörkt visserligen, men vi försöker se positivt på det. Vår verksamhet har gott rykte här i staden, till exempel hos polisen. Politiskt är situationen mer splittrad. De politiska inslagen i Fritidsnämnderna stöder oss medan (den för övrigt starkare) Trafikplaneringsnämnden vill få igenom sina byggplaner.

Har Ni blivit erbjudna några alternativ?
— Ja, men ingenting vi kan tänka oss byta till. Ska vi flytta på oss är vårt krav lokaler med samma struktur som de vi har idag, absolut inte sämre förhållanden.
Rock d’Amour har bland banden i huset samt konsertbesökarna samlat 1500 namnunderskrifter mot rivningen. Vid en verklig krissituation tror Peter att de kan få minst 5000 underskrifter ytterligare. Dessutom är säkert 300-400 personer beredda att ockupera kåken ifall grävskoporna skulle stå på gården. Kan bara medlemsantalet öka lite till kan det bli svårt för de ansvariga att nonchalera kraven på anständiga lokaler för verksamheten.
För närvarande har föreningen 400 medlemmar. Peter menar på att det går åt rätt håll men uttrycker samtidigt en stilla önskan om ett större antal aktiva medlemmar. Nu sköts det mesta av folket i styrelsen vilket Peter menar leder till toppstyrning av verksamheten. Allt från att arrangera konserter till att jobba på dessa (som scenvakt, rigga anläggningen, sköta entré och garderob etc) är önskvärda insatser. I dagsläget har Rock d’Amour ca 36 arrangemang/år (vilket är en mycket bra siffra!)
Vad tycker då Peter om den svenska rockscenens utveckling sedan Rock d’Amours start?
— Bra. Mycket bra. Svensk rock har blivit mera internationellt gångbar. Från att tidigare varit en C-nation har svenska band blivit något att räkna med. Jag tror punken har betytt mycket för den starka grund svensk rock idag står på. Dessutom är framgångarna utomlands för Europe, Roxette, Rob’n’Raz m fl positivt (oavsett vad man tycker om den musiken). Folk får upp ögonen för Sverige som nation och upptäcker våra andra bra band. Skandinavisk rock överhuvudtaget håller en mycket hög klass. Jag lyssnar för tillfället jävligt mycket på band som Sator, Sinners, L’amourder och Disneyland After Dark.

Vad tycker du om den lokala scenen då?
— Linköping är jävligt bra. Det finns ca 400 band här i sta’n av vilka många är mycket bra. Raped Teenagers, Mudslide, RA, Dr. Dick, E.T.K, Brain, Nonames, Glo-So, Total Death… jag kan hålla på hur länge som helst. Vi märker det inte minst på Nykvarnsfestivalen. Även om vi ”petar” stora namn som Raped, Dr. Dick & Total Death finns det alltid bra band att fylla på med underifrån.
Dessutom har Rock d’Amour och Skylten gott anseende i övriga landet. Jag tror mycket beror på vår policy mot gästande band. Vi försöker alltid behandla alla band lika, från Orup till Krixhjälters samt då även våra lokala förband. Proffsigt arrangemang, rent och snyggt, mat och snacks, rena handdukar i logen och duschmöjligheter o s v. Banden som kommer hit ska känna sig välkomna och jag tror också att de gör det.
Med dessa ord tackar jag för mig och lämnar Skylten efter att ha inhandlat en biljett till morgondagens Sinners-konsert. Hoppas också i mitt stilla sinne att kommunen kan hålla sina långa fingrar från Skylten så vi rockälskare kan gå på många underbara, ösiga gig där även i fortsättningen.
För den som vill bli medlem i Rock d’Amour kostar det 50:- och betalas in på postgiro 578557-1.