Att spela finger-picking är ganska ovanligt idag. Åtminstone är det inte många som försöker leva på det. Någon direkt tradition är det ju inte här i Sverige, men det innebär inte att det inte finns folk som sysslar med det, Per Hellberg är en.

Första gången namnet Per Hellberg dök upp för mig var i våras. Helt plötsligt kom det ett okänt namn som skulle ut på turné. 30 spelningar var inbokade. Sen dröjde det till nu i höst, en ny turné, 33 spelningar denna gång. Inte dåligt med tanke på att han är okänd inför den stora publiken.

Men vem är han, och vad spelar han?

Gitarrist i världsklass

Hit till Borås kom han en vanlig söndagskväll i november, och det var tyvärr inte många fler som kom heller, sex betalande och ekonomisk katastrof. Hade lokalen varit full hade det varit cirka 200 personer, och jag vet att det finns 200 personer i denna stad som skulle uppskatta det han gjorde, och mer än så. Men dom får skylla sig själva, dessvärre känns det säkert värre för Per Hellberg än för dem.

Det handlar om en gitarrist i världsklass, slide och finger-picking på repertoaren. Allt från gamla klassiker av Tampa Red och Rev. Gary Davis till egna arrangemang av gamla svenska folklåtar, typ ”Visa från Utanmyra” och ”Si go afton och go kväll”. Han ska inte, lika lite som Stefan Grossman, Duck Baker, Duck Evans eller någon annan finger-picking virtuos, jämföras med de gamla mästarna som ovannämnda och en hel hög till. Men för att vara en finger-picking gitarrist årgång 80-tal är han av definitiv världsklass. En fantastisk teknik och känsla, både när det gäller slide och det ”vanliga” plocket.

För en så liten summa som 600:- kan man boka honom, och om man jämför med gitarristerna i Kicking Mules stall så rör man sig i samma musikaliska klass och kvalité. Dom kanske tar det tio dubbla.

Bor i Belgien

Per Hellberg bor för närvarande i Belgien där han är musikaliskt verksam. Två turnéer per år gör han där, och numera också två i Sverige, vilket vi bör bara tacksamma för. Klimatet är lite annorlunda där nere än här, spelställena är ofta mer inarbetade och publiken vet att om de går till ett visst ställe så får de valuta för pengarna. Medan här hemma är det ofta namnet på artisten som lockar. Traditionen att gå ut och träffas offentligt är givetvis också en viktig faktor i sammanhanget.

En platta har han släppt, en platta som är bekostad av egna medel. I Belgien har den sålt ca 500 ex, mestadels i samband med spelningar. Här i Sverige har plattan precis släppts, genom plattlangarna, och knappt hundra ex har sålts hittills. Det är en smal marknad, få är intresserade eller insatta i denna typ av musik. Någon större respons här i landet har den alltså inte fått (obs, se recension) men däremot har den uppmärksammats i den amerikanska tidskriften Guitar Player.

Vad är det då som ligger bakom denna gitarrspelare? Givetvis mycket övning, mer än så och det stoppar ändå inte. Att hålla fingrarna i styr i den klassen innebär övning i stil med Staffan Scheja. Mer än ett heltidsarbete. Dessutom tar det tid att ordna med allt administrativt i samband med en spelning. Affischer, foton och pressrelease måste skickas i tid, och framför allt, det tar tid att ordna en spelning, telefonsamtal och dyra räkningar.

– Hur är det då att spela denna typ av musik i Sverige?

– Det är både jobbigt och tacksamt. Ger publiken mig en chans, brukar det oftast gå vägen. Med chans menar jag då att folk kommer, för oftast stannar de. Samtidigt har man då ett dåligt utgångsläge, dels som okänd och dels som finger-pickinggitarrist.

Hem till Sverige

En ny platta lär vara på väg, eller åtminstone i planeringstadlet, samt hemflyttning till Sverige igen. Nya turnéer i Belgien och Sverige. Det är en musikers vardag, tråkig och rolig, fascinerande och avskräckande.

Tragiskt är att publiken sviker. Visst finns det underlag för denna typ av arrangemang. Hur är då publikuppslutningen?

– Det varierar enormt, det är olika från ställe till ställe. Det konstiga är bara att på vissa ställen där jag nu spelat för andra gången kom det mindre folk nu än första gången, trots att folk sagt att de gillat det första gången, och sagt att de sett fram emot ett nytt framträdande. Det innebär för mig att det kan vara svårt att få en spelning där igen. Man måste dra folk.

Liverecension

Per Hellberg förvånade mig. Han var betydligt mycket skickligare och bättre än vad jag kunnat ana mig till genom att lyssna på hans demo-tape och skiva. Slidegitarren satt fint, och det var inte ofta som hawaii-soundet trängde fram. Tekniken var brilliant, liksom framträdandet.

Det fåtal som hade kommit denna kväll var entusiaster, och det var ingen svårighet för Per att hålla intresset uppe hos oss. Inte nog med att han spelade bra, han betedde sig klart professionellt på scen också.

Det som satte mest spår i huvudet var dels hans egna arrangemang på svenska folklåtar, som var klart annorlunda och bra. Jag vet inte om jag föredrar att höra ”Visa från Utanmyra” på slidegitarr, Jan Johansons pianoversion är bättre. Men denna är klart originell. Denver blues av Tampa Red och Hesitation blues av Rev. Gary Davis satt bra som avslutning. För övrigt hade han satt egna texter till en del gamla blues-klassiker från 30-talet. Det finns en fördel med detta, man väntar sig inte att han ska låta som legenderna. Det blir en ny låt, och jämförelsen blir onödig.

Vi som kommit denna kväll fick valuta för pengarna och jag väntar på ett återbesök. Men med större publik.