MALMÖ (MM)
Visst är det ont om tjejband, men det är inte den enda förklaringen till att det skrivs så lite om spelande tjejer. När läste du till exempel om Husmoderns Bröst från Malmö?
De har spelat tillsammans i tre år (längre än Röda Bönor) och nått en bred publik på parkfester, fritidsgårdar och firmafester. Deras musikkunnande är enormt — alla i bandet spelar flera olika instrument. Ändå är de helt okända. Varför?

— Pressens sätt att behandla oss tjejer är minst sagt konstigt. Enstaka tjejer i killband får en massa uppmärksamhet, men tjejgrupper är tydligen inte intressanta, säger Marie.
Det är hennes förklaring till tystnaden kring Husmoderns Bröst. Men den sanningsenliga Maria tillägger:
— Vi har faktiskt inte gjort sa mycket för att bli kända.
Jag håller inte riktigt med henne. Under de tre år som Husmoderns Bröst spelat tillsammans har de hunnit med mängder av konserter. De har spelat på parkfester, fritidsgårdar, firmafester och under de två senaste åren har de spelat på den stora jazzgalan på Swing-Inn i Malmö. Måste tjejband ha en PR-man för att märkas?
De fem tjejerna i Husmoderns Bröst bestämde sig för att bilda ett band för tre år sedan. Då gick de på SÄMUS (där man utbildar sig till musiklärare). På eftermiddagarna samlades killarna för att jamma och improvisera.

KUNDE BARA SPELA KLASSISKT

— Vi lyssnade avundsjukt, men kunde inte hoppa in eftersom vi bara lärt oss spela klassiskt. Liksom de flesta andra tjejer hade vi mest suttit hemma och spelat för familjen eller oss själva, säger Kati.
Till slut tröttnade tjejerna på att bara lyssna. De bestämde sig för att börja spela, men valde att bilda en egen grupp. Alla hade samma utgångspunkt: noll-läge.
— Vårt egentliga syfte var från början att lära oss spela elmusik, säger Marie.
Ingen kunde spela el-gitarr eller bas och den första tiden sprang alla fram och tillbaka mellan de olika instrumenten. Det var roligt att prova, men resultatet blev mer pinsamt än njutbart.
— När vi behöver ett gott skratt sätter vi på ett gammalt band och lyssnar på oss själva, säger Kati.
Nu är det ingen som hånskrattar åt Husmoderns Bröst. De har utvecklat en egen stil och behärskar allt från ren pop till jazz och folkvisor. Alla i bandet sjunger och alla behärskar minst två instrument även om var och en har sitt huvudinstrument.
Maria Lindström hade alltid haft en hemlig dröm om att få spela el-gitarr och fastnade därför vid gitarren efter den första tidens lösa struktur. Hon och basisten Kina är de som fått kämpa mest mot de traditionella könsrollerna.
— Bas och elgitarr har ju blivit phallossymboler. I början kämpade jag emot de typiska gester som hör till gitarrspelet eftersom jag inte ville verka killaktig och tuff. Nu struntar jag i det och lever med utan att bry mig om hur det ser ut.
Naturligtvis har även bandet som helhet fått känna av mansdominansen i musikbranschen. Ingen tycks tro att ett tjejband kan vara bra. Många går och lyssnar på dem för att höra när tjejerna gör bort sig.
— På sätt och vis är vi privilegierade som blir uppmärksammade bara för att vi är tjejer, men för det mesta är det fel sorts uppmärksamhet, säger Marie.
Namnet Husmoderns Bröst är som gjort för plumpa skämt och antydningar, vilket naturligtvis en del konsertarrangörer tacksamt utnyttjat. Värst var det på fritidsgårdsturnén i Värmland, där någon lockade publiken med två stora nakna bröst på affischerna.
Det finns de som reagerar tvärtom också. Till exempel rektorn på Helenholmsskolan i Malmö som förbjöd tjejerna att använda sitt namn vid en skolkonsert. Det fick bli Husmoderns (b)röst i stället.
Har ni inte funderat på att byta till ett mer användbart namn?
— Vi tyckte det var vitsigt med anspelningen på Husbondens Röst, men det är tydligen inte alla som fattar vitsen. De som rynkar på näsan över namnet får väl göra det, vi generar oss inte.
— Bara Husmodern han vi ju inte heta. Det namnet är som bekant redan upptaget — och belastat!
Röda Bönor har blivit uppmärksammade mycket tack vare sina fina texter om kvinnor. Deras skiva har också bidragit till populariteten. När kommer Husmoderns Bröst ut med en skiva?
— Inte förrän vi har tillräckligt många egna låtar. Hittills har vi mest spelat snodda låtar och det har varit meningslöst att spela in en skiva, säger Marie.

INGEN LEDARE

Jämfört med Röda Bönor har Husmoderns Bröst satsat mer på musiken än på texterna. Deras allsidighet beror till stor del på att alla i bandet har olika musiksmak och att alla fått sin vilja igenom. Det finns ingen särskild ledare i gruppen.
Allsidigheten medför att Husmoderns Bröst kan nå en bred publik. De spelar akustiskt på sjukhus, dansmusik på firmafester, häftig rock på fritidsgårdar. De spelar lika gärna på Höörs manskörs jubileumsfest som på Grupp 8-möten.
Att texterna hittills inte varit så framträdande upplever gruppen som en brist och tänker i framtiden satsa mer på eget material.
En fingervisning om vad de egna texterna handlar om får jag senare på kvällen när tjejerna står på scenen på Restaurang Syd i Malmö. De berättar att de hittat en fin Diana Ross-låt med en omöjlig text: »I stay awake all night and wish you would walk in and love me».
— Det kan vi bara inte sjunga. Vi har ändrat på texten, säger Marie och sätter igång:
»Om du sticker? Nej, jag behöver inte dig. Jag är stark och har ett nytt liv.»

Husmoderns Bröst, tjejbandet från Malmö, består av sex tjejer som »trivs djävligt bra ihop».
— Det är därför vi spelat tillsammans så länge och det är därför vi fortsätter att spela. Killar har helt andra möjligheter att välja vem de vill spela tillsammans med och därför splittras deras grupper lätt. När vi blir osams måste vi lösa konflikterna inom gruppen vilket gör oss starka.
Den sammansvetsade gruppen består av:

MARIA LINDSTRÖM, spelar elgitarr (ska bli en Gibson). Säger själv att hon innerst inne alltid varit en pop-människa och att hon i hemlighet drömt om att bli elgitarrist. Har varit storbandsgitarrist i jazzbandet Atle. Är med i Garderobsteatern.

ULLA EKELUND, spelar piano och sjunger mycket. Kallas även »bruden med flåset». Har ett förflutet som violinist i bandet med slutade på allmän begäran. Gammal revyartist och Kävlingebo. Hittade ingen att lira med i Kävlinge (liten håla utanför Lund) utan fick hålla till godo med kyrkokören. Jobbar som pianolärare.

MARIE “SNÖRET” LARSDOTTER, spelar flöjt och sjunger. Satt som liten flicka hemma vid pianot och spelade klassisk musik. Jobbar som flöjtlärare på Kommunala Musikskolan.

KINA MANNERGREN, spelar bas och lite fiol. Är även med i en kristen sånggrupp som heter Snickarglädje. — Vi är hemskt toleranta, säger de andra i bandet och klappar henne på axeln.

LISA HULTÉN, spelar trummor. Satt hemma i källaren och bankade tillsammans med två killar under popåren 68-69. Glömmer aldrig farsans min när hon stormade in och annonserade — Nu ska vi spela dixi, farsan! Spelar även piano, gitarr och klarinett men det får hon inte göra i Husmoderns Bröst eftersom hon är så bra på trummorna. Är för tillfället med i Garderobsteatern.

KATI WAGNER, piano och percussion. Dubbelarbetande mamma och student. Spelade gitarr innan hon kom in på SÄMUS men nu har hon hittat sitt instrument: congas. Tillbringade största delen av sin barndom bakom pianot, ivrigt uppmuntrad av mamma som markerade takten med en strumpsticka.