Nynningen spelar revolutionär rock, och det har dom hållit på med länge. Med varierande sättningar. Nu senast gjorde dom tillsammans med en väldig massa folk ”De hängdas revolution”. En musikteater om indianer och fattigbönder i Mexico 1911, baserad på B. Travens roman (se vidare MM 7/74)
Inga Rexed har sammanställt samtalen ur tidningar och egna intervjuer. Citaten är ur Nynningen-låtar. (På sidorna 8 och 9 finns text och musik till två nya låtar. Spela själv.)

STOCKHOLM 1974:

Tomas: På nåt vis känns det inte som om det började 71 utan redan på 60-talet, när Bertil var på Västgöta-Demokraten och jag började hos Marcel Marceau (fransk pantomimiker)… Bengt och Bernt hade rötter i Gin House Blues Group, en jävligt stor grupp som härjade i Göteborg. De hade gedigna erfarenheter, Mikael likaså. Nu kommer Eva och Bror med sina erfarenheter. Man kan inte säja att det startade där eller där, det har varit igång hela tiden, på samma sätt som att Nynningen säkert kommer att våra igång om tio år.

GÖTEBORGSPOSTEN JUNI 72:

Tomas: När vi är ute och spelar brukar vi ha med oss olika instrument som vi lägger fram och låter publiken spela på. Därför är det speciellt roligt att spela med barn eftersom de är så öppna.
Nynningen har tidigare i år turnerat på lekskolor, barndaghem och institutioner för utvecklingsstörda och på den linjen kommer de att fortsätta även i höst.
— Ibland händer det att någon av ungarna vill sjunga en låt som vi inte kan, berättar Tomas.
— Det är bra för då får vi tillfälle att lära oss något nytt. Musik för barn är bara en sida av Nynningens verksamhet och ambitioner. Gruppens vanliga publik är den ungdom som lyssnar på popmusik.

VÄRMLANDS FOLKBLAD OKT. 72:

”Den komplicerade författaren J M G Le Clezio har mobiliserats som någon slags husgud. På konvolutet finns ett långt citat ur hans Flykternas Bok och låten Jag vill va ett djur igen handlar om två av hans romanfigurer. Le Clezio är en fransk författare vars böcker speglar den kalla hårda värld som han lever i. Nynningen anser att den uppfattningen av tillvaron är allmängiltig. Att vår tid har en chans nu med detta att bli uttryckt genom hans stämma. Han berättar om livet och i medvetandet om döden.”

Jag vill va ett barn igen
mitt i lekens fantasi
inget fönstersmygeri
men det äktas trolleri
Fönstret är svart men färgen den manar:
Kom hit! Kom hit:
Unge Man Hogan han finner att världen är död
mycket död, han är död
mycket död.

G-P JUNI 72:

”I repertoaren på första plattan finns allt från ballader till politiskt satiriska låtar.”

Din röst var tredje år
det är vad dom vill ha
din röst var tredje år
så ordnar allt sej, va?
Nej höj din blodiga röst
Höj din blodiga röst
Höj din blodiga röst

BORÅS TIDNIG 72:

”— Vi har ingen gemensam politisk uppfattning, säger Christer Öman.
— Och det finns nog fler saker som vi inte har gemensamma uppfattningar om. Men det som förenar oss är musiken.”

STOCKHOLM 74:

Bertil: Just bristen på gemensam politisk uppfattning gjorde att vi så småningom delade på oss. Det var faktiskt en strof i en låt som blev en skärningspunkt för just den sammansättningen Nynningen hade då. En strof ur låten Folkets Låt (”Vi har förlorat oss i en massa begrepp istället för att söka vårt inre”).
— Det blev stora politiska diskussioner och så småningom gick Christer åt sitt håll och Tomas och jag åt vårt. Åt det håll som Nynningen är idag. Vi ville hellre angripa yttervärlden än se till bara det inre.

UMEÅ FEB. 73:

Bertil: Vi fungerar väl i stort sett på två sätt som musikgrupp. Ett sätt, det är att vi dyker upp när det är någon politisk kampsituation på gång. Det bästa exemplet är väl Hagahuset i Göteborg. Ett allaktivitetshus som stängdes av kommunen.
— När det stängdes deltog vi i kampen för att få det öppnat igen. Bl.a. kom två ockupationer till stånd då och en massa musik hände då. Många sånger växte fram i den situationen och väldigt många kom till insikt om vad det är för samhälle vi lever i egentligen. En typisk sån sång var den här sången om frihet.

…Come on, sing a simple song of freedom, sing it like it’s never been sung before, let it fill the air, tell the people everywhere that we don’t want no more…
av den jävla dyngan.
Tacka Gud, du är lycklig du, som fötts i en demokrati. Här får du arbeta, här får du lön, här kan du vara fri. Det är den bästa av alla världar, och här trycks ingen ner. Men det stämmer inte med verkligheten, och inte med det du ser.
Det är något konstigt med friheten. När du och kamraterna kräver den så finns den inte för er.

Nikke: I december hölls PRR-gala i kårhuset i Göteborg, en välgörenhetsgala för PRR, i samband med att förhandlingarna hade brutit samman. Och i den här galan så deltog en hel del musikgrupper, bl.a. vi då, och vi spelade den här låten Adieu till Thieu, den hade vi skrivit direkt till den här galan.
— Det är alltså den välkände förhandlaren Henry Kissinger som befinner sej på Saigon Airport där han just har sagt adjö till president van Thieu. Och Kissinger han är på väg till den stora festen i Vita Huset…

Det är bättre med en docka som kan
konsten med kremering
än en gerillaregering
Man medlar i öst
man medlar i väst
man medlar i Paris
men för Nixon och Kissinger med order från finansen
betyder förhandlingar noll
det är bara två av dockorna i dansen
och musiken dirigeras från helt annat håll.

Ett spanande öga riktas mot skyn
ett enat Vietnam
nu åker alla utsugare ut, ut, ut.

Majakovskij-Nynningen, dom som turnerade på skolor med ett program om den ryske revolutionspoeten (se MM 4/73). Tvåa och trea fr.v. Totta Näslund och Nikke Ström som nu lämnat gruppen. Dom var med också på andra LP:n, För full hals (MNW 38P).

STOCKHOLM 74:

Tomas: I och med Majakovskij tycker jag Nynningen börjar göra Nynningens musik, där kan man spåra vår musikaliska identitet.
— Man började spinna på idén 72, i augusti var gruppen formerad med Totta, Bengan och Dennis (Lundh) — nu är han i Älgarnas Trädgård — och så gjorde vi programmet, redan efter ett halvår.

DAGENS NYHETER FEB. 74:

Bertil: ”Vi ville översätta ’läskicken’ som vi fick av Majakovskij till modern musik, överföra den elektriska känslan till musik.
Futuristerna hyllade kraften och elektriciteten och just detta sammanföll med vår egen utveckling. Vi skulle just själva börja använda elektriciteten i vår musik.
— En viktig sida var också den politiska. Han levde i ett samhälle i stark förändring och han tog ställning. Och för honom var det självklart att media var ett vapen i kampen för att förändra samhället.
Han jobbade hela tiden bland arbetare och bönder. När arbetarmakten krossades av stalinismen och byråkrater tog över alltmer var Majakovskij en av de hårdaste kritikerna mot de nya förtryckarna.
— I stort sett står vi för samma politiska linjer som Majakovskij gjorde. Det skiljer förstås lite från person till person. Men det vi framför allt tycker man bör lära av Majakovskij är att uttrycka sig så att vanliga människor förstår och att jobba bland dom.”

STOCKHOLM 74:

Tomas: Det är en händelse i samband med Majakovskij-programmet som har haft stor betydelse. Den 13 oktober 72 skulle vi lira på Hagahuset i Göteborg. Vi tyckte det var skojigt att göra det, för första gången i Göteborg. Men klockan ett den eftermiddagen våldförde sej socialförvaltningen på huset, la munkavle på det och stängde det…
Bertil: …fredagen den 13 oktober…
Tomas: Majakovskij-programmet blev aldrig uppfört där. Däremot tog vi revansch genom att med hjälp av det åka runt med en film om Hagahuset, agitera och berätta om socialförvaltningens agerande och om ockupationerna som varit på Hagahuset.
— För de flesta som var med om hagahushändelserna — som en del vill kalla det — blev det ganska uppenbart hur polisen agerade, hur hela våldsapparaten fungerar. Dom rent fysiska händelserna gjorde att många blev mycket klarare politiskt, såg vilken funktion polisapparaten har och i vems tjänst. Såna frågor är väldigt viktiga.
Tomas: Göteborg är en proletär stad, ena arbetarstad som det i Stockholm inte finns nypen av. Stockholm känns som en studieanstalt.
Bernt: Den sociala miljön och förankringen sätter sina spår även i musiken. Det märks även i musik utan text. Dom som kan lira beatmusik i Sverige kommer från Göteborg.
Tomas: Det stannar inte bara där. Det finns skillnader i Göteborg också. På 60-talet var det skillnad mellan dom band som kom från Hisingssidan, industrisidan, och dom som kom från söder om älven. Från Hisingssidan kom de tunga, elektriska Stones-inspirerade banden, från södra sidan kom dom med stämsång och Hollies-stilen. Sånt borde man forska mycket mer i.

UMEÅ FEB. 73:

Bertil: Men vi fungerar inte bara som en aktionsgrupp så att säja, utan vi fungerar också som en musikgrupp som vill göra ett opinionsbildande arbete på lite längre sikt.

ARBETARKAMP 1/74:

”— Det är jävligt viktigt att spela på skolor och försöka ge ungarna där en, om än liten, motvikt till den borgerliga indoktrineringen. Dom är ju i stort sett utlämnade till skolan och till Tiffany och Teknikens Värld.
— Den borgerliga indoktrineringen ute på skolorna fungerar ju så att den radikala och revolutionära litteraturen inte får så stor plats i undervisningen som den är berättigad till med tanke på vilken stor plats den har i litteraturen som helhet. Och det har vi försökt komma till rätta med lite grand på det här sättet. Samtidigt ingår ju det här Majakovskij-programmet som en del i ett mera långsiktigt arbete på att skapa en kultur, som leder framåt mot socialismen och vi kan i bästa fall ge de ungarna en kraftig impuls. Den måste så klart följas upp. Då litar vi till att revolutionära organisationer gör det i sitt ungdomsarbete.”

Ur djupen stiger vattnets partisaner, regementen av droppar…
…stiger mot himlen, sliter till sig ett moln som dränks som en hund
Och med regnet sprids revolutionens paroller…

EXPRESSEN DEC. 73:

”— Med det är det slut med Majakovskij, säger Bertil. Vi har spelat de låtarna så länge nu att det är skönt att sluta. Vi skall söka nya vägar, såväl inom teater som i musiken.”

ARBETARKAMP 1/74:

Bertil: ”— Revy är en intressant form att jobba med eftersom den bejakar elakheten. Vi vill inte bara lira utan också uttrycka oss i andra former. Det hela ska vara ett äventyr. Nu ska humorn och elakheten in i bilden.”

STOCKHOLM 74:

Inga: Vilken roll spelade ni i kabarevyn? Man märkte tydligt att där fanns skådisar och musiker, nationalteatern och Nynningen.
Tomas: Beroende på vissa omständigheter var samarbetet inte så utvecklat. Vi var på en illa planerad turné mitt under arbetet med uppsättningen, vilket gjorde att vi kom på efterkälken. Samtidigt var det bra. Jag tror inte att vi var mogna att gå in i det arbetet då. De erfarenheter vi fick där var till hjälp vid Traven-programmet, som är ytterligare ett steg mot en totalitet.
Bertil: Själva kabarevyns form är jävligt intressant. Nationalteatern behärskar den till fulländning och vi hade chansen att spana in och lära oss av dom. Vi bidrog med det tunga öset, fläsket i musiken, soundet. Kombinationen blev förödande. Dom där sakerna är inte på något sätt färdiglärda, vi är ju inga bländande satiriker… Nationalteatern har hållit på länge med teater och hade dessutom den ekonomiska styrkan. Dom var den drivande parten i allt utom musiken.

CHILELÅTEN (ur revyn)
En natt när du ligger och sover
rullar tanksen in i stan
på alla torg och alla gator
överallt står det soldater

men när strejken sprids
som en eld från fabrik till fabrik
när arbetarna spottar på borgarpolitiken
då är striden här
med oundviklighet
då är läget i Sverige
spänt till oigenkännlighet

BORÅS TIDNING MARS 74:

”Musiken är viktigast, säger Bertil Goldberg. Vi släpper inte efter på musiken för texten. Vi spelar ju också rent instrumentella låtar. Men texten får inte heller drunkna i musiken. Texter som man inte tycker säger någonting är bannlysta. De texter som innehåller en analys av samhället får gärna företräde framför andra.
— Det här samhället kan inte tillgodose människans behov, förklarar BG, så därför försöker vi att hjälpa till att väcka folk så att de inser att det måste finnas ett annat som kan det.”

DAGENS NYHETER FEB 74:

”— Vi vill spela på mer än de etablerade ställena. Vi vill spela på platser där den levande musiken inte är så självklar. Några arbetsplatser har vi ännu inte spelat på, men det vore helt i linje med våra föresatser. Jag vet bara inte hur det skulle gå till. Jag tror inte kapitalisterna släpper in oss… Vårt mål i nuläget är att rycka undan grunden för den musikkultur som bedövar folk och gör dem till konsumtionsglada nollor och politiska idioter. Vi måste stärka den alternativa musikrörelsen så att den inte krossas av de kommersiella krafterna!
— På lite längre håll är den socialistiska revolutionen vårt mål. Jag tror inte att musiken kan vara särskilt avgörande i det sammanhanget — det sker på arbetsplatserna och andra väsentligare fronter.
— Men jag tror att musiken ändå kan vara både en speglande och en pådrivande roll i den revolutionära rörelsen. Fast det är ett långsamt och mödosamt arbete!”

ARBETARKAMP 1/74:

”— Det är inte så lätt att säga hur revolutionär musik ska vara och vilken musik som är revolutionär. Vissa sorters musik, typ svensktoppen, är ju passiviserande i sig. Rockmusik å andra sidan är hetsande till sin natur, aggressiv och påträngande. Kombinerad med militanta texter tror vi att rockmusik kan vara effektiv som agitation. Men det är helheten som är revolutionär, i vilka sammanhang man spelar sin musik.”

STOCKHOLM 74:

Tomas: Vi kan bara handla och agera efter våra egna huvuden, naturligtvis lyssnar vi på den kritik vi får, bedömer vi den som felaktig bemöter vi den, tycker vi den är rätt tänker på på det.
— Vi säjer ”arbetare i alla länder beväpna er”, trots att vi vet att det sitter folk och får något i halsen när dom hör det. Men det är faktiskt inte så ofta vi har fått kritik för våra texter. Kritik som då säjer att vi är för politiskt vulgära eller revolutionsromantiska. Tvärtom kommer folk fram och säjer fy fan, äntligen någon som vågar sjunga ut, som inte är rädda för den repressiva toleransen osv.
Inga: Det revolutionsromantiska måste vara ett medvetet drag. Det finns på affischer, på trummorna, i era låtar och texter.
Bertil: Det är fråga om makt över uttrycksmedlen. Frågan gäller vad är det som borgarna vill ha oss till. Man ska vara snitsig, man ska ha tajta grejer, fransar, platådojor, det är bara såna där grejer dom pådyvlar oss. Bara såna prylar hela tiden. Och mot detta måste man sätta någonting.
Tomas: Vi sätter hårt mot hårt.
Bernt: Vi är inga revolutionsromantiker på nåt sätt, det är bara borgare som säjer så. …alla former som borgarna använder är ju inte felaktiga. Det finns vissa former man kan överta och byta innehållet i.
Bertil: Det pratas ju hela tiden om att skapa ett alternativ, det är det vi försöker göra.

GÖTEBORGSTIDNINGEN JUNI 74:

”Nu bär vägarna till Leksand och Musik vid Siljan.
— Det är finkultur de, säger Tomas. Vi hoppas komma upp och röra om ordentligt.”

GÖTEBORG 74:

Eva: Det som Traven beskriver i sina böcker, det som vi tar upp i pjäsen, är en beskrivning av ett system där folk som arbetar får en symbolisk betalning, knyts upp av nån slags avbetalningssystem, sugs ut, förtrycks och — ja, förslavas. Sån är världen runtom också idag. Därför bl.a. är den här pjäsen viktig att föra ut.

Den människa som kuvas
ruvar på sin hämnd
Hon tiger aldrig stilla
som i graven
hon rustar sej till motstånd
hon rustar sej till strid
hon gör sej klar att meta morgondagen

DALADEMOKRATEN JULI 74:

Nynningen: ”— Meningen är att Nynningen ska fungera som ett kollektiv med en fast stomme som är den ’egentliga’ Nynningen. Sedan kan man då ha skiftande teaterskådespelare, tekniker och scenografer så att Nynningen blir som en sluss. Teater och musik tillsammans är en form som är rätt ny här i Sverige, men den lär komma.”

STOCKHOLM 74:

Bernt: Det är viktigt att musiken har en funktion att fylla annat än ackompanjemang. En klart uttalad politisk text med neutral ton — den säjer ingenting. Men när förhållandet mellan text och ton börjar gripa in i vartannat, det är då det börjar hända saker. Då krävs det ganska avancerad och utvecklad musik, och jag vågar påstå ganska mycket musikaliskt kunnande.

GÖTEBORG 74:

— Vi ska göra en kabaré till med Nationalteatern, flera plattor, spela mer, vi kommer att arbeta mer med teater, vi vill försöka nå ut till andra grupper av befolkningen än vad vi hittills mött.
— Nya stilar?
— Ja, de kommer spontant, sånt diskuterar vi inte direkt i förväg. Vi vill naturligtvis ägna oss åt att politisera språket. Göra det naturligt att använda politiska termer och klassuttryck, genom att sprida sånt genom våra texter, vi vill motverka att man bara pratar med hjälp av psykologiska termer och poetiska bilder utan också mer i politisk analys av samhället.
— Musiken fortsätter vi med som förut, ungefär, det blir låtar som bygger på olika traditioner, rock, vals, blues, vad det nu blir.
— Dom nya låtar vi har gjort nu senast, dom är så gott som helt förankrade i svensk verklighet. Nutidsbetraktelser kan man säja. Det blir så mellan mer konkreta projekt, då gör vi låtar på privata egna erfarenheter, på våra upplevelser av Sverige idag.
Bernt: Det känns som om dom flesta börjar bli mogna för att nu ta sej an vad som händer här hemma. Det är en naturlig historisk utveckling på väg, på så vis.
Tomas: På samma sätt som vi mognar, mognar vår publik.

Dom lovar mer poliser
mera vapen mera våld
mer kontroll av offentliga platser
tevebevakning av gator och torg
där människor kan samlas i massor
Trots att tjyvarna blir färre
blir polisen bara fler
vad är det som blivit värre
vem är det polisen ska slå ner?
Jo batongerna ska dansa
på skalle och på kropp
på varenda element
som vågar sticka opp.

— Nu får ni anslag så gott som varje år. Om dom stryps — vad gör ni då?
— Vi har hela tiden räknat med att en sån dag kan komma. Vi har förberett oss på så sätt att vi placerat de anslag vi fått hittills helt i maskiner. Inte ett öre har gått till privat konsumtion. På så sätt är vi förberedda ifall de politiska konjunkturerna i Stockholm skulle skifta.
— Hur tar ni den borgerliga pressens applåder? Innebär inte dom att ni är helt ”ofarliga”, alltså inte alls speciellt heta eller revolutionära som ni vill vara? Om dom som är era fiender applåderar er, så kan ni väl inte vara speciellt farliga?
— Det farliga är inte vi, utan om många omfattar samma ideologi som vi, om 100.000 och fler i Sverige gör det. Då skulle det hända nåt. Men vi är bara sju stycken som står och spelar. Och det kan det här samhället kosta på sej.
— Det är strejker och aktioner som är farliga, inte vi. Om vi kom med en pjäs eller låt i en strejksituation eller så, då skulle det se annorlunda ut och då skulle det vara tyst i tidningarna.