Okomplicerade killar spelar komplicerad musik. Värre om det hade varit tvärtom va? Sveriges mesta aggrocybertrashare, Meshuggah, är långt om länge tillbaka med en ny fullängdare. Och så här med facit i hand är dom väl förlåtna för den långa väntan. Hur låter det då om kejsarens nya kläder? Aggressiv sjösjuka, säger dom själva.

Själv skulle jag nog behövt bortåt femton år för att åstadkomma trumtakterna och vändningarna i riffen som återfinns på “Nothing” som nya skivan heter. Mårten Hagström, gitarrist, säger att dom tagit det ett steg längre, utvecklat sig. Jomen! Face it, Meshuggah är ingenting du slänger på när du står och diskar — såvida du inte vill göra en inköpsresa till Duka dagen efter och handla nytt porslin. Köra bil går inte det heller. Högersväng, höger, höger, vänster, nej! Höger och sen vänster — fan, det där elskåpet stod väl inte där igår? Rytmen va, lite svårt att greppa liksom. Efter några rundor i cd-spelaren börjar man ana strukturen och då har man också hunnit bli såld på fläskgurorna. Åtta, ja 8 strängar. Det blir lågt det. Meshuggah hör till dom utvalda som får uppleva Ozzfest från insidan och det var på stoppet i Dallas jag fick tag på en förhållandevis pigg åttasträngspilot.
Nya plattan anses ju vara ganska annorlunda mot sina föregångare, hur, vad och varför?
— För att generalisera kan man väl säga att på varje ny platta som vi har gjort så har vi försökt visa en ny sida av Meshuggah som ändå är vi om du förstår. “Destroy, Erase, Improve” (1995) var vägen från blackmetalrötterna in till det vi har varit i nu, och “Chaosphere” (1998) var bara ett experiment i aggressioner. Det här är mera oss faktiskt. Och det som är annorlunda med den här skivan, jämfört med Chaosphere, är att den är långsammare, mer dynamisk, det är mera olika tempo på låtarna sinsemellan, och att vi spelar på åttasträngade gitarrer och har ändrat vårt gitarrspel ganska radikalt. Musiken låter som aggressiv sjösjuka.
Gitarrerna som användes på plattan är prototyper och dom riktiga gitarrerna får inte Hagström och Thornedal förrän dom kommer hem ifrån Ozzfest, berättar han. Men gitarrerna byggs speciellt för Meshuggah av en kille som heter Fredrik Törnqvist och bor i Karlstad. Märket är Nevborn. Åtta strängar innebär ju som sagt ett annat spelsätt, men omställningen blev ändå inte särskilt svår, menar Mårten. Låtarna som skrevs var anpassade för dom åttasträngade gurorna och var alltså inget gammalt material som transponerades. Anledningen var helt enkelt förnyelse.
— Vi kände att vi behövde ett nytt sound. Vi ville låta som Meshuggah, men utvecklas. Det låter lite kliché, men vi har alltid tänkt så att vi hellre gör något som känns fräscht än att kopiera det vi redan gjort. Det är egentligen inget annat än en extra, låg sträng, och vi spelar ju mycket enkelsträng så det blir lite som att spela bas på gitarren.
Resultatet blir lite som att bas och gitarr smälter ihop och frekvenserna närmar sig varandra. Man har plockat bort det mesta av powerchordspelet från basen. Dessutom har det blivit mycket mer vändningar i musiken. Meshuggah ville inte göra ännu en “Chaosphere” och följaktligen har man backat en del på tempot — från det furiösa. Om “Chaosphere” var väldigt aggressiv så är nya plattan mer “med ont uppsåt”, förklarar Mårten. Men det betyder inte att man inte var nöjd med “Chaosphere”.
— Vi har varit nöjda med alla plattor vi gjort och varje gång vi släpper en ny skiva är det som ett experiment. Vi vill göra något nytt. Förra plattan, liksom den här, gjorde vi under väldigt hård tidspress. Man kanske inte tror det, men så är det. Då kändes det också som om vi bara hade ett val och det var att maxa järnet — Meshuggah goes punkrock liksom. Och det blev asbra. Men vi ville inte göra det igen. Det har mest varit annat förutom musiken som kommit emellan, men så är det ju så att vi är ena lata jävlar också.
Även om dom hinner med en stund på sofflocket då och då, har dom ändå hunnit med att skaffa sig en studio i Stockholm, tillsammans med Clawfinger. Studion har fått namn efter en av bandets riktiga favoritrullar — “Fear And Loathing”. Filmen, med tilläggsnamnet “In Las Vegas”, är en av dom mest utflippade filmer jag någonsin sett och jag börjar förstå lite bättre var uppslagen till alla vansinnestakter och vändningar kommer ifrån. En helt fantastisk film, enligt Meshuggah. Låt vara så. Men titeln på plattan då, är det inte mer än ingenting?
— Ingenting för oss betyder i det här fallet allting! Vi ville väl göra någon sorts “statement” liksom. Det är musiken och texterna som ska säga allting. “Ingenting går för långt och blir allting”, det är lite kvasifilosofiskt och det är väl bara vi som tycker det är kul men i alla fall, ha ha.
Okej… inte bara musiken som kräver en rejäl syning i sömmarna tydligen. De lyckliga ägarna till samlingen “Rare Trax” har förmodligen inte missat videon till “New Millennium Cyanide Christ” som ligger med på cd:n. När man läst “instruktionerna” till den så tyckte i alla fall jag att den var jävligt kul, men någon ny video ser det inte ut att bli på ett tag.
— Inte nu när vi är här borta. Vi är väldigt angelägna om att spela in en video, men det ser inte ut som det blir någon tid till det, i alla fall inte förrän vi är hemma i Sverige ett längre tag, vilket innebär december någon gång.
När vi har det här samtalet befinner sig som sagt Meshuggah ute på turné i staterna och det har enligt uppgift gått kanon. Amerikanarna är just nu mycket inne på nu-metalen och för dom som vill se lite längre tror Mårten att dom ser Meshuggah som ett bra alternativ. Vi pratar mer om “Nothing” och vad han är mest nöjd med, det mesta, men föga förvånande säger han gitarrerna. Utan att ha hört dom är det svårt att beskriva soundet men min uppfattning delas av Mårten. Ni vet det lite skramliga klangljudet från ett nytt set bassträngar…
— Exakt! Det var precis det vi ville åt. Det fräschade upp hela tänkandet inför låtskrivandet att man hade det ljudet att tillgå. Dom är riktigt, riktigt elaka. Sånt ljud man skulle ha velat ha när man var femton. Låtmässigt tycker jag nog att det är jävligt mycket starkare låtmaterial individuellt mellan låtarna. Däremot tror jag att det kan ta längre tid att komma in i den här skivan. Men att vi sänkt tempot gör att man verkligen hinner med att höra vad vi gör.
Några utsikter för att se Meshuggah live på hemmaplan finns inte innan nyår, men förhoppningsvis blir det en rejäl vända nästa år, fast man vet ju aldrig — dom är ju ena lata jävlar.