Några kompisar i en stuga i skogen. En del öl och rätt mycket musik. Låter säkert som något du själv varit med om. Om du har varit med om det tillsammans med Anders Fridén, Björn Gelotte och de andra i In Flames är du bara att gratulera. Inte nog med att du då varit med och gjort årets kanske tyngsta svenska metall-album. Du är också van vid att turnera med storheter som Slayer och Slipknot och hör till de få svenska hårdrockare som lever på din musik.

Som del flesta känner till ligger In Flames tillsammans med At the Gates och Dark Tranquillity bakom Göteborgssoundet, den melodiska dödsmetall som sedan 90-talet erövrat stora delar av metall-världen och gett upphov till oräkneliga klonband. I intervjuer de senaste åren har In Flames varit stolta över inflytandet, och är väl det fortfarande. Men melodisk dödsmetall är inte In Flames spelar nu, säger man. Vad spelar Göteborgskvintetten nu då enligt dem själva? När jag träffar bandet i februari 2001 får frågan några suckar som svar. Hårdrock, fast lite bredare, är den nya gemensamma definitionen.
— Fast med ganska mycket aggression och melodier, fyller Björn Gelotte, en av två gitarrister i.
— Vi spelar metall, sedan får folk kalla det vad de vill. Kommer de och tittar på oss och ger oss en chans kommer de aldrig därifrån… slår sångaren Anders Fridén fast, något buttert.
Helt klart en fråga som hörts till leda, och inget Björn och Anders vill fördjupa sig i när jag träffar dem en solig sommardag i Göteborg i år heller. Då är det roligare att prata om när In Flames var förband till Slipknot i England förra året.
— Det var hur stort och kul som helst, säger alltid positive Björn Gelotte.
— Det var en stor apparat. Men Slipknot är trevliga killar som sade åt oss redan i början att ”Allt fixar sig. Är det något problem eller något ni undrar kan ni komma till oss”, berättar Anders Fridén.
Då var problemet mer dödsmetall-puristerna som tycker att In Flames säljer ut genom att ändra musikalisk inriktning och genom att lira med skräck-nu-metallarna Slipknot.
— Jovisst, det finns säkert många som tycker att det är ”fel”. Men vi är så äkta vi kan vara. Vi har ingen image och lägger all vår själ i musiken, säger Anders Fridén.
— De som klagar skulle själva helst spela i In Flames och bestämma allt.
Nu gör de inte det. In Flames har haft samma sättning på tre skivor och är nöjda med det. De funkar så bra att det var naturligt att åka ut och stänga in sig ute i skogen inför nya Reroute to remain. Två veckor i stöten tillbringades i en stuga i Rolfstorp utanför Varberg i Västsverige.
— Det var helt suveränt. Kompisar, öl och inspelningsutrustning. Kände man för kunde man gå upp mitt i natten och spela in, säger Björn Gelotte.
Skivan spelades sedan in på en dryg månad i anrika Studio Fredman i den anonyma röda tegelbyggnaden i Göteborgs hamn. Slutmixningen kirrades på 41 timmar — i ett sträck.
— Det var fantastiskt roligt hela tiden när vi spelade in skivan, och det tror jag man hör när man lyssnar på den. Men att mixa 41 timmar i ett sträck är inget jag vill göra om eller rekommenderar, säger Anders Fridén.
En månads konstant lyssnande på Reroute to remain ger i handen att In Flames måste ha haft fantastiskt kul när de spelade in skivan. In Flames har tagit ett steg tillbaka och en handfull språng framåt jämfört med bästsäljande Clayman. Hårdheten och tyngden är accentuerad, men likaså är melodierna. Anders Fridén sjunger, istället för att growla på fler långa lugna partier än tidigare. Skivan innehåller till och med en akustisk låt!
— Vi har alltid haft med långa instrumentala partier, skillnaden nu är att jag sjunger på dem, säger Anders Fridén.
Och det kommer att finnas gott om tillfällen att få höra det live. Sedan augusti befinner sig In Flames ute på turné. Först med Slayer i USA, där In Flames också gör några spelningar själva. Sedan blir det egen stor turné i Europa — Sverige i oktober och Japan, Korea, Taiwan och Sydamerika. Efter det är det antagligen dags för USA igen.
— Ja, det blir det nog. När vi var ute efter Clayman var vi där tre vändor, så det kan det nog bli den här gången också. Och så blir det antagligen en del festivalspelningar. Vi har legat lågt med det i år, säger Anders Fridén.
Låter det som att In Flames turnerar mycket? Det är för att de gör det — runt 200 spelningar på skivan Clayman talar sitt tydliga språk. Fem-sex månader ute på vägarna per år är inget ovanligt.
In Flames turnerar faktiskt så mycket att de kan försörja sig på sin musik — något som inte är vanligt i Sverige.
— Vi har världens roligaste jobb helt enkelt, säger Björn Gelotte och ler brett.
Men världens roligaste jobb har ett pris. Det myckna turnerandet betyder många långa veckor borta från nära och kära. Bland annat har basisten Peter Iwers barn.
— Visst, håller Anders Fridén med, de får offra mycket. Det är skitsvårt. Sedan kan det vara svårt för dem att förstå att man behöver tid själv när man kommer hem. Det tar en stund att landa. Men det bygger på ömsesidig respekt.
— Men det är inget problem egentligen. Vi kan ju hålla kontakt både med telefon och mail, och så brukar vi flyga in dem så att vi får tillbringa lite tid med dem, säger Björn Gelotte.
I övrigt är turnerandet något som bara är roligt. Nästan.
— Det är skitroligt när man åker ut, sedan blir det en dipp på mitten, och sedan blir det roligt mot slutet igen, sammanfattar Anders och Björn.

FAKTA / In Flames

Medlemmar: Jesper Strömblad, gitarr, Björn Gelotte, gitarr, Anders Fridén, sång, Peter Iwers, bas, och Daniel Svensson, trummor.
Fullängdare: Lunar strain (1994), The Jester race (1995), Whoracle (1997), Colony (1999), Clayman (2000), The Tokyo showdown (2001) och Reroute to remain (2002).