Vinnarna i Scandinavian Blues Contest 2002 heter Boogie Leg och har lirat blues ihop sedan 1999. Ytlig konsumentblues har sedan länge förkastats och numera är det namn som Freddie King, Little Walter och Jerry McCain som får släppa till låtar. ”Det är skillnad på blues och blues.” Visste ni inte det?

Anders Krusen (bas) har tidigare spelat blues i Bluesbolaget, och Stefan Wållberg har spelat trummor med allt och alla. Johan Wigge (sång & gitarr) har dock varit biten av musikstilen sedan tidiga tonår.
— Första gången var jag fjorton och fick tag i brorsans gamla Johnny Winterskivor, jag föll totalt! säger Johan. Det fanns ingen som jag kände som gillade blues då. Därefter har det varit en massa annat, ZZ-Top, Stevie Ray Vaughan och andra. Första gången man hörde honom (Stevie Ray) var ju definitivt en kick.
— När jag träffade Johan fick jag lära mig att lyssna på Fabulous Thunderbirds och Jimmy Vaughan, Stevies äldre brorsa, berättar Stefan. Jimmy Vaughan släpper fortfarande plattor med jämna mellanrum, men han har inte riktigt nått upp till samma status som lillebror. Johan har en teori om varför.
— Stevie Ray var väldigt karismatisk och publikfriande, Jimmy Vaughan å sin sida är väldigt kunnig. Han är bra på att gå in i olika stilar och att vara minimalistisk. Han är väldigt bra på att kompa. Han var roligare att höra i Fabulous Thunderbirds, i synnerhet de första ”Whats The Word” och ”Girls Go Wild”, än de senare, soloplattorna.
Att Johan är inbiten fantast bekräftas än en gång när han berättar om bröllopsresan som gick till Austin, Texas. Besök på åtskilliga bluesklubbar stod förstås på schemat, men så hade han också en guidning som inte gick av för hackor.
— Alan Haynes som spelade i Double Trouble, Stevie Rays kompband. Jag ringde honom och han tog oss med runt till alla klubbar i staden. Han har en svensk fru, eller hade i alla fall.
Wigge var alltså den som lockade in de andra medlemmarna på den gamla ärevördiga musikstilen, rockens urfader. Namnet Boogie Leg må låta oskyldigt, men liksom många gamla bluestexter finns där bakomliggande, halvt dolda sexanspelningar. Stefan förklarar.
— Det fanns en tjock bluesartist som kallade sig ”Rock Bottom”. Han hette David C. York, och dog förra året faktiskt. Han har skrivit en låt som heter ”Shake Your Boogie Leg”. Det kan ju diskuteras vad det här ”Boogie Leg” är för något, det tredje benet säger en del. Det har inte vi tänkt på alls, säger han och skrattar.
Vi pratar en del om bluesens plats i musikvärlden och att den i Sverige har lite bakgårdsstämpel. Det är trist, men Stefan tror att en del av förklaringen ligger i att vi i Sverige har en dansbandstradition som inte har någon motsvarighet i så många andra länder, där man istället går ut och dansar till musik som blues. Rock och hårdrock utvecklas i högt tempo och skivbolag och band jagar efter nya stilar att profitera på. Inom blues håller man hårt på traditioner och den utveckling som sker bygger mest på att blanda och ge av de gamla och tolka det på sitt sätt.
— Det är ju så det går till, säger Johan. Sedan får man sätta någon form av egen touch på det. Om vi t.ex. spelar en låt av Albert King så gör man ju en tolkning. Men med respekt för låten måste man kunna hantera det uttryck som han hade, samtidigt som man vill göra något eget av det.
— Just det här med respekt tycker jag är väldigt viktigt, menar Stefan. När man presenterar en låt t.ex. Det går inte att gå upp och säga att vi ska köra ”Mary Had A Little Lamb” av Stevie Ray Vaughan, när det är Buddy Guy som har skrivit den. En annan bra grej jag hört om det här med respekt, är att det är bra att klä upp sig när man spelar blues. B.B King och dom gjorde det för att dom överhuvudtaget skulle få ut något gage så gör man inte det, skiter man B.B King på ryggen, säger Stefan med ett skratt.
Boogie Leg har ständiga planer på att skriva eget material, men samtidigt konstaterar man att det finns fruktansvärt mycket bra blues och att skriva något som överträffar det ser svårt ut. Det blir ändå att man plockar från det som finns. Johan menar att det är bättre att spela någon annans låt bra än att spela en egen dålig. Klokt tänkande som kanske borde inses av flera. Närmare till hands ligger då en inspelning. Även här är det mycket som ska stämma, dels med studion i sig som bör vara trivsam och skapa bra stämning, men man ska naturligtvis också fungera ihop med den som ska sköta inspelningen. Bandet har varit runt och tittat på en del studios, men dom har inte bestämt sig definitivt ännu. Den ständiga frågan om huruvida det är analogt eller digitalt medium som ska användas råder det delade meningar om även här, men Johan ser sunt på saken och inser att det finns andra faktorer som är viktigare.
— Framförallt hur vi lyckas prestera på inspelningen. Det och atmosfären ska stämma för att vi ska lyckas få ut någon magi av det vi gör.
Något datum är inte satt men under hösten är det tänkt att det ska påbörjas. Killarna är dock överens om att det är nästa steg. Något som måste göras innan man kan gå vidare.

Efter en middag på en närliggande kinakrog återvänder vi till replokalen och bandet hänger på sig utrustningen för att bjuda på ett musikaliskt smakprov. Det sitter långt inne, men jag lyckas efter ett tag tjata till mig ”Pride And Joy”. Den och några till förgyller eftermiddagen och vid hemkomsten måste jag förstås lägga på Stevie Ray för att höra hans version. Och näe, Boogie Leg skiter inte heller honom på ryggen!

Wigges fem helgjutna bluestips:

Fabulous Thunderbirds — ”Girls Go Wild” & ”Whats The Word”
Ronnie Earl — ”Soulsearchin”
Freddie King — ”Sings”
Stevie Ray Vaughan — ”Texas Flood”
Albert King — ”King Of The Blues”