[MODERNES POP] Diestinct

Högt upp i de norrländska skogarna samlade några killar ihop ett plojband för något över ett år sedan. Det var meningen att de bara skulle spela tillsammans en enda gång för att sedan splittras som om ingenting hade hänt. Men som så många gånger förr, spelade ödet dem ett spratt. De tyckte att det gick så bra att spela tillsammans att de fortsatte med vidareutvecklingen av gruppen. Jag antar att de flesta som läser denna artikel inte blir särskilt förvånade om jag talar om att deras hemstad i storskogarna heter Sundsvall. Sundsvall är ju något av Sveriges nordligaste musikmetropol, det är en rent otrolig fart på banden därifrån. Det som Sundsvalls-banden är mest berömda för är deras mastodontskivutgivning, det verkar nästan som om vart enda litet källarband har spottat ut en singel. Mycket av denna stora singelproduktion (även LP:n numera) är igångsatt av Massproduktion, en sorts musikförening-skivbolag som grundades när en grupp som hette Massmedia skulle ge ut sin första singel.

Efter denna lilla redogörelse om Sundsvall lyder följdriktigt min första fråga till DieStinkt: Har Massproduktion betytt mycket för er?
– Nej, inte ännu iallafall, svarar Jan rappt. Men när vi får ut vår första singel som vi håller på med, då kommer nog Massproduktion att bli mer betydelsefullt för oss. Hittills har vi inte haft särskilt mycket kontakt med dem.
Vad tycker ni att er musik ligger inom för ramar?
– Det är svårt att beskriva vad vi spelar för musik, men det låter väl inte rått precis. Jag skulle snarare vilja beskriva den som popinfluerad rock. Vi har ett eget namn som vi brukar använda på vår musik: Verklighetsrock. Det tycker jag beskriver bra vad vi sysslar med. Vi gör det vi känner för, det som dyker på oss.
Vad väntar ni er att få ut av er musik? Har ni något budskap i den?
– Från början var vi väldigt noga med att vår musik skulle innehålla någon form av budskap. Numera ser vi det som så att folk som går på en konsert går nog oftast inte dit för att “ta in” texter. De går nog mer dit för att uppleva lite drag och ha kul, dessutom är det väldigt sällan som texterna hörs när man spelar ute. Det är svårt att nå fram med eventuella budskap i texterna när sånganläggningarna oftast är urkassa. Och skulle det vara så att texterna hörs, mot all förmodan, brukar folk iallafall nästan alltid glömma bort dem på en gång.

När man hör DieStinkts musik och texter får man ibland det intrycket att deras syn på livet och tillvaron är ganska svart. Gitarrer som klagar och en smått desperat sång gör att man gärna tänker sig DieStinkt som ett sorts samvete. Manande musik , alltid där för att tala om vad som har gått snett. Det är den känslan som tränger sig på åhöraren.
– Vi har ingen svart bild av livet, övertygar Jan mig, men det finns däremot mycket som vi tycker är fel, sånt som borde rättas till. Man lockas väl lätt att tro att vi har en dyster syn på allt bara därför att vi behandlar mänskliga problem i vår musik, fortsätter han. När jag skriver en text så skriver jag oftast inte om samhället, utan om människor och mänskliga relationer.

Betyder det mycket för er att få stå på scenen?
– Ja, det är därför man håller på med musik. Det är en jävla kick att få stå på scenen. Vi brukar spela ute rätt ofta men det är först på senare tid som vi har börjat få spelningar ute i landet.
Sundsvall ligger en bra bit från “de stora musikstäderna”, känns det inte som om ni är lite isolerade från resten av musiksverige?
– Man kan se det från två håll, i Sundsvall är det så mycket på gång att man absolut inte kan säga att det är ett handikapp att komma från Sundsvall. Å andra sidan blir det naturligtvis svårare att få sin musik spridd i resten av landet. Nere i Mellansverige känner alla band varandra, de kan ordna spelningar åt varandra och sånt där. Det är såna grejor som vi går miste om på grund av vårt avskilda läge.
Kan man tala om en “Sundsvalls-“våg” inom musiken?
– Jag tror inte att den musik som spelas av Sundsvallsbanden skiljer sig nämnvärt från den musik som band från andra delar av Sverige spelar. Men det finns däremot en medvetenhet bland dem som spelar som i vissa stycken saknar motsvarighet i hela landet. Alla är jävligt målmedvetna, de vill göra något med sig själva och sin musik. Jag vet inte vad det kan bero på att just Sundsvall har fått Massproduktion, alla band, spelglädjen och viljan att göra något. Det kan ju förstås vara en reaktion på att vi är litet isolerade. Ingen skulle bry sig om oss här uppe, om vi inte själva gjorde det. Ta Stockholm t.ex, där behöver banden bara lyfta instrumenten så har de tidningar som skriver om dem och en massa publicitet. Så är det inte här uppe, vi får slita som fan om vi vill uppnå det minsta. Det spelar ingen roll om det gäller replokal eller skivor.
På tal om skivor, kan ni berätta om era egna skivplaner?
– Det var meningen att vi skulle spela in en Ep för ett halvår sen, men det blev inget av, säger Jan resignerat. Slöhet och penningbrist var de främsta orsakerna till att skivplanerna gick i stöpet, Men för ett tag sedan spelade vi in ett par låtar för lokalradion, de tyckte tydligen att det lät bra för de lät oss spela in singeln i radiostudion – GRATIS!

Hur singeln låter kan jag tyvärr inte säga, för jag har inte haft tillfälle att få höra den. Men bland DieStinkts favoritband märks Cure, Joy Division och Iggy Pop, det kanske ger en fingervisning om hur det kommer att låta. DieStinkt står iallafall för de fränaste och farligaste ackorden jag hört på mycket länge från norrland.

Bandet kallas "DieStinkt" i artikeln men på alla sina skivor heter de "Diestinct". Oklart om bandet bytte stavning eller om det helt enkelt är felskrivet. /Blaskoteket red.