The Perishers första fullängdare From Nothing To One lät redan i januari som en av årets bästa svenska skivor. Det mest slående är inte att skivan är så helgjuten, utan att medelåldern i bandet ligger runt 20 år. Och att From Nothing To One låter som en skiva som ett band gör en bit in på karriären.

— Folk säger att den är bra och skivbolaget säger att den eller den låten är världens bästa, men man kan inte ta det på allvar. Man måste vara ödmjuk, och det har vi inte haft några problem med så här långt, säger basisten Pehr Åström.
Nej, medlemmarna tycks inte bry sig om att journalister hypade The Perishers redan innan plattan släpptes.
Bandet uppstod för några år sedan ur resterna av en grupp som gjorde covers på U2 och annan mainstreamrock.
Sångaren och gitarristen Henrik Klüft började skriva egna låtar och en demoinspelning hittade fram till P3. Uppmärksamheten ledde inte till något kontrakt, men det stärkte bandmedlemmarna i tron att de var på rätt väg.
Skivkontraktet med umeåbolaget NONS kom efter en recension på musiksajten Feber och förväntningarna på From Nothing To One växte efter singlarna The Night och My Hometown — melankolisk musik i moll som glider över i starka dur-refränger. Arrangemangen är avskalade och tempot långsamt.
— REM var min första stora kärlek, säger Ola Klüft.
— Jag började med Automatic For The People och sökte mig bakåt i tiden. Jag tycker fortfarande att vi påminner litet om dem, i deras fall är det också så att melodierna hänger ihop. Det är oviktigt vad varje instrument spelar så länge de funkar bra tillsammans. Medlemmarna försöker inte imponera på varandra genom att spela så snabbt som möjligt. Låten är det viktiga, inte framförandet.
Bandet gick in i studion med Henrik Oja, mannen som också producerade The Perishers demos. Oja hade jobbat med en tidigare uppsättning av The Perishers och märkte när bitarna föll på plats:
— Ola fann sig kanske till rätta med att vara låtskrivaren. Jag kan tänka mig att det var mer demokratiskt förut. Men de arrangerar låtarna tillsammans. The Perishers gör ganska vanliga låtar — på ett positivt sätt. Ola skriver vanliga harmonier och melodier, och texterna är allmängiltiga.
Skivan spelades in i Second Home i Umeå, i en lokal som tidigare var en ljusfirmas lager.
— Det finns inga fönster i studion. Man lämnar verkligheten när man går in. Vi försökte se till att det var sjyst belysning, mycket stearinljus och så. Stämningen var jättebra. Det är jättekul att spela in när man får träffa sina bästa vänner varje dag och göra det som man tycker allra bäst om. Det kan inte gå fel då, säger Ola Klüft.
— När vi flyttade hit hängde röda tyger längs väggarna. Vi lät dem vara kvar för att få litet Twin Peaks-stämning. Vi hyr två rum innanför en teaters dekorateljé, det kan också bidra till att det inte känns som en vanlig studio, säger Henrik Oja.

Men den första inspelningsomgången då bandet skulle göra nya versioner av demolåtar var ”tolvtimmarspass av ångest”, säger Klüft.
— Man sätter så höga mål — nu skall det bli bättre än demon, nu skall vi visa vad vi kan — man har drömt om att göra en skiva så länge. Och när man ställer höga krav på sig själv spänner man sig och gör dåligt ifrån sig.
Den andra inspelningsrundan med nyare låtar gick bättre.
— Men Perishers är oerhört självkritiska, säger Henrik Oja.
— Ola har nött och blött de här låtarna ruskigt länge. Ibland handlade mitt producentjobb om att de skulle gå vidare, att de inte skulle snöa in på om en tagning var tajt eller inte. Ola sjunger alltid hur bra som helst, men han snöar in på att det låter surt, och då måste jag övertyga honom om att det är bra så här. Det är omvända världen mot vad det brukar vara i studion.
Skivan är inspelad på en Mac G4 med Logic Audio.
— Det funkade bra digitalt, säger Oja.
— Jag hade gärna haft trummorna på rullband, men av tids- och budgetskäl spelade vi in här, och då var hårddisk det enda alternativet. Vi ville spela in bandet så rakt och enkelt som möjligt. De flesta låtarna sattes med trummor, bas, Fender Rhodes eller orgel, och slaskgitarr och sång. Ibland reparerades någon bas.
Thomas Hedlund spelade på ett Premier Signia-set med en Ludwig Supraphonic-virvel och Zildjan-cymbaler. Pehr Åström använde sin MusicMan Stingray-bas eller studions Jazz-bas med slipade strängar. Basljuden på skivan är både linade och körda genom en Sovtek-förstärkare med Ampegs högtalarlåda.
Pianisten Martin Gustafson gillar prylar — han har två Fender Rhodes, en Hammond L-100 från 1970, en Viscountorgel — ”en top of the line Korg-kopia” — Roland Juno 106 och Yamaha CP30.
Ola Klüft spelade mest akustiskt i studion, antingen Seagull, en K.Yairi eller en Martin. De elektriska gitarrerna var en Gibson Les Paul Standard, en japansk Squier-strata och en Gibson ES-335.
På livespelningar spelar han mest Seagull, och Les Paulen går genom en Music-Man 1×15-combo.
— Jag har en tremolo-effekt på scenen… vad heter den? Gitarrer och sånt är helt ointressant för mig.

The Perishers övertygar live också. Skivsläppet firas med en kort spelning på Kägelbanan i Stockholm, då bandet förstärkt med gitarristen Måns Lundberg rockar så mycket låtmaterialet tillåter.
En skivbolagskille presenterar bandet med att säga att From Nothing To One är den bästa debutskivan bolaget har släppt — jo, han har möjligen betalt för att säga sådant, men det märks att han menar det. The Perishers själva tar sådana hyllningar med en nypa salt.
— Vi är fortfarande väldigt hungriga. Vi kan göra det bättre, säger Thomas Hedlund.
Ola Klüft nöjer sig med att säga att skivan är ”svår att tycka illa om”. Men varken han eller resten av bandet vet exakt varför The Perishers har ett så moget sound.
— Musiken har formats av att vi kommer från olika bakgrunder. Vår musik var inget uttalat mål, den har fått växa fram, säger Thomas Hedlund som gillar U2.
Pehr Åström har varit hårdrockare.
— Umeå är en väldigt liten stad så man träffas ändå och spelar ihop fast man har väldigt olika intressen. Perishers var något nytt för mig, jag var inte van med så soft musik.
Och Martin Gustafson gillar Deep Purple, Queen och musikaler (”där finns det mycket att hämta”). Han går på musikalartistutbildning hemma i Umeå, resten av bandet har flyttat till Stockholm. Thomas Hedlund, som studerat litteraturvetenskap och genusvetenskap, tycker att flytten är på gott och ont.
— På alla spelningar man hänger på känns det som om 90 procent av publiken är från Norrland. Jag vet inte om Stockholm har någon egen musikscen. De band man lyssnar på kommer från andra ställen. Det är litet synd, för många flyttar hit och bara försvinner. Det är svårt att hålla på med musik om man inte är knuten till en skola.
Ola Klüft och Pehr Åström har gått på rockmusikerlinjen vid Birkagårdens folkhögskola.
— Jag är mer baryton än tenor, och när man går i musikskola får man sjunga allt möjligt från Deep Purple till Sting. Och att bara ta sig an en Stinglåt när man heter Ola Klüft — det är för jävligt. Men man tvingas ta ett A fast man inte kan. Så jag har lärt mig skrika och variera min röst… och jag har blivit litet mer ödmjuk, hoppas jag, när jag för fram mina idéer, säger Klüft.
Han skriver i regel låtarna på akustisk gitarr och sedan arrangeras de i replokalen.
— Om jag gör något som de inte gillar säger de till. Först blir jag förbannad och sedan ändrar jag på det. Ibland presenterar jag ackorden till en låt, så kör vi vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng-slut. Och så är låten klar. Så lätt kan det vara. Vi försöker inte tänka så mycket på hur vi vill att det skall låta. Blir det bra så blir det bra.

Thomas Hedlund ser litet skamsen ut när han berättar hur mycket beröm bandet fick av vänner efter spelningen på Umeå Open-festivalen.
— Det värmde otroligt mycket. För journalister ligger det ett egenvärde i att vara först med saker och att hypa dem. Men när andra musiker tycker något om oss så känns det som om de menar det. Jag blir gladare om min bror säger att plattan är hur bra som helst än om Jan Gradvall säger det. Det kan vara kul att läsa folks tankar kring den här skivan, men det är roligare när folk som man respekterar musikaliskt gillar den.
Det viktigaste är att medlemmarna själva är nöjda med musiken, understryker Ola Klüft, som trots det kommer att läsa alla recensioner.
— Jag har hyfsat dåligt självförtroende (skratt). Jag är intresserad av vad folk tycker. Men jag önskar att det inte vore så.