Alltsedan 1995 har de båda kooperatörerna Magnus Zingmark och Oscar Simonsson släppt ifrån sig jazzorienterad elektronisk musik på skiva. Inspirerade av sextiotalets vokaljazz à la Monica Zetterlund och Bill Evans Waltz For Debby, har de nyligen utkommit med albumet Waltz For Koop.

Första fredagen i februari står jag och väntar utanför Nefertiti. Så dyker de upp mellan bilarna på parkeringen och går mig till mötes. Koop är i Göteborg for att spela på nystartade klubben Mecca, så vad passar bättre än att gå och göra själva intervjun på tantfiket med samma namn på Kungsgatan?
Det är drygt fem år sedan första albumet Sons Of Koop kom ut. Sedan dess har man kunnat se Koops namn ploppa upp i olika internationella nujazz-sammanhang. Redan singeln Absolute Space från debuten remixades av Compostbandet Jazzanova och återfanns på deras The Remixes 1997-2000. Talkin Louds Gilles Petersen var inte sen att upptäcka duon och har sedan länge pushat för Koop i olika sammanhang. Titelspåret Waltz For Koop fanns därför med på Gilles Worldwide-samling som kom ut under år 2000. I slutet av februari i år spelar dessutom Koop på Gilles-drivna londonklubben Cargo. Två av världens mest välrenommerade moderna jazzbolag har alltså charmats av de svenska jazzgossarna. Därför blir man nästan inte förvånad när man upptäcker att Terry Callier — vars uppmärksammade återkomst gjordes på just Talkin Loud — liksom gamla legendariska acidjazzbandet Gallianos Earl Zinger återfinns på Koopalbumet. Eller att albumet släppts på Compost. Callier bidrar dessutom med eget textmaterial på det suggestiva spåret In A Heartbeat, liksom Zinger på Modal Mile. Men historien om Koop började någonstans i Uppsala.
MAGNUS: Vi har bott i Uppsala i stort sett hela våra liv tills vi flyttade till Stockholm 1995.
OSCAR: Uppsala är en ganska stor stad med 170 000 invånare. 50 000 av dessa är studenter, vilket innebär att studentlivet är det som påverkar hela musiklivet. Något man kan tröttna på om man inte är akademiker. Vi drev flera klubbar där, men det har ju inte kommit ett enda bra liveband någonsin ifrån Uppsala.
Webstrarna?
MAGNUS: Möjligtvis Webstrarna, Victoria Tolstoj och Sonic Dream Collective. (Sjunger Oh Baby All That I Want is For You)
OSCAR: De sistnämnda var väl rätt stora i Asien.
Hur har det gått för er i Asien?
MAGNUS: Rätt trögt. I Europa och USA går det bättre. Bäst går det i Italien. Fast skivan har bara varit ute i en vecka.

Vi förlorar oss i ett samtal om det rådande klubbmusikklimatet i Sverige. Magnus och Oscar är rörande överens om att radions utbud är undermåligt, att ny, smalare musik inte får plats på dansgolvet så länge som folk inte känner till den, eller kommer till klubbarna för att höra ny musik och att det vore bättre om ålderslikriktningen på ställena upplöstes här liksom exempelvis i Storbritannien. Båda vet vad de talar om. De har inte bara drivit klubbar i mängder utan även spelat skivor på flera olika ställen. I mitten av 80-talet sprang de på de då revolutionerande smala och framåtblickande klubbarna No Name Baby, Pipeline och Zansibar i Stockholm när housen och hip hopen började få fäste.
MAGNUS: Hip hopen och housen kom ju samtidigt. När jag började lyssna på svart musik, så var det förstås via Mats Nileskär, 1985. Han kunde lira EPMDs första 12-tummare tillsammans med Jamie Principles house. Det fanns ingen motsättning i det.
OSCAR: På gymnasiet hade jag en jazzkvartett. Fullständigt fel i början av 90-talet. Piano, bas, trummor och sax. Det var fruktansvärt ute på gymnasiet. Verkligen nördigt.
Men var inte det mitt i acid jazz-vågen?
OSCAR: Strax innan, 1991. Fanns acid jazzen, så fanns den inte på Katedralskolan i Uppsala. Fast en kille som hade hört att vi spelade kom fram till mig på stan. Han ville att vi skulle komma och lira på stans första svartklubb, Apollo. Sanslöst! Folk som visste vad man spelade och gillade det! Will Rock och Skivsamlar-Lasse spelade skivor den kvällen och då träffade jag Magnus första gången.

Som band har Koop funnits sedan 1994.
MAGNUS: Vi är inne på vårt sjunde år. Det är inte så många band som kan skryta med det. Samarbetet har aldrig inneburit problem eftersom vi haft samma mål och samma uppfattning om saker.
De delar dessutom en orubblig självkänsla. I alla fall vad Koop beträffar.
OSCAR: Det kanske låter jätteego, men har det någonsin släppts en svensk skiva som är så fast förankrad i klubbvärlden och så uppmärksammad utomlands som vår? Jag tror inte det. Ändå känns det inte riktigt som om folk här förstår vad skivan handlar om. Att det är en klubbskiva, men att ingen gjort jazz på det sättet i Sverige tidigare. Samplingsjazz. Det hade varit enklare om vi varit från London.

Live kör Koop helt utan förprogrammeringar. Efter första skivan gjordes några spelningar med DAT-spelare med live-musiker ovanpå.
OSCAR: Det blev helt sinnessjukt tråkigt. Efter fjärde spelningen hade man så tråkigt så det fanns inga gränser. Det är så alla gör. Till och med Chemical Brothers. Fast de ljuger och säger att de spelar live, men det gör de inte. En ljudtekniker som vi jobbat med snackade med deras ljudtekniker på Hultsfred för ett år sedan. De enda ingångarna till mixerbordet är två för DAT:en och två for reserv-DAT:en. Sedan har de två mikrofoner. En att säga hej i. En till hej då. Själva skruvandet och vridandet är bara fejk. Det tar de två miljoner for.
På scen är Koop sex stycken. Trummor, bas, samplers, piano, vibraphone och sång. Det är fortfarande många samplingar, men Magnus spelar upp dem live. Formen är fast utan långa improvisationer, men det är fullt möjligt att styra upp verksamheten om något skulle bli fel.
OSCAR: När vi jobbar tar vi in folk därför att vi vet exakt vad vi vill ha. Det är sällan som vi tar in någon för att jamma och se vad som händer.
MAGNUS: Låtarna är klara när musikerna kommer in.
OSCAR: Summer Sun är nog det mest extrema exemplet på hur vi jobbar. Det var flera år sedan du samplade det där. Trombone-slingan.
MAGNUS: Du får inte nämna vad det är för någonting för då blir vi stämda. Artisten har gjort andra bra skivor, just den plattan är helt värdelös så när som på det spåret vi samplade från, och går inte att få tag på. Samplingen fanns i våra bakhuvuden, men kom lite i skymundan när vi slutförde andra låtar.
OSCAR: Du spelade upp den för mig någon gång och jag hade den i tankarna. Ackorden till samplingen började spela i mitt huvud och så hittade vi den igen.
MAGNUS: Sedan programmerade vi den där rytmen som går under hela tiden. Det är swing med samma rytm på virveltrumman som själva trombonestötarna och handclaps vi lagt på 808:an.
OSCAR: När vi hade groovet och basgången började vi fundera vidare. Jag hade en stråksampling som gick i samma tonart fast i moll som passade som stick. Vi kom på att vi måste ha walking på sticket och tog in Dan Berglund på bas. Då hade vi två delar som vi därefter gjorde melodin till. Jag satt och spelade och Magnus sa att jag måste gå upp i början. Vi ville göra en glad låt som fick fötterna att röra lite på sig. Sedan skrev vi texten och ringde Yukimi.
Yukimi Nagano hade Kooparna sett på en talangjakt på Fasching. Hon var då endast femton år och sjöng tillsammans med Octagon Session. Magnus spelade skivor på tillställningen och blev imponerad. De fick ljuga för vakterna på G-klubben när de tog med sig ynglingarna för att höra Mad Mats spela skivor senare samma kväll.

Första tolvan släppte Koop ifrån sig 1995. Den hette Sons Of Koop EP och blev en jättehit på Jazzanovas första klubb i Berlin, vilket Koop inte hade en aning om.
OSCAR: Sedan spelade Jazzanova på Lollipop -97, samma år som vi spelade. Vi hade precis släppt vår första skiva på Universal och frågade dem om en remix. Då kände de redan till oss. Absolute Space var den andra remixen de gjorde. Universal i London och Diesel i Sverige skulle slås ihop med Polygram och vår skiva var helt ointressant för dem. När sammanslagningen skedde försvann de som signat oss. Eftersom vi hade kontrakt på en skiva till, var vi tvungna att göra klart den och sedan bli fria. Skivan var klar för ett år sedan och det tog sju månader att köpa loss kontraktet. Fast innan dess hade en bränd CDR börjat cirkulera hos Gilles och Jazzanova plus att Gilles Worldwide-samling kommit ut. När Jürgen från Jazzanova sedan spelade skivor i Uppsala tog jag med honom på en efterfest hos Uppsalas största skivnörd. Då satte han sig och tyckte (läses på tyskengelska) ”Oscar, I have heard that you are not so happy with Universal. You can come to us any day.” Då visste vi att vi hade någonstans att ta vägen bara vi blev fria. I juli skrev vi på för Compost.
MAGNUS: Det värsta var när vi för ett år sedan satt med en färdig skiva och inte hade en aning om hur snabbt eller om det skulle lösa sig. Under den tiden ville vi inte göra något nytt material förutom remixar av andra artister. En fransk 85-årig chansonsångare som heter Henri Salvador remixades, In the Waiting Line med Zero 7, (De refuserade den för de tyckte den var för jazzig) Nicola Conte och en tjej som heter Rosie Entilles på Def Jam. För tillfället har vi fyra remixar till på gång. Bland annat Yoko Ono!

För närvarande har Koop sin studio i en alldeles för liten lokal. Innan det blir möjligt att remixa någonting måste de hitta en större. De har inte så värst mycket utrustning från början och kan absolut inte undvara någonting.
OSCAR: Vi är inte speciellt prylfixerade. Mitt under inspelningen av skivan ärvde jag ett piano när min mormor flyttade. Det ställdes i studion och alla låtar efter det har piano och tvärtom.
MAGNUS: I övrigt har vi en Micro Moog, Akai 3000 XL, Ensonic ASR 10, 18 resp 16 MB i internt minne, annars använder vi Syquestdriven. Skitigare sound på enstaka ljud får vi genom att komprimera med Dbx163 a. Gruppkomprimeringar är nästan bättre att göra på dåliga kompressorer, dyra rörkompressorerna som Lydkraft låter för bra. Rumsljud och djup och allt annat använder vi Logic till.
OSCAR: När vi spelar in bas brukar vi alltid köra utan hörlurar med ljudet på i högtalarna. Läcket behåller vi, för på basljudet tar vi ändå bort nästan all diskant. Ibland kan man höra att stråkarna ligger lite dubbelt. Vi föredrar att spela in instrument för instrument för då kan man fixa till efteråt. Spelar basisten utan hörlurar och alla hör exakt samma sak i rummet blir det mycket bättre känsla än om någon står ensam i ett bås och spelar. Man hör direkt om det låter bra eller inte.

Magnus har tidigare uttalat sig negativt om konsertformatet. Han tycker att det lätt blir ointressant. Hur tacklar de själva det problemet?
MAGNUS: Vi gör så korta konserter så folk hinner inte tröttna.
Samma strategi som på skiva? Waltz For Koop är endast 35 minuter lång.
OSCAR: Live blir det också ca 35 minuter.
MAGNUS: Inte två set och vi försöker hålla alla solon så korta så möjligt. Helst vill vi inte ha några applåder mellan solona heller. Det är världens mest idiotiska grej.
OSKAR: Antingen ser man musiken som en helhet eller så ser man de olika musikerna. Det är ju helheten som räknas, inte de eventuella enskilda prestationerna.
Båda har spelat i lite band tidigare, men tycker väl inte att de har fått någon riktig skolning.
OSCAR: Vi var inte så himla bra utan lärde oss spela efterhand. Går man på kommunala musikskolan så lär man sig inte spela jazz, mer klassiskt.
Kanske därför som man kan höra Saties Gymnopedie-slinga i Waltz For Koop?
MAGNUS: Det är ju mer jazz över Satie än exempelvis Mozart. Det har vi ju alltid tyckt lite grann. Förra plattan samplade vi Debussys Prélude a l’après-midi d’un faune-slingan. Det är så mycket jazz över den tidiga 1900-tals impressionismmusiken. Jag tror att vi egentligen tycker om den jazzen som varken är hypervit eller helsvart. Den som bara är bra.
Annars kan man ju tycka att just den tyska nujazzen kan vara väl stelbent. Brazilian beats i tyrolertappning.
MAGNUS: Alpfusion.
OSCAR: Den musiken är mer influerad av 70-talsfusion än av 60-talsjazz.
Koops ambitioner framöver ligger i att öka takten på släppen. Det tror det blir mycket enklare nu igenom att de ligger på Compost. Vi hoppas på det.