För några nummer sedan erbjöds ni att ”kontaktannonsera” i bandspaghettispalten, ange om ni ville ha namn och adress publicerade for brevväxling, kassettförsäljning etc. Detta erbjudande tas härmed tillbaka. Skälen till detta är följande: sådan adresspublicering har tidigare förekommit i engelska och amerikanska musikertidningar, men har numera försvunnit. Anledning: vissa samvetslösa individer använde uppgifterna i spalterna som uppslagskälla för inbrott. Det var bara att läsa sig till om utrustningen var något att ha, anteckna adressen och åka dit någon mörk semesternatt och länsa!

Vi på MM vill inte ta ens ett indirekt ansvar för det psykiska lidande och de ekonomiska förluster som ett inbrott orsakar den drabbade. Vi hoppas ni har förståelse för detta. Tyvärr har vi inte heller resurser att förmedla kontakter. Vi kan dock hjälpa till om ni vill sälja era alster, under förutsättning att ni öppnar ett postgirokonto. Ett postgironummer kan vi publicera utan större risk.
Allt är dock inte förlorat för den ensamme hempularen. En hemstudioförening är under bildande (se Aktuelltsidorna).
Detta om detta, nu åker vi…

Egentligen borde kassetten från PETE FRAZE (Peter Fransson i Tibro) vara recensentens mardröm. 21 låtar! Batterierna i min tjänstewalkman tog nästan slut!
Det här är dock en icke oäven kollektion poplåtar och en ganska imponerande uppvisning i kreativitet, eftersom alla låtarna kommit till under ett års tid. Produktivitet är nu som bekant inget mått på kvalitet men PF:s låtar är genomtänkta alster, helt utan den känsla av vattentrampning som vidlåder många enmansproduktionen. De flesta låtar har t o m ”riktiga” slut! Stilen är allmänt rock/blues/folkbaserad popmusik, utan några alltför uppenbara enskilda influenser, även om namn som Stones, Mott The Hoople och Creedence emellanåt dyker upp i skallen på eder korrespondent. Det mesta är gitarrbaserat även om en Atari/Steinberg-kombination rumstrerar i bakgrunden, dock utan att ta över. Hög och jämn kvalitet men inte så personligt ännu kanske.

STAFFAN MOSSIGE-NORHEIM (ej artistnamn) från Vällingby för en ständig kamp med och mot teknologin. Kassetten är en krönika över hans produktion från ’83 och framåt, och det medföljande brevet berättar ont en fattig människa som inte skyr några medel för att krama det sista unset kapacitet ur spartansk utrustning. Jag skulle inte vilja vara i hans Roland MSQ-100:as ytterhölje…
Staffan är en duktigt keyboardspelare och arrangör med en förkärlek för barockmusik. När han sysslar med instrumentalmusik är han som bäst. Det är flyhänt, välarrangerat och stundtals genuint stämningsskapande. Det är först när driften att göra popmusik blir för stark som det börjar osa katt. Han testar en massa varianter men det vill sig aldrig riktigt. Ibland blir det noveltymusik modell Brehm/Tretow med robotsång och lustiga ljud, ibland ren schlager, här finns ett par ytterligt pompösa låtar med ”tunga” budskap och mycket brösttoner i sången. Den klassiskt influerade klangbilden gör att det ibland låter som parodier på modern musicalmusik typ Phantom of the Opera eller Chess, eller som Bach möter Pet Shop Boys! Detta stretar åt för många håll för att jag ska få någon riktig rätsida på det.

KENNETH KREKULA från Kiruna har den uslaste trummaskin jag hört på år och dag. Någon analog variant troligen, men ingen superhip TR-808 utan något betydligt mindre trendigt. Det spelar dock ingen roll, det är bra ändå.
Kommer någon mer än Kjell Häglund på Aftonbladet ihåg uttrycket Powerpop? Från början användes det för att beteckna gitarrbaserad, slamrig och trallvänlig pop, och det är också en helt adekvat benämning på det KK sysslar med. Intensivt elektrisk och behagligt larmande gitarr och starka poplåtar, ibland i 1979-tempo som får mig att tänka på band som som Members och 999 (och tro mig, det var ett tag sen jag tänkte på 999!), ibland mer åt Stoneshållet (You’re Trying to Please Me har ett klassiskt luftgitarriff!). Sången är också bra, dock med alldeles för mycket fejkdubb emellanåt. Varför så blyg? Jag gillar det här. Mediet är fel dock, vad som behövs är ett Kenneth Krekula Band (exotiskt!). Om ett sådant inte går att få ihop i glesbygden, köp i alla fall en ny trummaskin!

ULF KVENSLER i Uppsala kommer med ett bidrag inspelat på Tascams enda kvarttumsåtta, ”bautaportan” 388. Han klagar i brevet på att mixrummet var ”av ungefär samma storlek som kofferten på en Fiat X 1/9”. Jag känner inte till denna bilmodell men nog är mixen stundtals lite hemlig, vilket kan bero på dålig monitorering.
I övrigt håller kassetten god kvalité. Stilen är välspelad (och -programmerad) sval soul-funk, texterna är på engelska och sånginsatserna alldeles utmärkta, med Mick Hucknall (Simply Red) som tänkbar referenspunkt. Låtarna är starka och genomtänkta med engelska texter som UK uppenbarligen jobbat en hel del med. De är fyndiga och fulla av ordlekar, men att påstå att man bör ha läst filosofi och ekonomi (!) för att förstå dom är ogenomtänkt. Det räcker inte att nämna Sartre och Wittgenstein för att bli obegriplig…
Personligen har jag inget emot intellektuella texter, men sådana blir oftast bättre om de skrivs på ett språk vars nyanser författaren behärskar till fullo (varför inte… öh, tja… svenska?) I övrigt helt OK.

Månadens vinnare!
Är ni redo för det uschlaste artistnamnet sedan Joey Tempest? Vad sägs om SWAN STARFIRE? Svante Westlin (ty det är han) från Stockholm tycks vara på väg mot någon sorts rekord. 350 låtar på sex år! Ett trettiotal av dessa har han skickat till mig (puh!), fördelade på 14 fristående alster och två sångcykler (-cyklar?).
Detta är månadens band, inte för att det skulle innehålla epokgörande, genialisk och kommersiellt omistlig musik. Detta är mera av ett prematurt ”Lifetime Achievement Award” och dels ett erkännande åt Swan (aj!) och alla andra som har musik och heminspelningar som hobby. Denna kassett är full av humor och spelglädje. Alla vi andra, bleksiktiga konstnärsneurotiker och vinthundsnervösa popkarriärister, kan dra lärdom av detta alster. Allvarligt talat, började vi inte en gång musicera bara för att det var det roligaste vi visste?
Genom åren har Swan (oj!) tillägnat sig ett visst mästerskap. Min TEAC 144 lät aldrig så här bra. Receptet? ”Lyssna i högtalare, håll eq:n nära noll vid inspelning och justera vid ljudkällan, ping-ponga inte för mycket, gör rent ibland… sen är det bara att ösa!” Så sant som det är sagt. Prenumeration kommer som ett brev på posten.

TOM NOUGA i Finspång gör musik som överraskar. Detta är ovanligt. De flesta bidrag brukar etablera en stil under första minuten för att sedan rulla på reglementsenligt efter genrens krav och klichéer. När man lyssnar på denna kassett undrar man med jämna mellanrum ”vad har karl’n för sig nu då?”
Här finns ojämna taktarter, skitfula gitarrer, instrument som drillborr och dammsugare, skamlöst maskinella trummaskinprogram och baklängesljud. Det låter kanske som kassetten innehåller okontrollerat oväsen, men så är inte fallet. Alla låtar och arrangemang är noggrant genomtänkta, det finns en imponerande precision i hela anrättningen Det går dessutom oftast att dansa till.
Hur det låter? Svårt med direkta jämförelser, men jag kommer ibland att tänka på tidiga XTC, Gang of Four och i någon mån Zappa.
Inspelningsjobbet är lysande med tanke på utrustningens enkelhet (Yamaha MT2X och R100). Det hela hjälps upp av de sparsamma arren. Det enda jag kan komma på att klaga på är att sången är lite lågt mixad (så går det när sångare mixar sig själva!).
Går inte att sälja i mer än 300 ex tyvärr, men jag gillar det ändå.

THE ART GALLERY från Göteborg kan konsten att få taggarna att resa sig på en recensent. Metoden man väljer är att tala om för mig vad jag ska tycka. Det medföljande brevet inleds med följande: ”Vi vill av Er ha ett Subjektivt och Hyllande bedömande av vår utsökta intellektuella omgivande popmusik” (sic). Längre ner står det: ”Musikstyckena är konstverk i sig och bör inte relateras till annan, redan existerande musik”. Pretentiös? Moi?
Ut ur högtalarna kommer melankolisk (nej, butter är ett bättre ord) musik med kvasipoetiska engelska texter. Spel och inspelning är kompetenta. Texten levereras med en Nico-liknande brytning, som i och för sig är rätt charmig men lite svår att ta på allvar. Det samlade intrycket är jämntjockt och framför allt ganska tråkigt. Bra musik är aldrig tråkig, hur mollstämd och dödligt seriös den än är. Det här är ungefär lika spännande som titta på när någon plutar med underläppen i en halvtimme.
Trots alla nyskapande ambitioner är det vad jag kan höra ändå bara rock’n’roll, så varför inte slappna av och ta en öl i stället? Jag menar, Eno hade självdistans även i fjädrar och ögonskugga…

Det är något mystiskt med WHITE COVER. Kassetten saknar helt uppgifter om upphovsmannens identitet. Men det är någonting välbekant över det hela. Är det inte… jo det måste vara… Stefan Olssons Återkomst! Stockholmaren som vann en prenumeration i nr 1-89 är i farten igen!
Kassetten innehåller tre låtar av varierande klass. Här finns en meandrande och tämligen meningslös instrumentallåt, samt ett försök att skriva en nytt tema till Batman-serien. Ingen av dessa är några större höjdare även om Robin och Batman mot slutet får upp ett ganska medryckande TV-deckar-flås.
Den tredje låten är däremot besjälad med den gnista som fick mig att gilla SO:s förra kassett. Låten är barnsligt enkel, med en ackordföljd som var gammal redan på femtiotalet och arret lite speldosenaivt. Men ändå, sångpålägget lyckas gjuta liv i anrättningen, dess naiva trånsjukhet är tilltalande i sin Dylaneska nakenhet. Det borde inte funka, men det gör det. Long-For Man sliter bitterljuvt i hjärterötterna.
Tekniskt är kassetten ett habilt jobb. Inspelningen är en aning slarvig ibland, en Tascam 244 kan låta bättre. Sen sist har Stefan skaffat sig en Atari och ett C-Labprogram. Det är därför konstigt att programmeringen är så mekanisk, teknologin ger betydligt större möjligheter än så här.
Fortfarande talangfullt, men inget uppenbart steg framåt.

Vad ska jag säga om ARVID TUBA då? Tja han heter i det civila Markus Arvidsson och bor i Falun (hur han ser ut kan du möjligen bilda dig en uppfattning om på bilden här brevid). Hur det låter? Receptet är följande: en gammal Roland MC-202 (analogsynt, två-röstig om jag inte minns fel, med inbyggd sequencer), tre (!) olika trummaskiner, en Casio CZ-101. Alltihop programmeras och spelas kakafoniskt och monotont, en och annan talad bandsnutt slängs in, absurda texter talas in över alltihopa, kraftigt förvrängda av delayeffekter. Detta trycks in i en Fostex X-30, mixas och utbjuds till försäljning. Detta är Arvid Tubas femte produktion.
AT anser sig syssla med svart humor och satir. Jag fattar ingenting.
När man inte fattar kan man antingen låtsas att man fattar och för säkerhets skull tycka det är bra, eller också kan dra slutsatsen att man inget fattar för att det inte finns något att fatta, och i så fall tycker i alla fall jag att det är dåligt (om ni fattar vad jag menar?).
Detta ger ett alldeles för ogenomtänkt intryck för att jag ska kunna ta det på allvar. Satir kräver skärpa och tydlighet. Jag drog en aning på munnen under inledningen av Kursverksamhet, men det berodde nog på att man just där kunde urskilja vad Markus sa genom alla effekter. Det finns ett uppenbart kommunikationsproblem här.
Denna kassett är en av dom få som vittnar om att det faktiskt finns dom som går sina egna vägar. Synd att den inte är bättre. Sätt in 25:- på Pg 50 38 15-3 och döm själv.

Skicka era hemstudioinspelningar till Bandspaghetti, MM, Box 228, 431 23 Mölndal. Bästa bidrag varje månad vinner en gratis MM-prenumeration. För att få kassetten i retur krävs svarsporto.