Tar man en titt på Ulf Dagebys skapande genom åren hittar man många olika och intressanta infallsvinklar. Nationalteatern verkar ha varit ett bra avstamp för den egna karriären som rockartist, filmmusikmakare, tolkare av Birger Sjöberg och som pjäsförfattare etc. Han verkar vara i positionen att själv kunna avgöra vad han för tillfället vill syssla med — säkerligen en avundsvärd sits för många andra kollegor i branschen. Nu har återigen rocken åkt på och han visar med tydlighet på sin senaste platta att det går att göra bra rockmusik utan att det för den skull behöver vara ytligt tonårsrelaterat och trendigt. Rockmusik för vuxna med andra ord.
MM lät bugga ett samtal mellan Ulf och den kände isländske Dagebyspecialisten Rannug Nossleinad varvid följande intressanta konversation utspann sig…

RN: Jag tänkte börja från början. Hur blev du UD? Bra initialer förresten.
UD: Hur jag blev UD? Jag är ju inte UD ännu, för det första. Det kanske man blir om man lägger näsan i vädret, eventuellt.
RN: När visste du att du skulle börja spela?
UD: Det visste jag när jag hade köpt min första grammofon, som inte hade någon botten. Jag fick sänka ner den i en byrå, så att den kom att vila på fjädrar. Och så köpte jag en skiva med Duke Ellington och satt på soffan och spelade på en galge, som var saxofon. Då tror jag nog att jag började fatta.
RN: Hur gammal var du då?
UD: Ja du… Vad kan det ha var’t? 60 någonting kanske? Det måste ha varit tidigare? Var man så barnslig när man var… 16 år, varför inte, alltså?

Det började med tradjazz…

RN: Spelades det mycket musik i din familj?
UD: Nä… Det kan jag inte tänka mig. Jag kom ihåg att farsan spelade munspel, runt midsommarstången. Han dog ju när jag var så ung och jag minns inte riktigt. Men jag tror att han gjorde det. Sen minns jag att jag var hemma hos nån polare och lånade hans klarinett och då spelade jag mycket bättre på den efter 10 minuter, än han hade gjort på fem år. Till hans stora fasa (skratt). Och så tjatade jag lite hemma tills jag fick en klarinett. Och sen stod jag och övade framför tv:n eller, vad säger jag, framför spegeln… Vi hade ju ingen tv, då. Jag fick en akustisk gitarr av nån snubbe som bodde på gatan. Han hade klätt den med galon av någon outgrundlig anledning. Jag började lära mig ackord, fast jag tyckte att det var djävligt jobbigt för det var 2 cm mellan strängarna och greppbrädan. Så bildade vi ett jazzband. Jag hade några polare i skolan som hade villa och vi var hemma i deras garage och övade. Vi spelade på lite studentfester.
RN: Varför blev det jazz?
UD: Det var så på skoldanserna. Det var tradjazz och då stod jag alltid framme vid scenen och spisade. Jag dansade inte så mycket. Och det gör jag fortfarande inte. Det gör inga musiker, av någon egendomlig anledning. Men det kanske beror på att man stod längst fram och tittade på och lyssnade i stället. Det är av den anledningen som det blev den musiken.
RN: Så kom Beatles?
UD: Ja. Beatles hade börjat komma, till dom andra bandmedlemmarnas fasa. Dom hatade det. Dels så spelade Beatles på gitarrer som var elförstärkta och det skulle det ju inte vara. Det ansågs som fusk på nåt sätt. Jag tyckte Beatles var djävligt fräcka, men det går inte att jämföra med kicken jag fick av Stones. För då började jag verkligen upptäcka vilken musik det var jag ville lira.
RN: Och det var en bit från tradjazzen?
UD: Ja, jag var trött på tradjazzen, dels när jag fick sparken också, då tyckte jag att: vafan, hålla på med den där skiten. Ungefär då tog jag studenten och sen åkte jag ner till Lund. Jag hade kommit i kontakt med lite vissångare, jag minns inte riktigt hur, men jag började spela på krog för att tjäna pengar helt enkelt. Jag körde en reportoar som innehöll allting från Tom Dooley, Bob Dylan, klassiska visor, Evert Taube, i ett enda sammelsurium.
RN: Varför reste du till Lund?
UD: Jag trodde att jag skulle läsa. Jag började med juridik. Det kom jag inte så långt med. Sen började jag läsa litteraturhistoria och det var ju skitskoj, för då låg jag hemma och läste romaner hela dagarna och allt var plötsligt väldigt enkelt och lätt. Jag tog några betyg, men sen blev det mer och mer spelande. Jag jobbade på Lilla Teatern och där var alla dom som blev Nationalteatern sen. Först hette dom Gorillateatern och sen blev dom osams och delades i två grupper varav den ena kom att heta Nationalteatern. Jag var inte med från början. Först var jag inte anställd, utan jag var bara med och spelade. Samtidigt jobbade jag som krogtrubadur, månad efter månad, kväll efter kväll. Det var rätt tufft men det var skoj också. Och så till slut blev jag äntligen anställd i Nationalteatern.
RN: Hade du vid det här laget börjat göra någon egen musik?
UD: Ungefär då tror jag att jag skrev min första riktiga låt. Jag lärde känna Alf Hambe, som blev någon sorts idol för mig. Du vet när man är ung då söker man sig till folk som redan jobbar med saker. Man får sola sig lite i glansen och komma i kontakt med det som intresserar en. Jag försökte att skriva låtar exakt som Alf Hambe. Och det blev ganska förfärligt naturligtvis.
RN: Kommer du ihåg den första låten du skrev?
UD: Nä. Dom texterna är för evigt försvunna. Jag tror nästan att jag slängde dom medan jag skrev dom. Den första låten jag skrev var i Nationalteatern. Det var ju pjäser som hade olika ämnen, och så skulle man skriva en låt om det. Och det var ju skönare på nåt vis för då slapp man tänka själv på vad i helvete det skulle handla om. Det skulle handla om fångvården eller ungdomsproblem.
Min första riktiga låt var Ut i kylan. Det var en djävla kick naturligtvis. Jag insåg alldeles darrande av lycka att det kanske skulle gå att skriva låtar. Jag bodde på Öckerö och jag tror att jag gick 7 varv runt ön, hela natten och bara tänkte på detta.
RN: Hur mycket sålde första plattan?
UD: 1200 ex. Det fanns ju inte direkt någon vilja att göra skivor. Det var mer att vi skulle samla ihop all musik som vi hade i våra pjäser och ge ut. Det kunde va kul att ha, ungefär.
Huvudinriktningen var att skriva pjäser och se till att Sverige, ja hela världen blev socialistisk. Där kom alltså själva skivproducerandet rätt långt ner på listan. Vi hade inte tid, helt enkelt. Men 1200 ex tror jag vi sålde.

Livet är en fest

RN: Sen gjorde ni Livet är en fest och det blev en helt annan upplaga. Vad var det som hände?
UD: Där lyckades jag genomdriva att vi spelade mer tillsammans. Mindre av påläggsraseri. Ungefär i den vevan när vi höll på med Livet är en fest slutade Anders Melander i “Teatern”. Av för mig, än idag, diffusa skäl. I vilket fall som helst så fick jag slutföra plattan. När det gäller mixningen t ex, så har jag för mig att han inte var med längre.
RN: Vilka låtar bidrog du med?
UD: Där var det väl fler låtar i alla fall. Livet är en fest, den kom från en pjäs där den spelades som en countrylåt. Sen skrev jag Mr. John Carlos, om den där protestaktionen som två idrottsmän gjorde på en olympiad. Plasts sång var faktiskt jag också. Hanna från Arlöv, den var det bråk om. Folk tyckte, jag minns att vi till och med hade ett möte om detta, att en del tyckte att den var alldeles för socialdemokratisk. Det här med fläktar var alldeles för småborgerligt. Jämfört med målet att hela världen skulle bli socialistiskt så var det här med fläktar väldigt puttenuttigt.
RN: Blev det en överraskning för er att plattan gick så bra?
UD: Ja det var naturligtvis en fullständig överraskning. Även den här skivan gjorde vi inte för att göra en skiva. Det var igen att vi skulle samla ihop några låtar från pjäser. Men det klart att det var en helgjutnare musikalisk inriktning. Jag ville att vi skulle spela fram grunderna med gitarr, bas och trummor och dom andra tyckte det var kul.
Men det var fortfarande så att alla propsade på att spela. Hasse Mosessons flöjt på Hanna från Arlöv tog väl ungefär en dag. Med en 57 försök innan den satt.
RN: Vad gjorde ni sen, när ni plötsligt sålde 100 000 ex och folk hade förväntningar på er som ett rockband?
UD: Vi fortsatte som vanligt med att skriva pjäser. Förmodligen var det många i landet som inte hade en aning om att vi var en teater. Det vet jag att folk trodde att vi var en rockorkester som hette Nationalteatern, av något egendomligt skäl. Men det var vi inte alls och i det läget hade vi inte kunnat åka ut och bara spela låtarna.
RN: Sen kom Barn av vår tid?
UD: Då hade jag dels lyssnat på Lou Reed väldigt mycket. Och det hör man ju i Popens Mussolinis som nästan är en plankning på introt till Sweet Jane. Både klang och allt. Den är nästan snodd, faktiskt. Och sen hade jag börjat att lyssna på det som kallades New Wave. Television och några andra New York-gäng, framför allt Television. Med dom där rena stålgitarrerna. Och det hör man ju på Barn i vår tid. Den skiljer sig från många plattor på den tiden. Då var det Motvindköret som gällde och blockackorden, Afzelius, med dom dubbla gitarristerna och bara såna där distade hängljud. Jag ville ha plattan full av rena Fender-gitarrer. Och det berodde alltså på att jag lyssnat på mycket sådan musik. Den plattan styrde jag helt, vad jag kan minnas, rent musikaliskt. Alla som hade varit med i pjäserna var fortfarande med och spelade, men hela konceptet och klangen, där fick jag härja fritt. Jag har för mig att flera skådisar hade börjat säga att: “jag vet inte om det är så djävla noga om jag spelar”. Dom hade väl börjat intressera sig för att utvecklas som skådespelare i stället.
RN: Barn av vår tid sålde lika mycket som Livet är en fest?
UD: Bortåt 100 000 ja.
RN: Två guldskivor att ha hemma över soffan?
UD: Jajamensan. (Härligt skratt). Ja det är väl okej (Ännu mer skratt). Jag har inte tänkt på det så mycket. Vi fick ju guldskivorna flera år efteråt. Då, när plattorna kom ut, skulle naturligtvis inte Nationalteatern ha guldskiva. Det var ju verkligen småborgerligt tjafs.

Nationalteaterns Rockorkester

RN: Nu hette ni Nationalteaterns Rockorkester?
UD: Ja. Vi spelade in en skiva och åkte ut och spelade. Tyvärr inte tvärtom. Hade vi åkt ut och spelat och sen spelat in en skiva hade den varit mycket bättre.
RN: Jag förmodar att det är Rövarkungens Ö du syftar på. Hur mottogs den?
UD: Ja, det var inga stora försäljningssiffror längre. Tappen gick ur tunnan, lite grann.
RN: Varför?
UD: Ja, fråga mig! Den var inte så ungdomstillvänd. Dom båda tidigare plattorna var ju rock’n’rollskivor för festande ungdomar. Rövarkungens Ö har större ambitioner. Textmässigt framför allt. Den har poetiska ambitioner som då och då bryter nacken av sig. Äh, det är en konstig skiva, tycker jag väl.
RN: Var det en svårighet att du nu själv skulle göra allt material i förhållande till dom föregående produktionerna, där ni hade jobbar mer kollektivt?
UD: Man kan ju se att jag inte är mogen att axla den grejen. Det blev fler starka låtar för att vi var fler om dom. Jag klarade helt enkelt inte att skriva en hel LP med starka låtar. Det var ju alldeles uppenbart.
RN: Då var det fortfarande Totta (Näslund) som sjöng dina låtar?
UD: Jag sjöng väl en eller två. Vi pratade mycket om det, Totta och jag. Med all rätt tyckte han att det var svårt att, bara rakt av, ta över mina låtar. Han hade svårigheter med några av texterna, för att det var ju så uppenbart poetiska visioner, som jag själv hade. Men sen skulle vi ut och spela låtarna och då var det ju han som skulle sjunga. Vi hade bara en gitarr i bandet och jag tyckte att det var för tufft att både spela gitarr och sjunga. Det var ett av skälen till att skivan gjordes på det sätt som den gjordes.
RN: Du kunde ju ha tagit in en gitarrist till?
UD: Nä. Då var jag antagligen så svartsjuk. Jag ville spela mycket gitarr och jag ville bli bra på det. Jag ville inte ha med någon gitarrist, jag ville göra alltihop själv. Solon och rubbet. Jag tänkte; fan, tar vi med den där djävla Bengan (Blomgren) då får inte jag spela ett enda solo. Jag tyckte det var så kul att göra det då. Därför kom det inte med nån annan.
Jag tror att jag helt skamlöst började bygga min egen karriär med hjälp av Nationalteatern.

Psykiskt sammanbrott

RN: Jag minns den spelning som kom att bli Rockorkesterns sista. I Oslo, vi spelade med Ensamma Hjärtan samma kväll och skivbolaget var där och dokumenterade det hela? Vad hände?
UD: Jag hade något som nästan får liknas vid ett psykiskt sammanbrott. Vi hade ju egentligen lagt ner Rockorkestern, vi var trötta på varandra, trötta på Teatern, trötta på alltihop. Men så återuppstod vi då för denna sista spelning. Och det borde vi kanske inte ha gjort. Det blev en massa egendomliga vibbar. Så jag fick ett psykiskt sammanbrott mitt under föreställningen.
RN: Hade det hänt tidigare?
UD: Nä. I princip tycker jag att det är oförsvarligt att svika ett band. Ställa dom andra på scenen i sticket. Men det är inget att gaffla om, för det är sådant som händer. Det var krafter som jag inte kunde stå emot.
RN: Kom det något gott ur det hela?
UD: Det är ju alltid en fascination i att spränga slott. Det var naturligtvis det sista den rockorkestern gjorde.
RN: Efter det stod ni inte på scen ihop?
UD: Nä, det gjorde vi inte.
RN: Men skeppet skulle ju ha sjunkit ändå?
UD: Javisst.
RN: Hade du kanske ett behov av att manifestera det hela? Att visa upp liket av den döda elefanten?
UD: Det kan man ju aldrig veta, eftersom jag i flera dar inte kom ihåg vad som hade hänt. Det var bara som ett svart hål i huvet på mig. Och jag minns nästan inte ens hur jag tog mig hem från Oslo.
RN: Och så var sagan om Ulf Dageby och Nationalteatern slut?
UD: Inte riktigt, jag var med i en pjäs till som hette Handväskan brinner, men efter den fick det vara nog. I samma veva hade jag träffat Stefan Jarl och fått se några bitar ur det som skulle bli Ett anständigt liv. Det var som ett klubbslag mitt i planeten.
RN: Var det inte just detta ni hade försökt skildra i Nationalteatern?
UD: Jo fast det här var ju ännu värre. Egentligen.
RN: Vari ligger skillnaden mellan att göra filmmusik och vanliga låtar?
UD: Ja, det är ju att man slipper texterna. Att man kan frossa i bara klanger. Jag tycker alltid att det är ett dilemma att veta hur mycket man ska lämna ut av sig själv, av sina känslor, av sitt privatliv i texterna. Det har kanske med mod att göra. Det kanske krävs ett oerhört mod att lämna ut allt man tänker och tycker.
RN: Tycker du att det var lättare att skriva texter till Nationalteatern, eftersom det fanns givna ämnen?
UD: Visst. Det var naturligtvis mycket lättare. Då gällde det ju att snickra och hyvla ihop någonting. Det handlade inte om mig, utan det handlade om någonting annat. Idag försöker jag att inte skriva så knökigt. Jag tänker att fan, nu kommer jag att stå på en scen och sjung detta om ett år, och då överger jag vissa intrikata ackordgångar, vissa mångordigheter. Och så tänker jag slutligen att det här kanske kan gå att spela på en scen. Det är ju ändå det som jag tycker är roligast.
Om jag visste att jag skulle sälja 100 000 ex då hade det varit roligare att göra en skiva. Men att stå och jobba ihjäl sig i en studio och sen bara sälja några 1000 ex. Jag förstår inte ens vitsen med det. Det klart att det är en fråga om uttrycksbehov. Men eftersom ingen har köpt plattan så blir man heller inte intressant live och då faller alltihop som ett dominospel.

Vuxna som lirar rockmusik

RN: Du gjorde En dag på sjön och Lata rika två plattor i eget namn, vad hände sen?
UD: Jag började undra vad jag överhuvudtaget gjorde i popbranschen. Jag började känna en sorts kuslig fasa över att som 42-åring vara fast i denna ungdomsbransch. Jag såg olika hemska framtidsvisioner av en nerdekad popsångare som tappert och patetiskt försöker hålla sig kvar på listor och i folks popularitet, men som samtidigt alltmer flyter ifrån alltihopa.
Det var också en konstnärlig, mänsklig kris. Det här med popmusik som konst det är ju ett dilemma. Man gör sig nästan löjlig till slut. En konstnär som målar tavlor kan göra det till 90. Det är ingen som säger att han är barnslig bara för att han fortsätter att måla. En jazzmusiker kan spela jazz tills han avlider. Symfonimusik, författande, böcker, pjäser, det kan vuxna människor hålla på med. Men frågan är om vuxna människor kan hålla på med popmusik.
RN: Det är ju en del som gör det.
UD: Visst. Det är många som protesterar vilt när man säger så här, men jag har hela tiden en kuslig känsla av att pop och rock i grunden är en ungdomsmusik, som kräver lätta, inte för komplicerade texter. Underhållning helt enkelt.

Känsliga soldater

RN: Hur har detta resonemang påverkat texterna på din nya platta; Känsliga soldater?
UD: Jag har medvetet skippat allt tonårsspråk. I många texter säger man “dra järnet” och “mysigt” och “komma loss”. I stället har jag använt mig av ord som folk nästan inte använder sig av idag som; oförvitlig, rigiditet m m. Musiken kan då inte med sådana texter bli så lättrallad. Därför har plattan blivit lite mörk, glödande, metallisk. Ett par av texterna är poetiska experiment. Jag ville pröva om det gick att överföra bilder utan att skriva “som”.
Om två människor i ett äktenskap slutar tala med varandra, då är det ju precis som om dom skickar brev till varandra. Att man skickar ett brev höjer styrkan i det hela, så därför vill jag ha med den bilden, men jag skriver inte; dom talar som om dom skickade brev till varandra, utan rakt på sak: Dom skickar brev.
RN: “Jag kom från en stad av glas och du hade rykande händer”, är det riktigt citerat?
UD: Ja. Det är ju inget konstigt med det. Man
kommer från ett liv där man har haft allting i sin hand, som ungkarlar har, som inte behöver ta hänsyn till någon annan. Så bygger man upp en sorts skör konstruktion som sen kan slås i kras, när man måste ta hänsyn till någon annan som man kanske valt att leva med.
RN: Hur reagerar din närmaste omgivning på dina texter?
UD: Ja, min fru exempelvis, tror att alla kärlekslåtar handlar om henne. Men jag umgås med mycket människor och det är ju inte få som skiljer sig. Oftast är det ju bara en praktisk sak att skriva jag. EldoradoLata rika, det är ju inte jag, det är Sven Hedin, som, av någon oerhörd kraft, vill upptäcka en massa öknar och som, på sin väg över öknarna, går över lik. Bärarna dör, djuren dör. Han väjer inte för nånting, för att nå sitt mål. Det kan ju handla om mig också. Det är ju en intressant tanke; Vad man offrar för att uppnå sina mål?
RN: Har du någon aning om det?
UD: Jag har alltid trott att dom som blir riktigt berömda dels har en speciell förmåga naturligtvis, men sen tror jag dels att det handlar om vad dom har offrat. När jag ser intervjuer med riktigt berömda personer så pratas det aldrig om barn t ex. Vad gör dom av sina barn? Förmodligen är dom så rika att dom kan ha barnjungfrur. För egen del är jag inte beredd att offra mina barn. Därmed inte sagt att jag skulle vara lika genial, det är ju inte alls säkert. Förmodligen är dom dessutom genialare än vad jag är.

Samtalet fortsätter och vi pratar länge om den nya plattan. Uffe är ivrig att få berätta om dom nya texterna och vi enas om några stora teman; Kärlek, religion, barn, natur, död, skilsmässa. Sen pratar vi om den tvärsäkra tiden som kallas tonår och Uffe säger att det vore som att leva i ett ständigt krigstillstånd att låta sig behärskas av unga människor. Vi pratar om ödmjukhet som en del av den naturliga processen i åldrandet. Vi kommer in på Carl Lidbom och Uffe jämför honom med kejsar Nero. Vi återvänder till temat att alla skiljer sig och Uffe säger att det måste flyta blod innan han tänker ge upp.

Fender-freak

Efter en våg av andlighet, slår det mig att det är en musiktekniktidning som jag skriver i och jag ställer den oundvikliga frågan:
RN: Vad har du för prylar?
UD: Jag är och förblir stratafreak (Fender Stratocaster) för att jag gillar det rena, feta, tunga stålljudet. Jag har genom åren haft ett antal strattor.
RN: Med eller utan svajarm?
UD: Ibland sitter den på, ibland inte, det spelar ingen roll för jag använder den aldrig. Jag inbillar mig konstigt nog att gitarren låter bättre när svajarmen sitter på. Jag vill inte låsa blocket på undersidan, för då inbillar jag mig att ljudet inte blir så fjäderartat. Sen är och förblir jag Fender Twin-älskare. Dom är hemska as att bära omkring när man bor på tredje våningen, men är oslagbara förstärkare. Effekter är jag inte så förtjust i. Jag har en gammal dist; MXR, och så har jag en ekopedal. För övrigt har jag ingenting.
RN: När du gör dina låtar, vad använder du då?
UD: Jag gör ofta låtar på piano och synt. Det är ju så med gitarr att så fort man sätter sig, börjar vänsterhanden av sig själv att gå i invanda spår och då blir låtarna automatiskt likadana. När jag däremot sätter mig vid en synt, så kan bara ljudet, klangen göra att jag får en låtidé. Det händer faktiskt väldigt ofta.
RN: Och vad heter den synten?
UD: Äh, det är en DX-7:a, den första som kom ut. Jag tycker inte om den egentligen, men jag har aldrig varit inne på att göra egna ljud så det blir att jag samlar på mig lite kassetter med färdiga ljud. Jag har aldrig förstått hur DX-7:an fungerar. Det jag har hemma är då DX-7:an. En TX-81Z, en RX-11 och så har jag en Atari 1040 med sequencerprogram, ett litet eko och en synkronisator. Så jag kan sitta hemma, göra förbyggen och se hur låtarna fungerar i strukturen. Jag behöver i och för sig många ljudkällor, men jag bryr mig inte så mycket om vad det är för kvalitet, bara dom är praktiska att använda.
RN: Vad lyssnar du på för musik idag?
UD: Dylan, Talking Heads, Miles (Davies) och Lou Reed. Det är dom fyra gamla, som alltid bereder mig ett visst nöje. F ö så lyssnar jag på supermodern musik så ofta jag hinner, en massa obskyra maskinfunkband från New York. Jag tycker att det är intressant med maskiner för dom uttrycker vår tid. Redan Kraftwerk älskade jag. Jag tycker att dom hade en blandning av hårdhet och smärtsamt vackra låtar. Dom var ju 15 år före sin tid.

Recensentens roll

RN: Du har ju alldeles nyligen gjort en pjäs Hjärtats saga som fick ett par elaka recensioner. Hur är ditt förhållande till recensenter?
UD: Ja, idag är det ju så att det har kommit in en mordlust. Ger man ut en skiva så ska man ha pansarkläder på sig. Recensionerna har blivit rätt otäcka bitvis och det är väl för att dom som skriver tycker att dom spelar en roll i showbiz. Dom ser sig själva som artister, som en del i själva underhållningspaketet.
Dom vill inte själva vara så småttiga som att bara sitta och kommentera nåt som nån annan har gjort, utan dom vill ha en mycket fräckare roll. Därför tar dom fram kulsprutan och hela arsenalen för att lyfta fram sig själva, helt enkelt. Det är en journalistik som kommit dom två sista åren och som gränsar till ärekränkning. Ofta får jag lust att ge dom stryk och jag undrar om inte en del av det som dom skriver är åtalbart. Jag blir mycket upprörd när en del konstiga plattor som är gjorda med väldigt mod blir sågade av människor som aldrig själva har skrivit en egen rad. Det kan ju få fruktansvärda konsekvenser om den som blir nedgjord inte är inställd på denna hårdhet. Han kanske inte vågar göra något mer, eller så tar han kanske livet av sig.
RN: Jag brukar tycka att recensenten är lite som koskiten i förhållande till kon. Den vill tillbaka in igen, men det gå ju inte. Vad säger du om den bilden?
UD: Den håller jag med om hela vägen. Det är en lysande bild och det är dessutom att svara med samma mynt. Vi får uppbåda egna, vidriga taskigheter för att bjuda spets.

Avslutningsvis

Till sist ställer jag några klassiska frågor:
RN: Vad är du för tecken?
UD: Oxe.
RN: Tror du på sånt?
UD: Ja för fan. Självklart (skratt). Jag tycker det är kul.
RN: Hur är oxar?
UD: Det är ett jordtecken, dom är starka och väldigt envisa. Vänfasta, konstnärliga, kärleksfulla (långt skratt).
RN: Slutligen; Vilka tre böcker skulle du ta med dig till din öde ö?
UD: Förbländningen (Canetti), Molly (Beckett), Bibeln. Och eftersom jag hade all tid i världen så skulle jag ta med mig en penna och ett anteckningsblock så att jag kunde läsa bibeln från pärm till pärm under palmbladens skugga.