Egba är ett av landets äldsta band i jazz- och rockkretsar — samtidigt ett av de modernaste! Med hjälp av dator, sequencerprogram, syntar, samplers, elektroniskt slagverk i kombination med akustiska instrument med ledaren Ulf Adåkers trumpet i spetsen, har man skapat en ljudbild som låter 90-tal. Musikaliskt handlar det om en blandning av funk, jazz, rock och etnisk musik. Allt detta finns dokumenterat på en ny platta som efter mycket skivbolagstrassel till slut kom ut…

Egba startade redan 1971, fast inte av Uffe Adåker utan av dåvarande gitarrist Janne Tolf och trummis Claes Wagn. Miles Davis elektriska period och Chick Coreas Return To Forever uppblandat med influenser från latinmusiken, var lite av utgångspunkten för Egba. Bandets medlemmar som kom både från jazz- och rockhållet var också en av de första svenska fusionsgrupperna och har alltid haft en ”modern” inramning. Ulf förklarar:
— Det vi tog från rocken var elbas, elgitarr, Fender Rhodes och den första Moogen, när den kom. Men sedan spelade vi ungefär som man gjorde i jazz, vi hade mycket solo och musiken var instrumental och ganska nära jazztraditionen. Det var bara sättet att kompa som var annorlunda.
Många namnkunniga musiker har genom åren passerat Egba, t ex blåsaren Ulf Andersson, klaviaturspelaren Harald Svensson, basisterna Göran Lagerberg, Teddy Walter och Stefan Brolund, trummisarna Åke Eriksson och Ahmandu Jarr m fl.
Runt -76 var gruppen riktigt het. Den var under den perioden som fusionsmusiken var som mest inne och där bland annat grupper som Weather Report gjorde denna musikform till trend. Egbas andra LP Djungeljam som då kom till, blev en relativt stor försäljningssuccé och gruppen fick bra flyt. Från och med den plattan började Ulf Adåker driva bandet och är nu den enda kvarvarande originalmedlemmen.
World Music är den nya trenden i populärmusiken. Intresset för etnisk klanger och dess musik är stort. Det är kanske därför Egba fått så fin kritik för sin nya LP. Men det afrikanska inslaget är ingen nyhet i alla fall inte för Egba, det fanns redan i mitten av 70-talet. Det var framförallt dåvarande trumslagaren Ahmandu Jarr som inlemmade den afrikanska musiken i Egba. Numer heter Egbas slagverkare Per Cussion, en musiker som också använder mycket etnisk percusssion. De övriga i bandet är Max Åhman gitarr, Anders Åström bas och Per Steneroth på trummor.

Utpräglat liveband

Ulf Adåker ser trots Egbas hi tech-prägel gruppen först och främst som ett liveband. Tills nu har det varit en svacka turnerandet men under 70-talet var man flitigt ute både i och utanför Sverige.
— På den tiden spelade man nästan under vilka villkor som helst. Sov över på klubbarna, hemma hos folk, i bussar… Det skulle man inte acceptera idag men då var det kul och en bra skola att ha gått igenom.
Egba har även gjort ett flertal turnéer utomlands. Den första stora var på Kuba vid årsskiftet 83-84, en effekt av att gruppen hade spelat mycket för Svensk-Kubanska vänskapsföreningen.
— Vi fick en officiell inbjudan från kulturministeriet där och vi gjorde sexton konserter. Det var en otrolig kick att komma dit inte minst på grund av den musik man fick höra där. Det var väl i och med det man slutade spela latinamerikansk musik, åtminstone insåg jag att det var meningslöst att hålla på när man hörde dom riktiga banden där lira.
Egbas musik har förändrats rejält i och med nya plattan. Det låter betydligt tuffare och modernare nu än bara för ett år sedan. Vad är det då som har hänt?
— Vad jag upplever så är den här nya plattan mer renodlad än de tidigare, vilka har varit en kompromiss mellan jazz och rock, fler personer bidrog med låtar vilket också kan splittra en platta om man inte är inne på samma grej. Sedan har vi inte tagit så mycket hänsyn till solister utan ansett att det viktigaste är helhetsintrycket. Även mixen är mer egensinnigt gjord — också med hänsyn till helhetsintrycket. Jag tycker vi har lyckats rätt bra.

Ny ljudbild

Mycket av Egbas ”nya” ljudbild är sådant man t ex kan hitta i hip hopmusik. Samplade röster, fräcka percussionljud, minimalistiska sekvenser o s v. Ulf står förutom trumpetspelet även för syntspelet och programmeringen av data, samplers och syntar.
— Mycket av samplingarna har jag gjort själv, för det är inte så roligt om man känner igen ljuden, tycker jag. Jag använder en Prophet 2000. I början var det mest ljud från skivor man tog. Sedan blev det att man experimenterade mer och mer, tog vad som helst, metallskrot eller vilka osannolika grejor som helst. Därefter processade man ljuden, vände på dom, lade på eko o s v.
Hi tech är inget man direkt förknippar med jazzmusiker, säkerligen är Egba ganska ensam i Sverige om det man gör. Fast den ljudmedvetne Ulf Adåker sväljer långt ifrån alla nymodigheter som kommer. Det där med synt/MIDI-blås är han till exempel inte speciellt tänd på…
— Jag fick låna en sådan där Akaipryl som jag testade, men det var ingenting av värde tyckte jag. Dels hade ljuden väldigt lite med trumpetspel att göra och munstycket var ju för fan som att suga på en napp! Jag fattar inte hur dom har tänkt att någon som spelar trumpet seriöst ska gilla en sån grej. Sedan att man får ut synttoner ur den gör ju att det blir för mycket, i alla fall för våran del — vi har ju redan en tre-fyra syntar. Därför tycker jag gott att man kan behålla trumpeten akustisk, för att få lite balans.
— Däremot har jag gjort andra grejor bland annat på Pers (Cussion) plattor där jag lät en Pitchfollower styra en gammal Arp 2600, den där telefonväxelmodellen, om du har sett den. Där kunde jag få ut tre stämmor som man kunde stämma i olika intervall och som gick parallellt med trumpeten. Det blev lite Jon Hassell-effekt över det och det funkade också bra.
Faran med för mycket digitala instrument och effekter är att ljudbilden kan låta platt och endimensionell. Något som Adåker är fullt medveten om.
— Per kör ju i och för sig på ddrums och elektronisk percussion, men har även en hel del akustiskt slagverk. Dessutom har vi riktiga trummor, bas och gitarr, så jag tycker att vi balanserar det där rätt bra. Det går väl inte att höra vad som är vad men det är det som är meningen också, det ska inte vara så supertydligt var gränserna går.
Dator och sequencerprogram tycks numer användas inom alla genrer och detta gäller även när Ulf Adåker och Egba gör musik. Man tjänar på så sätt in dyra studiotider.
— Jag tror att plattan låter dyrare än den är men det är faktiskt en lågbudgetproduktion. Hade vi haft större resurser skulle resultatet blivit ännu bättre, vilket vi hoppas kunna ha nästa gång.

Atari och C-lab

— Vi har kört på en Ataridator och ett C-labprogram, så i princip hade man gjort alla låtarna hemma innan. När vi sedan spelade in i studion la vi ett synkspår på 16-kanalaren och gjorde först alla syntar och trummaskiner, sedan la vi var och en sitt instrument. Det gick i realtime hela tiden så syntar är direkt ner på mastern och använder man den tekniken så behövs inte så många kanaler.
— Även live kör vi stort sett på samma sätt, där vi alltså har datan på scen och spelar till.
— Vi gör ju låtar även utan sequencerprogram, men jag tycker det funkar bra att jobba med dator, men man får passa sig så man inte överbelastar programmen så dom tar över helt. Man måste lämna utrymme. Jag tycker det är ungefär som att lira i storband, att det är arr man har att lira på som man kan göra luckor i och sådana här ”cycles” som går runt så länge man önskar, som man sen bara kan trycka ut och gå vidare när solisten tycker att han har lirat klart.
— Dom första programmen jag gjorde var väldigt överarbetade, man la in för mycket trumljud och så vidare. Men man lär sig hur man ska använda den här tekniken, framförallt då till att göra sånt man inte kan göra själv live, eller sånt som skulle behövas väldigt mycket fler människor till att spela och även till exempel när man spelar såna ostinato som går runt och som kan vara väldigt jobbiga att göra.
Ulf får mycket av sina låtidéer direkt från sequencerslingor och sampels. Därifrån utvecklar han musiken. En musik där själva svänget och ljuden spelar stor roll.
— Den där beteckningen som Egba har nu, Electronic Groove & Beat Academy är ganska adekvat faktisk. Det är elektroniska ”groover” och beat som går runt, det är det som har gett mycket av de här låtarna och det är fortfarande jävligt spännande att jobba på det sättet. Jag tror att det går att göra väldigt rolig musik på det viset, det känns fräscht att jobba så.
— Det värsta är att det är för mycket parametrar och valmöjligheter. Apparaterna är så otroligt utvecklade att man nästan blir handlingsförlamad och bara sitter och läser i manualerna. Men det lossnar mer och mer ju mer man lär sig.

Mediastyrning

I Sverige är barriärerna tydliga mellan olika musikgenrer. Till exempel har jazz- och experimentella grupper det svårt att få spela på rockklubbar. Något som är mer sällsynt om man går till Norge, Danmark eller den europeiska kontinenten där den öppna dörrens politik gäller, vilket naturligtvis i sin tur innebär att klubbarna når ut bredare och får en bättre ekonomi som sedan i sista ändan gynnar musikerna.
— Jag tror att det beror på att de svenska medierna framförallt tv styr hela marknaden jävligt starkt. Det som inte syns i tv är tydligen för exklusivt rockställena. Tv har en mycket större genomslagskraft här i och med monopolsituationen och jag tycker dom har en rätt korkad inställning, dom har inga riktiga musikproducenter, dom har ju inte ens en musikredaktion… Jag tror att dom är väldigt mycket i händerna på de stora skivbolagen.
— Om du ser tv-utbudet i stort, vilka artister det är fråga om så är det ju en handfull som lanseras hela tiden, som om det vore en jävla riksangelägenhet att man alltid ska se t ex Björn Skifs vad det än är fråga om.
— Vi har ju kontaktat tv flera gånger och kommit med programförslag, skickat plattor och så vidare, men det händer ju ingenting, så till slut så blir man ju bara så trött på dom. Men det är ju inget specifikt för oss det gäller stora delar av rocksvängen också, som tycker att tv är jävligt mossigt. Det är ju den stående kritiken och den är helt befogad, tycker jag.
Ulf Adåker har som kanske framgår synpunkter på det här med jazz- och rockmusikernas arbetssituation i Sverige. Han vet verkligen vad det handlar om efter sina 20 år som aktiv musiker och förekommer ofta som debattör och initiativtagare till aktioner.
— Vi gjorde en skrivelse via Musikcentrum där vi fick en jävla massa musikorganisationer att ställa upp och den gick ut på att vi underkände hela musiktutbudet i tv. Det kunde dom inte ignorera för det kom till stånd flera möten där vi fick träffa cheferna och kunde framföra den här kritiken, men det hände ju ingenting. Dom har ju en sån jävla förmåga att svälja kritik.

Fin kritik för nya LP:n

Egbas nya platta har fått mycket fin kritik och uppmärksamhet i pressen, försäljningen går över förväntan. Det ser ganska bra ut tycker Uffe, dessutom är en licens på gång i Västtyskland som kommer att innebära att plattan kommer ut i större delen av Europa. Även i USA finns intresse från ett par bolag.
— Vi håller på och förhandlar med MCA i Västtyskland och i samband med att plattan släpps ska det bli en ny turné där. Vi var där på en liten turné förra sommaren i samband med att vi lirade på Montreaux-festivalen. Det är en stor marknad där nere, man kan säkert vara ute en hel månad och lira, och det har man ju inte varit i Sverige på många år. Dessutom finns även ett intresse från ett par independentbolag i USA att släppa plattan. Bara att dom är intresserade är ju kul…
— Plattan var inte lätt att göra och få ut. Vi bytte ju bolag tre gånger innan den till slut kom ut på Amigo. Innan vi fick napp hade vi skickat ut demotaper till i princip alla bolag, men det var nobben överallt med motiveringen att visserligen var det jävligt bra men för smalt och omöjligt att sälja.