Fascinerande det här. Här sitter jag i min ensamhet och lyssnar på musik som nästan ingen annan har hört. Det är inte alltid en njutning ska ni veta, men jag känner mig ändå lite privilegierad på något sätt.

Det faktum att ni verkar vara beredda att läsa om musik ni förmodligen aldrig kommer att få höra gör knappast situationen mindre absurd. Åtgärd: när ni i framtiden skickar in kassetter till denna publikation, ange då om ni vill bjuda ut era alster till försäljning, om ni vill ha kontakt med andra hempulare i trakten eller på annat sätt meddela er med omvärlden. Ni verkar så förtvivlat isolerade allihopa!
För att undvika anarki gäller följande: utan bandspaghettibidrag, ingen ”kontaktannons”. Vill du köpa eller sälja prylar eller ha tag i folk till ett band får du vara så god att hosta upp 50:- för fem rader i MM:s radannonsavdelning.
OK? Få se vart det här leder, jag tycker fortfarande att en förening vore motiverad. Jag menar, alla andra hobbytorskar brukar sluta sig samman och emellanåt hyra in sig i den lokala scoutgården för att käka landgångar, hålla föredrag för varandra och gräla om oväsentligheter. Men det är klart, det kanske är för mycket rock n’ roll med i bilden här…
Detta om detta. Pastan står på bordet, kom in och ät!

STEFAN GADNELL är bildlärare i Uppsala och är den förste som skickat in ett band som är gjort utan mångkanalsutrustning. Han jobbar med Atari 1040 och C-Lab Creator, Casio FZ-1 och Roland D110. Det resulterande lätena körs via mixer direkt ner på ett kassettdäck, och frånvaron av amatörmångakanalare med tvivelaktigt ljud gör att bandet håller hög teknisk kvalitet. Av arbetssättet kan man också sluta sig till att det rör sig om instrumental syntmusik, dock för omväxlings skull med mer gemensamt med Frank Zappa än Depeche Mode. Ojämna taktarter, trivsamt fula ljud och komplicerade och blixtsnabba teman är det gott om. Sequenserprogrammets möjligheter är väl utnyttjade utan att allting för den skull blivit ihjälkvantiserat.
Stefan tror sig vara mogen för en skivinspelning om ca 10 år. Detta låter lite väl blygsamt även om det fortfarande fattas en del stringens och eftertanke. Det är svårt att göra instrumentalmusik baserad mer på stämningar och teman än briljanta soloinsatser. Om Stefan låter destilleringsapparaten gå ett tag till kommer dock möjligen något högklassigt att droppa fram så småningom.
Javisst ja, ett hedersomnämnande till Stefan Gadnell för bästa låttitel: ”I Gränden Sitter min Moster”!

ÅKE WALLIN och STEFAN LARSSON kommer från Lidköping och borde använda sin begåvning till något lukrativare än att skicka kassetter till MM:s hemstudiosida. Av denna demos fem låtar är fyra starka och en en potentiell monsterhit. Man jobbar i pop/hårdrockgenren (se även Bon Jovi och Europe) och vet exakt hur man får till klassiska hooklines. Någon av herrarna är dessutom en utmärkt sångare. Däremot låter inspelningen rätt illa, som den så ofta gör när man försöker få till en maffigare ljudbild än vad som egentligen är möjligt med en portastudio (Tascam 246 i det här fallet). För många pålägg ger för många förmixar och därigenom platt ljud. Vad gör man då? Jo, vräker på med reverb för att få det att låta stort, och till slut låter det som en fjärt i Peterskyrkan.
Alltså: tag (på egen risk) följande råd: 1. Fixa rätt frisyr och kläder (om ni inte redan har det). 2. Sälj hemstudion. 3. Lägg pengarna på tid i en ”riktig” studio och gör en demo på ”If You Walk Away”. 4. Fixa skivkontrakt (bör gå ganska lätt). 5. Köp ny och bättre hemstudio för förskottet. Enkelt va?

BROKEN TOYS består av fyra killar från Karlskoga som gör ambitiös musik av den typ som i början på sjuttiotalet brukade kallas ”progressiv rock” (innan musikrörelsen tog patent på progressiviteten i Sverige), d v s musik påverkad av Genesis och Yes et consortes, även om viss påverkan av sen newwavemusik och hårdrock även är märkbar. Problemet med denna musikstil är att den kräver en viss virtuositet för att funka. Visserligen är alla medlemmarna ganska kompetenta men samspelet haltar betänkligt ibland. Dessutom tycks grabbarna befinna sig i det ingenmansland där de flesta band hamnar efter den första entusiasmen har lagt sig. I sin iver att utveckla sin musik sätter man ambitionsnivån högre än kompetensen tillåter. Man gör helt enkelt musik man inte riktigt klarar av att spela. Det enda botemedlet mot detta är egentligen att spela för levande människor, men jag kan tänka mig ungefär hur gott om speltillfällen det är i Karlskoga med omnejd…
Med tanke på hur svårt det är att spela in akustiska trummor är inspelningen av god portastandard. Att feta syntmattor inte går så bra ihop med tunga kompgitarrer på smala kassettspår är dock uppenbart ibland. Man har dock jobbat med stereobilden på ett bra sätt.

Månadens vinnare!

WAR CHANTZ är trots namnet varken krigiska eller mässande. Istället handlar det om glad, vimsig och lätt sinnesexpanderande psykedeliapop med fyrkantiga rosa solbrillor och spetsiga boots med resår i skaften. Det märkliga är att man klarar av av fånga den rätta stämningen utan att bli det minsta museala. Det kryllar av psykedelia-band som tror att det räcker att använda samma fuzzboxar som 13th Floor Elevators, men här finns både syntar och trummaskiner. Man dristar sig att använda lätt latinfärgade rytmer ibland och det förekommer till och med en gitarrsynt. Det är bara stämningen från Traffics och Pink Floyds tidiga plattor som är fullständigt intakt. Den här kassetten fick mig att må bra.
Det är svårt att säga något vettigt om inspelningen. Den är varken bättre eller sämre än de flesta portastudioinspelningar. Hela produkten är så självklar, alla inspelningsgoofar, falsksjungningar och felspelningar sitter där dom ska helt enkelt. Och det bästa av allt, det är uppenbart att musiken existerade i någons skalle innan den spelades in, Ack så ovanligt…
Vem denna någon är framgår dock inte. Inte ens poststämpeln avslöjar ursprungsorten, men av låtlistan framgår att den som skrivit de flesta låtarna heter Qvick i efternamn. Är detta Arne ”Rosens” comeback har han verkligen bytt stil!
Detta är Månadens Band. En MM-prenumeration återfås mot beskrivning. Kom igen nu Arne, det här är inget att skämmas för!

PATRIK ERIKSSON i Sundsvall köpte en Yamaha MT100 strax innan jul 88. 3 dagar senare hade han 7 ”låtar” färdiga. Dessa har han nu skickat till mig.
I all sin nästan patetiska enkelhet är det en av de märkligaste kassetter jag fått hittills. Patrik spelar blues på gitarr pluggad direkt in i portan. Effekter saknas helt (förutom att ett kassettdäck har används som eko på ett par spår) och som ”trummaskin” förekommer på ett spår baksidan av en Bjärton Carmencita (bra maskin, men är inte programmeringsdelen lite primitiv?):
Det finns en sorts hjälplös kärlek till bluesen här som är ganska intagande, kanske är det denna totala enkelhet som är det centrala i musiken. Dessutom är Patriks tillit smickrande. Jag minns själv hur det var när jag fick min första Portastudio i början på 80-talet, det kändes fantastiskt att ensam kunna göra musik som inte enbart existerade för stunden. Jag var också omåttligt stolt över mina förstlingsverk, men inte f-n hade jag vågat skicka dem till nån vilt främmande murvel, inte! Jag tackar för förtroendet.
Och Patrik, visst har du utvecklingspotential som gitarrist! Det här var Månadens Band av pur förvåning tills War Chantz damp ner i brevlådan. Nära, nära…

BO GUSTAFSSON i Kristianstad bidrar med tre låtar i någon sorts allmän pop/rockstil. Han är uppenbarligen en kunnig hantverkare. Arrangemangen är utmärkta, programmeringen (Ensoniq ESQ-1 och Alesis HR-16) oklanderlig och gitarrspelet bitvis mycket bra. Men trots att klanger och ackordföljder sitter som de ska lyfter anrättningen aldrig riktigt. Skälet till detta är att riktiga låtar saknas. Sångmelodierna är bra sjungna men fullständigt ospännande. För det mesta börjar fraserna på ackordets grundton, fortsätter med vissa moduleringar fram till strax innan nästa ackordbyte, nästa fras börjar och fortsätter fram till nästa ackordbyte etc. Inte alltid kanske men alldeles för ofta. Om en textrad är för kort dras det sista ordet ut. Överklivningar och rytmiska variationer saknas nästan helt. Det händer liksom ingenting, vilket gör att man glömmer bort låten i samma ögonblick som sista ackordet klingar ut.
Eftersom inspelningen är alldeles utmärkt blir det hela ännu mer störande. Användning av synkpulsstyrda syntar gör ljudbilden ren och klar, vilket ytterligare betonar arrangemangens kvaliteter. Men vad tjänar det till?
De klassiska låtskrivardygderna är svåra att lära sig, men för den här typen av musik som inte bygger varken på dansrytmer eller någon sorts monotonins urkraft är dom absolut nödvändiga. Och vore jag som Bosse skulle jag nog gå över till att skriva svenska texter. Då hör man i alla fall när man är banal…

Med denna svidande ironi skjuter jag tallriken ifrån mig för denna gång. Skicka ert hjärteblod till Bandspaghetti, MM, Box 228, 431 23 Mölndal. Det ska bli mig ett nöje att ta heder och ära av er.